|
|
|
|
#4
2009-12-16, 11:59
|
||||
|
||||
Del två
Del två.
Varför vi valde att resa mitt i högsäsongen, det är och förblir för oss en gåta enär vi enkelt hade kunnat ta semester Maj/Juni alternativt Sept/Oktober. Alltnog. Direkt vid ankomsten till Antiparos stegade vi genast in i första handelsboden på höger sida längs huvudgatan. Enligt den norska damen, Vigdis, skulle vi därstädes betala de 120.000 drachmerna samt erhålla nyckel och karta. Jaha, det visade sig att man omöjligen kunde ta sig till huset med mindre än att fordon förhyrdes. En buss fanns på ön, men den gick bara turen upp till droppstensgrottan. Glesa turer för övrigt. En förmiddagstur samt en eftermiddagsdito. Bussen passerade förvisso avtagsvägen till Sorosstranden, men det visade sig vara ett par kilometers vandring kvar för att nå vårt hus. Arne genast ut att förhyra fordon, en vespa eller så. Nja, allt var uthyrt, men framåt kvällen skulle det visst komma in vespor och moppar. Hur göra? Vi tog promenaden upp till en lite mera avsides belägen uthyrare intill väderkvarnen, just bakom kyrkan. Uthyraren insåg vårt dilemma och fann genast på råd. En kompis var innehavare av en svart vespa, och densamma hämtades genast. Icke en skymt av hyreskontrakt eller så… Hustru Birgitta samt packningen stuvades in i uthyrarens lilla pickup för färden till Vigdis hus. Arne följde efter på vespan. Det var i sanning ett fordon med klös! 15 Hkr motor. Fordonet förhyrdes för hela veckan till vad vi minns cirka 100-lappen per dygn. Väl framme vid huset kunde vi konstatera att utsikten var mer än formidabel. Utsikt över Sorosstranden och sundet mellan Antiparos och Paros. I bakgrunden kunde vi skåda de höga bergen på Naxos. Tomten omfattade dryga 2000 kvm, gethägnet oräknat. De två kattorna hade en egen ingång via en sinnrikt konstruerad kattsluss. Men, vad skulle vi med detta enorma husschabrak till? Nog var det vida över tvåhundra kvadratmeter bostadsyta. Vi installerade oss och etablerade kontakt med getter och kattorna. Närmaste taverna var för övrigt den enda i närområdet, den vid nerfarten till Sorosstranden. En liten market fann vi någon kilometer in mot staden. Lite ödsligt med andra ord. Men, med vespan som färdmedel ordnade sig det hela på bästa sätt ändå. Morgonen därpå upptäckte vi att vattentillförseln sinat. Icke en droppe kom ut ur kranarna eller på toaletten. Vi ringde genast till handelsmannen, vår kontaktperson för att påtala felet . Vi hade kollat alla säkringarna samt förvissat oss om att det fanns massor med vatten i tanken under huset. Efter fyra timmars sökande hittade vi omsider felet. Arne hade under gårdagskvällen letat under sängen för att finna ett eluttag, och hittade då bara ett trepoligt uttag med vidhängande stickpropp. Stickproppen drogs ur men uttaget passade ej vår tvåpolskontakt. Så snart trepolaren åter insatts brummade hydroformotorn igång igen och vattnet återkom. Vi kunde därför genast avboka den ”vattenman” som skulle komma och titta på felet. Vi fick dagliga och nya rutiner. Först ut till getterna att fylla på deras vattenho samt att förse djuren med foder ur en säck i boden intill hägnet. Så skulle kattorna matas. Arne skippade genast det dystra torrfodret till förmån för burkar med tonfisk i olja. Kattorna förföll gilla nyordningen. En av kattorna skulle därtill förses med dropp i ett öga enligt skriven instruktion på kylskåpsdörren. Det fungerade faktiskt riktigt bra. Fortsättning följer. 
|
|
#5
2009-12-16, 17:13
|
||||
|
||||
|
Del tre
Del tre.
