Att flytta till Kreta - del 5

© Text: Ulf Wiman (ulfwiman)

Juni 2003.

Torsdag 12/6
Denna dag är ett eget resebrev.

Fredag 13/6
Ny morgon och den skiljer sig inte från de övriga. Gör en frukost med ägg och rostat bröd.
Idag är det varmt ute. Tempen säger 36+ i skuggan. Jag sitter inne med A/C på fullt kör.
Hämtar mig efter gårdagens strapatser. Lilla Adam 2 år är grinig idag på grund av värmen.
Vi är tvungna att köpa en ny luftmadrass för den gamla har gett upp. Den exploderade i värmen. Lätt middag hemma bestående av frukt.

Lördag 14/6
Nu är det dags att vinka av Apollo gäster igen. Jag har suttit här så många gånger och väntat på bussen. Nu skiter jag i bussen, den kan komma och gå. Jag stannar här ändå. Detta var rim om jag inte har fel. Precis vad Erin sa till mig, det är skillnad att vara här på semester och att bo här. Du tar det mycket lugnare om du bor här. Det kommer en dag i morgon också. Jag har varit till ett kloster. Just idag har Antonis valt att färden går genom mycket vackra dalgångar med vajande platanträd upp till Arkadi-klostret med stolta traditioner från tiden då ön var ockuperad av det ottomanska riket. Klippväggar, kantade av cypresser, kermesek och kretensisk lönn. Många av öns endemiska arter smyckar de branta kalkstensväggarna. Fågellivet är rikt med blåtrast, klippsvala, tornfalk och rariteter som hökörn. Du får insikt i hur livet under turkarnas välde gestaltade sig för gemene kretensare, och förståelse för deras frihetsönskan.

För kretensarna är klostret en helig symbol i frihetskampen mot turkarna. 1866 belägrade en arme på 15 000 turkiska soldater klostret.
Inne i byggnaderna befann sig partisaner, men också ett stort antal kvinnor och barn som sökt skydd mot turkarna, allt som allt ca 1000 personer. På morgonen hade kretensarna förskansat sig i ammunitionsrummet. Av rädsla för att bli tillfångatagna och torterade av turkarna, såg de som enda utväg att begå ett gemensamt självmord. Under mässandet av den 1000 hövdade skaran stack frihetskämpen Konstantinos Giaboudakis krutdurkarna i brand. Stenar, kroppar, huvuden tunnor och jord, flög i luften, berättar historien. Ca 900 kretensare och 1500 turkar dog i denna fruktansvärda explosion. Eftersom en del av krutet var fuktigt, förstördes endast en del av ammunitionsrummet. Klostret finns kvar än i dag. Dagens lilla linkande promenad går genom ett magnifikt kulturlandskap genom antika platser och ruiner. Elefthernas rester
Du fortsätter normalt ner härifrån med buss till Iraklion om du inte har en privat chaufför.

Man passerar Knossos på nervägen. Den gåtfulla minoiska kulturen kollapsade redan 1450 f.Kr. av okänd anledning.
Somliga tror på invasion, andra att ön dränktes av en jättevåg efter ett vulkanutbrott på Santorini. Trots att minoerna efterlämnat mäktiga minnesmärken har man mycket få bevis på
hur de levde och om deras världsbild, något som lämnar fältet fritt för spekulationer. På det minoiska palatset Knossos gör du en rundvandring plötsligt 3500 år tillbaka i tiden. Delvis restaurerat med praktfulla salar, trappor och gårdar ger Knossos en utmärkt bild av hur man levde här under den minoiska tiden. Nu var Erin in och kramade om mig och sa att jag inte skall vara ledsen. Livet har inte sprungit ifrån mig. Det springer bara lite fortare än mig.
Jag fick en smärre chock i kväll. Hade gått och lagt mig och somnat här kommer Antonis indundrande 21.30.
- Du har besök!
- Besök?
Kravlar mig upp ur sängen och går till receptionen. Det kommer en kvinna och söker mig.
Lite trött så jag fattar ingenting. Pratar engelska med henne och undrar vad hon vill.
Hon har lite lax till mig. Efter några minuter ramlar pengarna ner. Det är ju min YU donna.
Stor kram och sedan pratar vi svenska. Antonis visste om detta men var förbjuden att säga något. Det skulle bli en överraskning. Kan lova att det blev. Vi pratade rätt så länge men hon var trött och behövde sova. Detta var dagens grej. Jag är förbluffad och fortfarande chockad. Skrev ett mail till henne i morse, men har inte fått svar. Nu vet jag varför.
- Skall vi bada i havet?
- Ta mig till havet och gör mig till kung!

