Kastelorizo - våra drömmars ö

Hur börja? Kanske med var vi är? Det gör jag. Vi är på Kastelorizo, 118 kilometer öster om Rhodos, 2.5 kilometer från Turkiet. Längre österut än så här kan man inte komma i Europa. Det finns en ö - Strongyli - som ligger lite mer öster ut, men den är obebodd så den räknas inte. I alla fall räknar inte vi den.

Kastelorizo har vi försökt ta oss till i många år utan att lyckas. Dåliga båtförbindelser och/eller dåligt väder har hindrat oss. Nu är vi här. Känns fantastiskt. En dröm har gått i uppfyllelse. När man - som vi - pratat och längtat så länge är det stor risk att man blir besviken när man väl når målet.

Äntligen på väg till våra drömmars ö.

(Knack, knack på tangentbordet. Får jag skriva nu? Är det min tur snart? Snart. Om en liten stund är det din tur. Ha lite tålamod är du snäll. Okej då.)

I förra blogginlägget nämnde jag vår nya reskamrat. Det är han som pockar på uppmärksamhet och vill skriva några rader. Han ska få göra det om en liten stund. Först ska jag berätta vad som har hänt sedan vi kom fram till Rhodos och fram till nu. Kan dock avslöja att vi träffade honom på Santorini och att han kommer att följa oss ett tag. Hur länge är det ingen som vet. Det är upp till andra att bestämma. Hoppas bara att den internetuppkoppling vi hört ryktats om fungerar så att vi kan publicera detta inlägg.

Idag på morgonen strosade vi genom gamla stan på Rhodos. Helt tomt på folk. Vi gick till hamnen där Dodekanissos Express väntade på att avgå. Det blåste hårda vindar när vi lämnade hamn. Spypåsar delades ut. Redan efter fem minuter blev det spring till toaletterna. Vi klarade oss finfint. Camilla sov (hon är duktig på det) och jag lyssnade på Blond on blonde med Bob Dylan. Vem kan må dåligt då?

Vi närmar oss Kastelorizo - våra drömmars ö.

Vi stod ute på däck när vi närmade oss Kastelorizo. Landskapet var inte särskilt inbjudande, ganska fult faktiskt. Men när vi rundade udden och såg bergen och byn framför oss infriades alla förväntningar. Det var precis lika fint som vi hade förväntat oss. Ja, till och med finare. Vi var några av de få utländska turister som klev av. Två rumsuthyrare slogs om vår gunst. En kvinna vid namn Alexandra vann.

(Knack, knack på tangentbordet. Nu är det väl min tur? Du lovade att jag skulle få presentera mig! Lugna ner dig! Jag säger till.)

Vi bor i ett 200 år gammalt hus med denna utsikt precis bakom hamnpromenaden. Huset håller på att renoveras och är inte helt klart än. Det märks. Några detaljer: Dörren har ingen tröskel, en glipa på 10 cm är öppen ut mot trappen. Lyhört. Dörren går bara att låsa utifrån eftersom nyckeln är "konstruerad" så. Det finns ingen AC (det är varmt, jag lovar), två fläktar viftar bort den värsta värmen, en av dem låter kz%#ip"¤5!% varje gång den har gått ett varv.

Frukost med fläkt som låter kz%#ip"¤5!% varje gång den har gått ett varv.

Duschen är kul. Vattnet strilar som från en sprinkler, inget vatten kommer från mitten, allt vatten kommer från sidorna. När man står under duschen blir man inte ens blöt. Som alla förstår är det ganska blött på golvet. Självklart finns det inget duschdraperi.

Toaletten är inte lika rolig som duschen. Det går nämligen inte att spola. Vi har sagt till så klart. När husägaren skulle kolla vad som var fel tog vattnet slut så han gick hem igen. Inget att göra. Men det var inte bara vårt vatten som tog slut, det var slut på hela ön. Konstigt.

Att strömmen går på en hel ö har vi varit med om många gånger, senast på Hydra för några veckor sedan, men att vattnet försvinner helt har vi aldrig varit med om. En tankbåt var på väg från Rhodos sas det. Om några timmar skulle vi ha vatten igen. (Vilket stämde. När vi senare under kvällen åt middag pratade alla om det försvunna vattnet.)

