[Arne]

Debacle avsnitt fem.
Finaldebacle förhoppningsvis..


Greklands östligaste övärld har vi alltid förtjusats av. Tänk, vilka pärlor. Kastellorizo, Fourni, Patmos och Symi är. Ja, det är på småöarna vi trivs som allra bäst. Kos, Rhodos och Samos är faktiskt bara mellanlandningar för oss.

Men även på småöar kan vi råka ut för debacle. Det allra starkaste minnet vi har är ändå från Symi för ett antal år sedan. Vi tager oss alltid boende i hamnområdet på Symi, ön med det enastående vackra hamninloppet, och gör så utflykter med endera buss eller taxi till intressanta platser. I samband med förmiddagens ankomst av utflyktsbåtar från Kos och Rhodos flyr vi alltid med bussen till lilla Pedistranden i akt och mening att slippa horderna av endagsbesökare i hamnbyn.

Alla småöarna i Dodekaneserna har ett säreget informationssystem. Via Borgmästarens kontor kan alla innevånare nås av information genom stora högtalare, strategiskt placerade i byarna. I för- respektive eftersäsong sker oftast informationen endast på grekiska, och detta kan vålla oss turister viss harm vilket vi här ska beskriva. Redan vid niotiden på morgonen den aktuella dagen kunde vi från vår balkong på Eleni i hamnområdet höra högtalarna gå igång. Dock var informationen endast på grekiska varför vi ej fäste någon uppmärksamhet på tillkännagivandet.

Vi tog så tiobussen ner till Pedistranden för att bada och njuta stillheten fjärran från de besökande horderna i hamnen.
Vid tolvtiden kom så den lilla minibussen åter till pedistranden och for strax därefter åter till hamnen via Chora. I samband med bussens ankomst kunde vi ånyo höra ett meddelande i högtalaren på Pedi. Även detta på grekiska.

Vid tvåtiden på eftermiddagen och efter en mycket god lunch på strandtavernan började vi dra oss mot busshållplatsen för resan hem. Ingen skymt av någon buss. Tiden gick och vi stegade efter viss väntan in i den lilla minimarketen för att rikta förfrågan om varför bussen ej kom. Svaret var enkelt och lakoniskt; The road is closed! Nykokad asfalt hade spritts ut längs vägen upp till Chora och därav följde att inga fordon kunde trafikera den vägen förrän dagen efter. Detta på grund av att välten som skulle kommit på morgonen blivit försenad och skulle anlända först nu på kvällen.

Vad göra? Tja, det blev bara till att klafsa och kliva i det cirka två decimeter tjocka lagret av nylagd asfalt hela vägen upp till Chora. Till saken hörde att vi innan denna resa, här på hemmaplan, inhandlat var sitt par dyra Ecco-sandaler. Promenaden tog strax under timmen och var mycket enerverande. Djupa raviner och taggtrådsstaket omöjliggjorde varje försök att gå vid sidan om vägen.
Väl uppe vid vägkorsningen var det bara att i väntan på bussen försöka rengöra sandalerna från asfalttjäran som trängt in i varje räffla..

När så omsider bussen från Chora kom till vägkorsningen där vi väntade frågade vi föraren om han inte kunde ha kläckt ur sig att vägen från Pedi skulle vara stängd från lunch och hela dagen därefter. Vi fick enkom en axelryckning till svar.
Så, om ni ser sandalspår i asfalten längs sagda väg vet ni vem de tillhör.

På Nissyros har vi bara varit en gång. Vi hade i förväg bokat in oss på ett Hotell med Pool, ett av öns enda. Vi anlände till Hotellet sent på kvällen för att nästa morgon i samband med frukosten kolla in den fina poolen. Tablå! Icke en droppe vatten i den poolen. Vi fick i efterhand veta att det hade uppstått ett stort läckage och innan detta var åtgärdat skulle det ej fyllas i nytt vatten.

Av Kastellorizo har vi endast goda minnen, men dock kände Birgitta ett visst obehag den gången vi flög tillbaka från Kzo till Rhodos. Planet taxade ut till startposition på den minimala startbanan (780 meter) samt backade därefter en bit så att stjärtpartiet på planet befann sig en bit ut över klippstupet vid banänden. Nu var det dags att blunda för Birgitta. Först maxvarv på båda motorerna och sedan släpptes bromsarna och det bar iväg. Lyfte från startbanan gjorde vi när det endast återstod cirka 75 meter av rullbanan..

När vi en annan gång skulle fara med nattfärjan från Kzo till Rhodos satt vi vid den lilla cafenion strax innan hamnen i livligt samspråk med damerna från den akvarellkurs som under veckan bedrivits på ön. Då, abrupt kom något farande i luften. Missade Birgittas huvud med ett par centimeter för att därefter rasa rakt ner i Birgittas öppna fjällrävenrygga som stod just bredvid. Det visade sig vara ett svalbo som lossnat från taknocken ovanför där vi satt. Komplett bo med svalägg och allt.
Det blev ett drygt jobb att rengöra ryggan från den röda leran och de krossade äggen.

Nisos Kalymnos anlände vid halvelvatiden på kvällen och vi tog genast vår sovhytt i besittning. Vi hade fått reda på att färjan skulle anlända till Rhodos strax före klockan fyra på morgonen. Så blev det och vi stegade upp och lämnade vår hytt. Heltvisst funderade vi på varför de andra hyttpassagerarna stannade i sina hytter, men ägnade detta ingen större tanke. Efter en promenad upp till gamla staden fann vi att där endast huserade renhållningsarbetare samt securitasvakter. Mera öde Rhodos har vi sällan skådat denna morgon vid femtiden.
Vi fick i efterhand veta att färjan skulle ligga kvar vid hamnen ända fram till klockan 08.30 då den skulle vidare. Därav stannade naturligtvis hyttpassagerarna kvar i sina hytter att sova i godan ro. Det var bara vi två som ej tagit reda på detta förhållande.
Gubben Kamiros dök upp vid pass halvåtta med nyckeln till vårt i förväg bokade rum.

Arne och Birgitta