Xerokambos, Ziros och Etia på östra Kreta

Xerokambos (ca 80 invånare) är tillsammans med Kato Zakros en av mina favoritplatser på östra Kreta. Palmstranden Vai längre norrut är förstås väl värd ett besök, och vid Paleokastro finns också flera fina stränder. Men av platserna där jag själv gärna stannar några dagar föredrar jag Kato Zakros och Xerokambos.

Xerokambos ligger utspridd i ett låglandskap med många olivträd.

Xerokambos är en liten kustnära ort med försynt turism. Eller kanske snarare ett glest bebyggt kustområde än en vanlig grekisk by. Husen ligger utspridda bland olivlundar, odlingar och det torra kretensiska landskapet, och längs kusten avlöser fina sandstränder, små badvikar och klippiga partier varandra.

Gillar du lugn och ro passar Xerokambos helt perfekt. Här finns några tavernor och pensionat, men inget egentligt turistcentrum. Man kommer hit framför allt för stränderna, naturen och stillheten. Kommunen Sitia beskriver också Xerokambos som ett område för den som söker lugna och avkopplande semestrar, med grunda, klara vatten och många stränder och små vikar.

Taverna Creta Sun i Xerokambos.

Xerokambos ligger dessutom i Sitia UNESCO Global Geopark, som omfattar stora delar av östra Kreta och sträcker sig ända ner hit. Det är inte svårt att förstå varför när man ser det dramatiska landskapet med berg, raviner, karga sluttningar och märkliga klippformationer. Sitia har varit en UNESCO Global Geopark sedan 2015.

Stränderna i Xerokambos

Det är framför allt stränderna som gör Xerokambos så speciellt. Det finns så många stränder och små badvikar att man utan större problem kan hitta sin egen favorit. Vattnet är ofta fantastiskt klart och skiftar mellan ljusgrönt, turkost och djupt blått.

Alatsolimni beach är en av de mest speciella stränderna i området. Innanför stranden ligger Alatsolimni, en skyddad säsongsbetonad saltsjö och våtmark. Under den våtare delen av året fylls området med vatten, medan sjön under sommaren avdunstar och lämnar efter sig en saltmark.

Argilos beach omges av märkliga ljusa lerformationer.

Argilos beach ligger i en liten vik söder om Xerokambos och omges av märkliga ljusa lerformationer. Det är leran som har gett stranden dess namn, och den har gjort stranden känd bland badgäster som smörjer in sig med lera innan de går ner i havet.

En av de vackraste stränderna är enligt min mening Mazida Ammos. Det är en lång strand med ljus sand och fantastiskt turkost vatten. Utanför stranden ligger tre små öar som gör utsikten ännu vackrare. Tamariskträd ger dessutom lite efterlängtad skugga längs stranden.

Det är egentligen det här jag gillar mest med Xerokambos. Här finns inga stora sevärdheter som man måste hinna med. Man badar, äter gott på någon taverna, kör runt och letar efter nästa strand och njuter av att det fortfarande är så lugnt.

Många av stränderna i Xerokambos känns nästan orörda.

Boka hotell i Xerokambos här »

Den sceniska vägen mellan Xerokambos och Ziros

Från Xerokambos går vägen brant upp genom bergen mot Ziros. Missa inte den vägen om du har hyrbil, för jag tycker att den är en av de mest spektakulära bilvägarna på östra Kreta. Ju högre upp man kommer desto bättre blir utsikten tillbaka över Xerokambos och Libyska havet. Vägen slingrar sig fram i långa serpentinkurvor genom ett kargt och dramatiskt bergslandskap, och på sina ställen känns det nästan som om havet ligger rakt nedanför en.

Den spektakulära vägen mellan Xerokambos och Ziros.

Så småningom kommer man upp på Zirosplatån och fram till byn Ziros (cirka 300 invånare). Platån är ganska liten och är inte alls lika imponerande som Lasithiplatån, men landskapet är annorlunda och intressant. Här odlas bland annat grönsaker och vindruvor. Zirosplatån hänger samman med den närliggande Handrasplatån, där de gamla metallvindmöllorna användes för att pumpa upp vatten till odlingarna.

Byn Ziros och Zirosplatån.

Den övergivna byn Etia

Från Ziros fortsätter vägen västerut mot Etia, en nästan helt övergiven by som är väl värd ett stopp.
Etia var en av de viktigaste byarna i området under den venetianska tiden och tillhörde den venetianska familjen De Mezzo. I en folkräkning från 1583 hade Etia 564 invånare (idag 0 invånare), vilket ger en ganska bra bild av hur betydelsefull byn en gång var. I dag är byn övergiven och många av de gamla stenhusen ligger i ruiner.

På väg mot den övergivna byn Etia.

När man går omkring bland ruinerna är det lätt att försöka föreställa sig hur Etia såg ut när husen var bebodda. På en av ruinerna syns fortfarande ett kors inhugget i stenen ovanför en välvd dörröppning. Det är sådana små detaljer som gör Etia betydligt mer intressant än vad man först kan tro.

Ruiner i Etia. Ovanför den välvda dörröppningen syns ett inhugget kors.

Det viktigaste huset är Villa De Mezzo, den gamla herrgården som sannolikt tillhörde familjen De Mezzo. Byggnaden är numera restaurerad och är ett av de främsta minnesmärkena från Etias venetianska storhetstid. Villa De Mezzo byggdes närmast som en liten fästning och har tydliga renässansdrag. Huset är rektangulärt och uppdelat i tre våningsnivåer och hade bland annat en innergård och välvda förrådsutrymmen. Under den osmanska tiden blev byggnaden säte för områdets styresman. Den skadades senare både under upproret 1821 och vid den stora jordbävningen 1856.

Villa De Mezzo i den övergivna byn Etia.

På en informationstavla i byn stod det när vi var där att Villa De Mezzo var ”one of the most beautiful architectural samples of this style in Southern Europe”. Visst är huset fint, och efter restaureringen är det ännu mer imponerande, men jag vet fortfarande inte om jag skulle gå riktigt så långt.

Inne i den restaurerade Villa De Mezzo.

Agia Ekaterini och Panagia i Etia

Den andra byggnaden som verkligen sticker ut bland ruinerna är den vackra Agia Ekaterini och Panagia. Det är en tvåskeppig kyrka som är helgad åt Sankta Katarina och Jungfru Maria. Exakt hur gammal kyrkan är är osäkert, men arkitekturen innehåller renässansinfluenser och det vackert utsmyckade klocktornet är särskilt sevärt. Det finns även teorier om att kyrkan en gång kan ha använts av både ortodoxa och katoliker.

Den tvåskeppiga kyrkan Agia Ekaterini och Panagia i Etia.

När man ser den välbevarade vita kyrkan tillsammans med de sönderfallna stenhusen runt omkring blir kontrasten ganska slående. Kyrkan ser nästan ut att vaka över den övergivna byn. Agios Ioannis är en annan, separat kyrka i Etia och ligger några hundra meter därifrån.

Agia Ekaterini church och ruinerna i den övergivna byn Etia.

Etia är ingen plats där man behöver stanna en halv dag. Men gillar man gamla byar, venetiansk historia och ruiner tycker jag absolut att man ska stanna till och gå runt en stund. Det är också en perfekt plats för en bensträckare efter alla kurvorna mellan Xerokambos och Ziros.

Från Etia kan man fortsätta mot Sitia eller köra söderut mot kusten och Makrigialos. Vid Makrygialos Bay ligger Analipsi och Makrigialos så tätt att de i praktiken har vuxit samman och upplevs som en och samma ort.

LÄS MER OM KRETA PÅ KALIMERA »

E-GUIDER OM KRETA »