Vi hade nu en hel vecka på oss att utforska Antiparos. Från vårt hus var det en mycket brant grusväg ner till Sorosstranden. In till Antiparos by var det en dryg mil. Åt andra hållet fanns en asfalterad väg som över bergen ledde ner till en liten fiskeby. En eftermiddag for vi med vespan upp till droppstensgrottan. En märklig skapelse med tillhörande liten kyrka just vid ingången. Skada bara att ockupationsmaktens soldater under ww2 (andra världskriget) använt grottan till att öva handgranatskastning. Många droppstenar var av denna anledning svårt deformerade. Inne i Antiparos by besökte vi vid varje tillfälle ”Café Corner” där Kostas och Eleni huserade. Fiket hade internetconnection, för övrigt öns enda vid denna tidpunkt. Eleni var född och uppvuxen i Chicago. Hon visste berätta att det på ön fanns ett Ouzobränneri där tvenne äldre damer hade licens att bränna öns behov av den ädla drycken, enligt utsago vida känd i övärlden för sin fina smak och styrka. Arne upp att inhandla en pava dryck i bränneriet. Det var lösviktsförsäljning som gällde. Minsta kvantitet var två liter som hälldes på petflaska. Kostnaden helt försumbar, vi vill minnas det kostade runt 2000 Drachmer. Arne glömde dock avsmaka brygden, och detta straffade sig grymt. När vi hällde upp varsitt glas vid hemkomsten till huset visade det sig vara flytande taggtråd. I princip helt odrickbart. Det luktade Tispouri lång väg och smakade vedervärdigt. En del kvällar for vi in till byn att spisa middag. All verksamhet tilldrog sig kvällstid längs huvudgatan och uppe vid torget där Folkets Hus var beläget. Ett flertal tavernor hade ett rikligt utbud av delikata rätter. Vi fick även bevittna ett barndop uppe vid kyrkan intill torget. Klockringning föregick det hela, och sedan kom alla besökarna för att lämna presenter i fina förpackningar. Barndop är uppenbarligen en stor högtid i Grekland. Byns okrönte Konung var ”Capitano Moran” en väderbiten numera pensionerad sjökapten som var kväll intog sitt favoritbord utanför Folkets Hus. Capitano hade seglat på alla hav och talade god Engelska. På torsdagen stannade vi till vid Soros Taverna för att efterhöra om det måhända serverades medelhavshummer på lördagskvällen. Jodå, det skulle kunna ordnas enär tavernaägaren hade goda kontakter med öns fiskare. Sagt och gjort, vi beställde Hummersupé för två till lördagskvällen. Väl på plats kom så ägaren in med en jättelik hummer på 1,2 kilo. Ja, det var den storlek han lyckats få tag på enligt egen utsago. De övriga gästerna på tavernan hade ävenså av underlig anledning alla beställt hummer. Det var uteslutande grekfamiljer och de hade begåvats med småhumrar i storleksordningen strax under fem hekto, att dela på fyra personer. Innan vi ens hunnit mumsa i oss halva stjärtpartiet var vi naturligtvis helt mätta. Chefen hämtade då tillbaka in den resterande delen av jättehummern samt klöv densamma och delade oblygt ut till de andra bordens gäster. Till stor glädje kantänka, att turisterna så frikostigt delade med sig av jättehummern. Naturligtvis var det hela uträknat redan från första början. Därav monsterhummern. Notan hamnade totalt på rimliga 11.000 drachmer, och det var i vårt tycke klart acceptabelt. Nu hade vi ju ändå smakat medelhavshummer för allra första gången. Gamla, nu inscannade diabilder från Antiparosresan återfinnes i bildgalleriet under rubriken Antiparos1998 eller länken här nedan http://www.kalimera.nu/forums/picture.php?albumid=289&pictureid=2532 Fortsättning följer..
|
|
#8
2009-12-17, 10:05
|
||||
|
||||
|
Sv: Vår allra första öluffartur
Ja, faktiskt. Vid inalles tre tillfällen har vi förhyrt fordon i arkipelagen.
Första gången var på Kreta 1997 när vi hyrde en liten fiat i tre dagar. Så denna tigervespa på Antiparos samt veckan efter ytterligare en vespa på Naxos. Sedan dess inga hyrfordon. Arne
|
|
#9
2009-12-20, 11:23
|
||||
|
||||
|
Del fyra. Naxos
Del fyra.
