Är detta rätta stället att ventilera tankar ang cancer

[Lotta E]

Håller med de andra. Skönt och härligt att det kan vara ett öppet ämne.

Min mamma dog för 2 års sedan i cancer. Hon hade bukspottskörtelcancer. Hon fick beskedet och levde 2 månander.
Hon blev 55 år min älskade mamma.
Saknar henne så otroligt mycket.

Lotta

[monica]

Tycker oxå att det är helt ok att disskutera detta svåra ämne.
Många har erfarenhet av denna djävulska sjukdom, då är det skönt att ventilera sig och höra andras livshistorier.

Min egen pappa drabbades av lungcancer, blev opererad, och klarade sig.
Han är död nu sedan 12 år, men det var hjärtatstillestånd som tog hans liv.
Cancer behöver inte betyda död, det ska man komma ihåg.

Tycker att det var väldigt bra att du frågade först, tänker på ormbilderna som upprörde många, även mig.

Monica

[Malina]

Helt OK!!!

[Argyris]

Hej alla!
Det värmer...

När jag igår började tråden hade jag gått och funderat på detta länge, cancer är ju ett känsligt ämne men det är många som drabbas.

Hos mig var det så att min svärfar fick besked buksportköttelcancer i mitten av Januari.

Sjukdomsförlopp har varit "märklig" i mina ögon, han var ganska sjuk och inlagd under slutet av februari; han tappade fram tills dess ca 25 kg. Sedan var han mycket bättre och var hemma. Påsken firades hemma i Linköping och man trodde att det hade vänt. Han gick tom upp något kg.

Strax efter påsk omkring 14 april blev an märkbart sämre och fick läggas in.

Imorse 8.00 gick han bort.

Jag vet ej hur jag kan vara stöd till min fru, jag bara finns där och lysna.
Jag vet ej hur jag själv kan hantera detta, men det verkar lättare (jag förlorade min far 90år för 3 år sedan).

/Nico

[Lissi]

Allra först mina varmaste tankar!! Så snabbt det gick ändå, fast kanske ändå skönt att slippa plågas länge! Jag har själv inga anhöriga som avlidit i cancer men väl andra bekanta och det har nästan alltid varit så att de först verkat ha piggnat till ordentligt en kort tid och sen har det bara helt snabbt tagit slut. Jag vet inte vad det beror på men det är naturligtvis jättejobbigt för de anhöriga som då börjat hoppas..

Att bara finnas till och lyssna är ett stöd så gott som något och att hjälpa till med allt praktiskt....men glöm inte att sörja själv...sorgen kommer alltid ifatt en !

Lissi

[Peter]

Ursprungligen postat av Argyris

Jag vet ej hur jag kan vara stöd till min fru, jag bara finns där och lysna.Nico

Det är precis det du ska vara. Finnas där och lyssna. Låt din hustru prata och dela hennes sorg. Även om du också sörjer så är hennes sorg större. Det var hennes far. Det är väldigt viktigt att få prata, speciellt om din hustru och hennes far stod nära varandra. Det är svårt att lindra någons sorg, men man kan försöka mildra den genom att finnas vid den sörjandes sida.

Jag är den siste i min släkt och har begravt, och sörjt, alla som var före mig. Så jag vet hur viktigt det är att få prata, sörja och få stöd av de som står nära.

Beklagar sorgen.

Peter

[Kikh]

Jag kan inte säga att jag vet vad ni går igenom, men jag känner med er och tycker det är helt i sin ordning att du luftar tankarna här.

Kram till er båda!
Kickie

[Wardakis]

Jag beklagar. Att du bara finns där för din fru och lyssnar räcker långt. När min mamma dog, det var oväntat och plötsligt, minns jag att jag kände väldig ilska, det kanske är en del av sorgen! Min pappa har också cancer som det inte går att behandla, det är hemskt att se honom tyna bort.
Gunilla

[kos44]

Jag får börja med att beklaga sorgen. Jag vet av egen erfarenhet. Har blivit av med både svärmor & svärfar i cancer. Att bara finnas till och lyssna är ett stöd som räcker långt.
mvh.ulf