Hur träffades du och Grekland?

[Lopez]

Kul tråd detta.

För min egen del var det 1972, jag var 19 år och hade just tagit "studenten". Detta var märkliga tider präglade av "kalla kriget", politisk
medvetenhet, studentuppror och inte minst vietnamkriget. Diktatur var något högst påtagligt och höll halva Europa i ett järngrepp. Ryssarna behärskade hela östblocket, militärjuntan styrde i Grekland, Franco i Spanien och Caetano i Portugal. I dessa allvarstider var det lätt att okritiskt annama freds- och hippierörelsens budskap om "love and peace".
Året innan hade jag tågluffat till franska rivieran och där mötts av ryktena om de "free communitys" som fanns på södra Kreta, och dessa hade en nästan magisk inverkan undet ett helt år.

Direkt efter skolan var vi 3 kompisar som drog iväg. Vi tågluffade ner till Italien, tog färja över till Grekland och sedan vidare med tåg, båt och buss. Var inte helt enkelt att resa på den tiden, och jag vill minnas att resan ner tog drygt en vecka, men vad gjorde väl det. Man var ju ung, odödlig och oövervinnerlig.

Vårt mål var Matala på Kretas sydkust, men på färjan träffade vi några söta hollänskor, som alla såg ut som Pocahontas (högsta mode på den tiden), och vi bler övertalade att välja Paleochora istället. Sagt och gjort, så blev det. Väl där böjade en mer än 3 veckors lång drömtillvaro. Vi campade på stranden och levde mest på bröd, tomater, vattenmeloner, retsina och raki. På dagarna sov, slöade man och löste alla världsproblem. Nätterna tillbringades runt eldar på stranden, ständigt lyssnande på The Doors i skramliga kassettspelare och gjorde allt sånt som man senare i livet ansträngde sig till det yttersta för att få sina egna barn att låta bli.

Nå, allt har en ände, och verkligheten kallade. Det blev en sväng till året efter, denna gång till Matala, men sedan bleknade det romantiska skimret ganska snabbt, man fick andra intressen och åtagande, och gick vidare i livet. Fortfarande kan man hitta en och annan "övervintrad" figur längs sydkusten som inte kommit längre, men det är mest en tragisk historia.

Det intryck som södra Kreta gjorde på mig var emellertid outplånligt, och trots ett otal resor senare, både till Kreta och övärlden, upphör jag inte att fascineras av denna plats. Den unika kombinationen av ljuset, solen, havet och det mäktiga bergen gör detta till en plats jag garanterat kommer att återvända till många gånger än.

Mitt grekiska paradis