Vidare till Naxos. På måndagens morgon packade vi vår ränsel för att fara vidare till Naxos. En grekkvinna skulle kontaktas för att ta hand om kreatur samt kattor. Avstädning likaså enär densamma ingick i hyran. Vi tog vespan ner till byn efter att nogsamt enligt instruktionen ha låst alla dörrar och reglat fönstren. In till köpmannen att lämna nycklarna samt avrapportera. Så upp till hyrfirman vid väderkvarnen att återlämna vespan. Vid hamnen kunde vi genast konstatera att badbåten till Paros var inställd på grund av höga vågor och stark vind. Vi hänvisades i stället till bilfärjan vars kajplats var belägen ett par hundra meter västerut. Bilfärjan går till Pounta på Paros där man kan ta bussen upp till Pariklia för en billig penning. Framme vid Pariklia införskaffade vi varsin biljett till nästkommande färja, Express Santorini vilken vid lunchtid skulle avsegla mot Santorini via Naxos. Färjan var mer än överfull med passagerare. Vi lyckades finna en sittplats till Hustru Birgitta, men Arne fick ta sin sittplats på en glassbox. Resan till Naxos tog cirka 1,5 timme. Ett koppel rumsraggare mötte vid kajen och var synnerligen enerverande i sina försök att få gäster till sina Hotell. Vi avvisade med ackuratess alla inviter och tog promenaden in till hamncafeterian att inmundiga varsitt glas Kitron i väntan på bättre tider. Vederkvickta av vår Kitron tog vi därefter bussen mot Agia Anna för att oss härbärge finna för vår avslutande vecka på Naxos, innan hemfärden från Athen. Nu gjorde vi en liten miss och klev av redan vid Ag Prokopios. En bastant madame attackerade oss genast och erbjöd härbärge till priset av 6000 Drachmer natten i hotellet mittemot busshållplatsen. Vi accepterade genast sett mot bakgrund av priset vi betalat på Antiparos. Våra pass beslagtogs som pant och vi hänvisades ner i suterrängvåningen till ett mycket torftigt rum med enkom tvenne bäddar och en enkel toalett. Rummen var egentligen avsedda som lågprisalternativ för ortens gästarbetare, men det fattade vi ej då. Redan första natten blev vi emellertid med råge varse att vi hamnat på ett gästarbetarboende. Det stimmades i korridoren natten igenom. Lägg till detta att väggarna syntes mera troligt bestå av wellpapp eller masoniteskivor. Lyhördheten var enerverande. På gatan utanför brummade bilar och moppar natten igenom. Varför vi stannade på detta rysansvärda boende alla fem dagarna på Naxos, det har vi så här i efterhand aldrig fattat. Nu vet vi att om vi tagit en tvåminuterspromenad upp till Hotel Prokopios så hade vi haft en fin studio för ett par tusen drachmer mer per natt. Andra dagens morgon tog vi för allra första gången promenaden längs kustvägen mot Agia Anna. Vi hittade genast Fotis Taverna samt framme i Agia Anna, Taverna Gorgona. Ut på klipporna att fota stenhajen samt ta ett skönt dopp från badklipporna. Dagen därpå hyrde vi en större vespa för att fara upp på ön att besöka det omtalade Kitronbränneriet i Vallindras. Livet lekte och bränslemätaren visade halv tank. Vi hann en halvmil drygt upp längs bergvägen när vespan lade av. Slut på bensin! Tankmätaren visade dock halv tank. Nåväl, Arne for rullande iväg ner längs den fina utförsbacken att tanka bensin medan Birgitta stannade kvar uppe i backen. Det tog 1,5 timmar för A att finna en mack. Vespan fick han dra över hela slätten. Vi fortsatte emellertid resan upp till Vallindras att besöka bränneriet samt inhandla en flaska Kitron att taga med hem. Lite inscannade bilder finnes nu i bildgalleriet under Naxos1998 Fortsättning följer
|
 |
|
|
Hybrid-visning