Söndag 15/6

Vanlig dag med allt som vanligt. Går och köper lite godis hos Kristina. Vem sitter i hammocken när jag kommer hem. Dragica så klart. Vi sitter och surrar i tre timmar. Går och lägger mig men blir väckt 23.30 av Antonis. Det är barbeque på stranden. Gå dit. Tar en kort promenad ner och blir sittande till klockan tre på morgonen. Vi pratar om allt mellan himmel och jord.
Det har kommit ett nytt irländsk par. Jättetrevliga och pratsamma. Kvällen avslutas med allsång runt poolen. Gamla Irländska folklåtar. Avslutas med "Whisky in the jar".

Måndag 16/6
Det är inte alltid man orkar skriva. Jag har pratat hela dagen med Dragica och Antonis.
Chryssa kom med en present till mig. En handgjord grekisk olivtvål. Jag är idag stolt ägare till sex olivträd. Fick marken gratis men jag fick betala registreringsavgiften 900 kronor.
Nu äger jag en olivodling.
- Hur många svenskar gör det?
- Mitt eget märke Wiman´s coldpressed Virgin olive oil (kallpressad jungfruolja)!
Det kan kanske bli tio liter om jag har tur. Antonis bara skrattar.
- Silly boy so happy for six trees, you should have six thousand (dumma pojke, så glad för sex träd, du skulle ha sex tusen)!
De enda avgifter som finns är vatten 20.- per år.
Det lär jag väl hantera. Jag kan ta ett tält och tälta i min egen olivlund. Det är byggförbud, men inte campingförbud. Nu är jag glad. Olivträdet i växthuset var ingenting. Det här är stora träd. 3-4 meter höga. 15 minuters promenad från lägenheten. Jag satt häruppe idag med en stulen stol och filosoferade. Läste i en bok och mådde bra. Detta är mitt land. Jag har till och med papper på det.

Tisdag 17/6
Morgonen började med en katastrof. Någon hade rört kranen på olivoljetanken, så det var 300 liter olivolja i baren. Det var mycket folk här sedan för att röja upp. Nu åker Walesarna hem med lille Adam. De var jättetrevliga och vi har skrattat mycket ihop. Dom drog igång detta med Irländska folksånger. Sedan for gamla tanten och hennes man. Därefter for det ett par jag aldrig sett. Antonis förklarade att de var här på bröllopsresa. Det är ingen som har sett dom.
Irländarna med Andrew flyttade ner till Villa. De är lite förnäma av sig. Jag har lite sveda på ryggen efter dagen skift i poolen. Dragica satt här både på förmiddagen och eftermiddagen.
Det kom ett nytt par idag, de har jag inte sett. Doktorn var här idag och han var inte nöjd med hur jag såg ut. Nu har jag fått ny medicin, plus att han skall ställa in insulin åt mig. Han kommer tillbaka imorgon.

Onsdag 18/6
Mycket dålig dag. Antonis kommer in vid 9-tiden och hittar mig på golvet i rummet.
- Är det inte dags att åka till sjukhuset?
- Jo, det är det nog!
Ambulans till Hania Hospital. Antonis efter i sin bil. Fullt pådrag på sjukhuset. Misstänkt hjärtinfarkt. Röntgas hjärta, lungor, mage och lever. Det sätts dropp, men hjärtat är ok.
Då frågar man mig om jag har andra problem. Jag har diabetes och har haft en stroke för ett och ett halvt år sedan. Tid bokas för en magnetröntgen. Upp på en avdelning, avdelning 4 sal 1.
Får lyftas över till en ny säng då mina ben inte bär mig. Bara greker på rummet, och ingen talar engelska.

Torsdag 19/6
Morgonen börjar med magnetröntgen, och den visar spår av en liten stroke på ungefär samma ställe som den förra. Inte så konstigt att jag inte kan gå. Plus att mina sockervärden är urusla enligt deras sätt att mäta. Jag får propplösande i injektionsform, och mera dropp. De pumpar även i mig insulin via kanylen i armen. Kan och får inte "gå" på toa enligt doktorn.
Bra karl reder sig själv. Ber en av grekerna att hålla droppet och så far jag ner på golvet och kryper till toa. Det gick bra.

Fredag 20/6
Mera dropp, men fortfarande inga ben som bär. Antonis är här varje dag, och han har köpt böcker åt mig. Han har även köpt "godis". Den mannen vet inte vad diabetes är. Jag säger tack utan att gå in i en diskussion. Får väl bjuda mina rumskompisar på snasket istället.

Lördag 21/6
Ännu mera dropp, men fortfarande bär inte benen mig. Bra rökavvänjning.
Nu byts två av mina rumskamrater ut och det kommer två nya i min ålder. Ingen engelska där heller. Men det går bra med armar och ben i stället.

Söndag 22/6
Provar att stå upp, men det hade man ju kunnat gissa sig till vad som skulle hända. En hösäck på golvet. Folk kommer springande och lyfter upp mig i sängen igen och jag får en utskällning.

Resebrevet fortsätter »

HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera