Det Stora Grå på Amorgos

När jag bloggade från Amorgos ett år i september avslutade jag ett blogginlägg så här: ”Den hårda vinden har lagt sig, det blåser ingenting, det är varmt, nästan lika hett som i juli. Temperaturen i vattnet är fortfarande behagligt, även för en badkruka som mig. Hur är vädret hemma?”

Det skulle jag inte ha skrivit. Hämnden kom ett drygt dygn senare. Amorgos gick från Det stora blå till Det stora grå. Maken till oväder var det länge sedan vi har varit med om. Det blåste något rent förskräckligt (runt nio beufort, vilket är typ 24 m/s), elaka moln svepte in över ön i ilfart och den varma luften förvandlades till isande kall.

Så här skrev jag i bloggen denna kalla gråa dag

När Camilla kom hem från bagaren imorse huttrade hon. Brödet var fortfarande varmt (detta fantastiskt goda amorgianska bröd!), luften var däremot allt annan än varm. Hon visade mig en nytagen bild och sa att vandringen vi hade tänkt göra nog fick ställas in.

Efter frukost (som vi trots vädret kunde vi äta på balkongen) gick vi en kort runda i Katapola och funderade på hur dagen skulle förvaltas. Att vandra var uteslutet. Så också sola och bada. Sitta på kafé och läsa skulle funka om vi gick över till Xilokeratidi där det nästan alltid är vindstilla. Så blev det inte.

Vi hade hyrt mopeden på fem dagar och det kändes slösaktig att låta den stå stilla, den kostar ju ändå pengar. Vi bestämde oss för att köra (23 km) till Langada, en av tre sevärda byar på norra Amorgos. De två andra byarna är Tholaria och Potamos. Egiali ligger också i norr men är som by inte lika sevärd tycker vi.

I bergen strax efter Chora körde vi för första gången under dagen igenom molnen.

Elaka moln i bergen mellan Chora och Egiali. Solglasögonen immade igen av molnfukt.

Som så ofta fick vi väja för getter på vägen mellan Chora och Egiali.

När vi kom fram till ett ödsligt Egiali såg vi Langada uppe i bergen. Byn var omsvept av tunga mörka moln. Skulle vi våga åka upp? Det skulle vi. En lunch på Loza Square lockade mer än vad molnen skrämde.

In i dimman på vägen till Egiali.

Stranden i Egiali var tom på folk. Så här ser det ut när solen skiner.

På väg upp till ett dimmigt och fuktigt Langada.

Det var ingen större trängsel i Langada heller.

Varje gång vi är på Amorgos gör vi minst två besök i Langada, vi äter alltid lunch på någon av tavernorna på Loza Square. Idag åt vi linssoppa och citronkyckling i ugn. Mums. Vi satt runt en timme och pratade vandringar med Dimitris. Han berättade om en del spektakulära vandringar han gjort på ön, bland annat om hur han vandrade från Stavros till Langada mitt i natten. Och vi som inte ens vågar gå i fullt dagsljus! Vid fyratiden bröt vi upp och påbörjade resan hem. En resa som delvis gick genom molnen. Otäckt och häftigt på samma gång.

Lunch hos Dimitris på Taverna Loza i Langada.

Nikouira island såg ut som Mordor i Sagan om ringen.

Trots hård vind och otäcka Mordormoln tog vi oss välbehållna hem till Katapola. I hamnen låg många segelbåtar som sökt skydd för vinden. Katapola är en dålig natthamn när det blåser, men bättre än andra hamnar i närheten. Vi såg en segelbåt som inte kunde lägga till på grund av vinden. Den stack ut till havs igen. Med fulla segel. Undrar hur det slutade?

När vi kom upp i bergen blev vi ett med molnen. Läskigt.

Snart hemma i Katapola efter en dag i det stora grå. Chora till vänster. Katapola till höger.

När vi kom hem dukade vi upp vårt tavlispel i sängen. Utanför tjöt en piskande vind och tunga vågor slog mot land. Vi monterade upp våra nyinköpta iPod-högtalare, och spelade opera. Vind, vågor och opera. Ni fattar säkert hur mäktigt vackert det lät.

En värmande ouzo efter middagen på Taverna Mouragio i Katapola.

Middagen åt vi på Mouragio i Katapola. Märkligt nog blåste det inte där. Självklart var tavernan fullsatt. Säkert satt där några som skulle ha lämnat Amorgos idag, men katamaranen var inställd på grund av ovädret, och kommer så vara i morgon också. Det ska bli spännande att se om Express Skopelitis lämnar hamnen i morgon bitti. :-)

LÄS MER OM AMORGOS