Några intryck från Pigadia

[karinafp]

Nej, det blåser inte alltid så här mycket. Längs syd- och västkusten fläktar det för det mesta; det är därför så många vindsurfare håller till där. Men inne i Pigadia kan det bli riktigt otäckt vindstilla i perioder, då går man omkring dyblöt av svett hela tiden. För det mesta brukar det bara fläkta skönt, men just i år har vi tydligen drabbats av den blåsigaste sommaren i mannaminne. Som tur är finns det bra stränder runt hela ön, så det går alltid att hitta något ställe där man slipper bli sandblästrad. Igår var vi till Lesbos, och där var det bara små, trevliga vågor att guppa i. Där finns det iofs stränder åt flera håll, så de som ville ha större vågor kunde också få sitt lystmäte. I Finiki ligger stranden skyddad bakom piren, så där går det också att bada även om det blåser riktigt hårt.

Men NÄR det blåser mer eller mindre, det vet man aldrig i förväg. Mig kvittar det lika; jag åker alltid tillbaka.

Karin
som inte är det minsta beroende av badbåtar...

[emma]

Låter bra det Karin! Vi är inte heller ett dugg beroende av badbåtar men kan tycka att det är ett trevligt sätt att se öar ifrån "utsidan"! Vi hade mest funderat på båtturen till Olymbos....nu ställde vi in den såklart och tog oss inte dit bilvägen heller så den byn har vi kvar till nästa gång! för vi blev lite småkära i den vackra och gästvänliga ön, och helt betagna i lugnet (ja inte blåsten) o vänligheten i Pigadia och fascinerade av de byar vi besökte så säkerligen kommer vi tillbaka!

[karinafp]

Idag åkte vi med Vasilis till Spoa. Men först stannade vi hos en kusin, som också heter Vasilis, i Aperi för att ta med en hink trachanás till gamla mamma. Det är en tjock massa gjord av get- och fårmjölk och krossad vete. Smakar litet syrligt och äts med mjölk, som en gröt. Den enorma hinken lär hålla mamma vid liv i veckor... Uppe i Spoa hälsade vi på kusin Athoula innan vi gav oss av in i byn. Från en pickup med högtalare på taket hojtades det att han hade stolar, bord och annat till salu. Vasilis köpte ett armbandsur och ett myggnät till dörren att ge till mamma. Två av försäljarna lastade sig med så många vattenmeloner de orkade bära och vandrade in i byn, ropande: "Jag har vattenmeloner, söta och röda vattenmeloner!"

Mamma var inte hemma, utan sakerna fick avlämnas hos hennes bror. Själv var gumman nere och vattnade sina odlingar. Vi gick upp och ner i gränderna. Alla vi mötte hälsade vänligt, unga som gamla. Så småningom tog vi oss tillbaka till Athoulas taverna, Foliá, för lunch. Problemet med hennes taverna är att allting är så gott, och eftersom vi inte kommer dit så ofta, frestas vi alltid att beställa in för mycket. Idag "begränsade" vi oss till karpathiska sardiner, kronärtskockssallad, briam, makarounes och de små, mycket läckra räkorna "från Symi" - fast de egentligen är karpathiska de också. Nej, vi orkade inte äta upp. Fast räkfatet blev ordentligt tomt. Ska ni pröva dessa räkor, är det här platsen för det.

Frampå eftermiddagen blev det dags för kaffe. Vasilis frågade var vi ville inta det. "Någonstans vid havet där det fläktar", svarade jag. "Apella eller Kyra Panagiá?" Vi valde Apella, fast först måste vi titta in hos två andra kusiner som byggt hus alldeles utanför Spoa. På vägen ner stannade vi vid Aghios Loukas, en urgammal kyrka sammanbyggd med en stor sten, med målningar på väggar och tak. Tyvärr hade någon idiot gjort upp en eld därinne, och sotat ner den stora målningen av St Georg. Väl nere vid Apella steg Vasilis in på tavernan och omfamnades av alla som jobbade där. "Kusiner?" frågade vi. Jodå, kusin Giorgios ägde tavernan och kusin Michalis stod i köket. Då väcktes naturligtvis misstanken: "Om vi hade valt Kyra Panagiá, hade vi träffat kusiner där också???" "Kusin Nikos", blev svaret. "Men han är kusin på pappas sida; de här är kusiner på mammas"...

Karin