Åter till toastolen som inte går att spola. Spola måste man, inte sant. Vi har att välja på tre saker: inte spola alls, använda en toalett i ett annat rum som ingen bor i, eller att spola manuellt. Vi har valt det sistnämnda. Det går sisådär. Vi använder en blå sophink som vi "fyller" med vatten.

Att "spola" med en pappersksorg full med hål rekommenderas inte.

Problemet är att det är hål i halva hinken och man måste vara jäkligt flink (och snabb, annars försvinner spoleffekten) i händerna när man häller vattnet i stolen. Är man bara någon sekund sen rinner vattnet ut på golvet i stället. Och där gör det ju ingen nytta. Inte för att det gör så mycket, där är redan blött. Minns duschen.

Nu måste jag snart sluta skriva. Vår nya reskamrat ser inte glad ut, trots att han alltid ler. Några detaljer hinner jag kanske med innan han river huset. Dagens lunch åt vi på Little Paris, som var den billigaste taverna vi hittills ätit på under resan: två grekiska sallader, två Amstel, en stor flaska vatten och bröd kostade 12 €. Nada!

När vi köpte en bok om Kastelorizos historia fick vi ta bort prislappen som satt på boken och ge den till affärsinnehavaren, han hade nämligen bara en prislapp som det stod 12 € på. Prislappen behövde han till en annan bok som kostade 12 €. Detta underbara land!

Nu verkar det som att vår nya reskamrat börjar se sig om efter andra reskamrater, kanske bäst att jag lämnar över tangentbordet. Först måste jag berätta hur vi träffades.

När vi var på Honeymoon på Santorini såg vi att många gäster läste ett rosa brev. I handen höll de en liten figur. De flesta log, några skrattade högt. Somliga sa: - "synd att vi ska åka hem, han skulle gärna ha fått följa med oss annars. Några dagar senare såg vi honom sitta i bokhyllan inne i köket. Han såg glad ut. Vi läste hans brev och blev både glada och rörda. Så här står det i brevet:

6/7 2007

Hello!

My name is Mickey Olsson. I live in Sweden in a small town called Påarp. It's in the south near Helsingborg. Me and my family have been in Greece for 2 weeks. My family, Christer (dad), Anette (mum), Jenny (14 years old) and Jonathan (11 years old) have left me here because I didn't want to go back because it was raining in Sweden. I want to stay a little longer and hopefully I can go with another family???

Me and my family have been at Santorini in Perissa/Perivolos, Naxos in Agia Anna and Paros in Drios. We have had a lovely time. The first days it was very HOT (23/6-07). The hottest day in 25 years the nice people at Honeymoon beach in Perivolos in Santorini told us. 42 C. In the town of Naxos we saw the gate of Apollon and in Paros we had a lovely swim at Golden beach, and a snorkelling trip in Santorini.

If you want, my family would be very happy if you send them an e-mail or a card and tell them where I am and what I've been up to!? Please?

Thank you!

När vi läst brevet bestämde vi att han skulle få följa med oss. Ingen annan hade ju nappat, troligen för att de inte kunde. Tillsammans med oss kommer han få uppleva enormt mycket. Vi ska fråga hans familj hur länge han får följa med oss. Hoppas det blir länge.

När vi talade om för honom att han gärna får vara med och blogga blev han jätteglad. Ännu gladare blev han när vi sa att han kunde skriva på svenska. Innan han gör sitt första blogginlägg vill han att vi ska visa hur han ser ut. Då gör vi väl det.

Här åker jag katamaran till Kastelorizo. Jag mådde inte illa alls. Det vara jättekul när det guppade.

Så här glad var jag när jag kom fram.

På ryggen ser ni brevet som min familj skrev när jag ville stanna kvar i Grekland.

På kvällen åt vi middag på Athena som ligger längs den poesivackra hamnpromenaden. Mycket god mat, men dyrare än vad vi är vana vid. Blev sittandes länge, hur stämningsfullt som helst. Den här vyn hade vi under middagen.

En magisk kväll på Kastelorizo.

Det ryktades om att det fanns trådlöst internet på en bar som heter Faros. Jag gick dit och frågade vad det kostade och om det var okej om jag använde min egen dator. Han såg ut som om jag kom från en annan planet. Kostar? Trådlöst? Jag vet inte vad som händer sa han, folk kommer hit med datorer och surfar på internet, hur det går till vet jag inte, det bara kommer. Som sagt, detta underbara land!

 « Föregående dag | Startsidan | Nästa dag »

Kastelorizo på Kalimera »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera