|
|
|
|
#2
2011-03-25, 02:43
|
||||
|
||||
Sv: Älskade lilla Ebba - min älskade hund
Vet hur det känns! Det är så otroligt svårt och jobbigt när den där dagen kommer. Man vet ju att den kommer men när den väl kommer så önskar man för allt i världen att nej inte idag, inte nu!
Men man vet ändå när man ser att livsgnistan i ens älskade djur är borta. Förra året gick min underbara boxerhane bort. Han fick en hjärntumör som inte gick att göra något åt, man opererar inte bort hjärntumörer på hundar. Det var hemskt att veta innan att han snart skulle gå bort, men han fick vara med så länge som han mådde bra. Men det var en otroligt slitsam och tung period som jag inte önskar någon. Men livet går vidare trots allt, och utan hund vill jag inte vara! Efter en tid så slutar tårarna rinna och man kan tillåta sig att minnas alla roliga och fina minnen Nu har en annan Boxerkille flyttat in och det är underbart att få lära känna en ny hundpersonlighet  Tänker man bara så att alla hundar är persoligheter och ersätter inte på något vis varandra så kan man sedan gå vidare. Visst är ett hundliv kort men man får ju så många lyckliga stunder och upplevelser under de åren så att inte skaffa hund pga att det är jobbigt när de går bort tycker jag är synd för allt det roliga uppväger det!! Mvh. Stina 
|
|
#3
2011-03-25, 03:48
|
|||
|
|||
|
Sv: Älskade lilla Ebba - min älskade hund
Ebba. Vila i frid. Hälsa till min Jacky... Jag höll honom i min famn -87... Och jag saknar och tänker på honom fortfarande. En Welshterrier som blev nästan 13 år.
Det är ett stort ansvar, en stor glädje och i slutänden en stor sorg att ta ansvar för ett djur. Det sista är tyvärr oundvikligt. Jag har numera gått från hund till katt. De är ungefär lika busiga, olydiga och besvärliga som en hund. Men jag behöver inte gå ut med dem... De fyller bägge 8 i år. Så förhoppningsvis har vi rätt många år kvar tillsammans. Men den frukansvärda dagen kommer förr eller senare att komma. Igen. Då gäller det att se tillbaka på den fantastiska tid man hade tillsammans. Den frihet man vinner är en Pyrrus-seger. Man kommer alltid att sakna den där tassen, oavsett om det är hund eller katt, som söker kontakt. Att ha djur i sitt liv är så oerhört berikande. Att de sedan kostar en halv förmögenhet att ha på Panget när man ska till Grekland är något man får ta...! Det betalar de lätt tillbaka med sin tillgivenhet och kärlek resten av året. Jag lider med dig Deia. Tystnaden och tomheten är bedövande förstår jag. Men det finns många där ute som längtar efter ett kärleksfullt hem... Peter
|
 |
|
|
Hybrid-visning
