En skräckfylld öluffartur.
 

Det har nu gått drygt 20 år sedan färjekatastrofen utanför Paros.
Arne skrev till en av våra lokaltidningar om händelsen. Här är ett utdrag.
OBS Lång artikel!


https://www.kalimera.nu/forums/pictu...ictureid=20362


I slutet av september i år vid en färjekatastof i den grekiska övärlden fanns Arne Andersson och Birgitta Bäckström på plats. Läs deras berättelse om händelsen.

"Efter en trivsam öluffartur med start i Aten/Pireus och med strandhugg på Naxos, Amorgos och Astypalea, for vi enligt vår tradition till den lilla ön Antiparos. Vi anlände söndag den 24 september och hade tänkt ta nattfärjan på onsdagkvällen från Paros till Aten och sedan ta flyget hem vid lunchtid på torsdagen.
Redan under måndagen började det blåsa friskt och vindstyrka höll sig runt 10-15 sekundmeter. På tisdagen tilltog vinden alltmer och i byarna närmade det sig stormstyrka.

Strax efter midnatt natten till onsdagen väcktes vi av ett våldsamt motorbuller från omgivningen. Från vår altan kunde vi höra tunga helikoptrar av Veroltyp.
Klockan 7på morgonen gav morgonekot oss förklaringen. En katastrof hade inträffat med färja som förlist vid inloppet till Paros hamn.

På morgonen tog vi promenaden ner till den lilla hamnen. Där såg vi halvt sönderblåsta livräddningsflottar som låg inbogserade i hamnens skydd. Helikoptrar for oupphörligt runt stränderna i sundet mellan öarna för att söka levande och döda. Vindriktningen var sådan att allt löst drev in just i sundet. Från kusten på Antiparos såg vi klippformationer där katastrofen inträffat.

Vi förstod att vi inte skulle ta osstill Aten under natten med vår inbokade färja, men vi lämnade ändå Antiparos för att resa över till Paros med den lilla bilfärjan. Vi fick vänta 3 timmar innan färjan kunde avgå. Väl över på Paros fann vi den lilla hamntavernan fylld av de marina räddningsstyrkorna samt den lokala räddningstjänsten på ön.
En febril aktivitet pågick via radio och mobila telefoner. Och hela tiden hovrade helikoptrarna över området. Samtidigt bars svarta plastsäckar med långsmalt innehåll in i räddningsstationen.

Med lokalbussen kom vi till Pariklia. Ett 20-tal nationella och internationella tv-och radiostationer hade massor med folk på plats och alla kamerorna var riktade mot ingångentill det lilla hamnkontoret, som nu var centrum för all verksamhet på ön. Längs väggen utanför låg en meterhög driva med våta flytvästar och på andra sidan låg våta väskor och ryggsäckar samt annan utrustning resande på färjan medfört.

Vid sjukstugan strax intill var beväpnad polis och militär utposterad och där anlände och for flera ambulanser och täckta lastbilar i en strid ström. Vid en garageliknande byggnad på bortre gavel höll man på med inlastning av mörkbruna kistor. Några timmar senare såg vi en lastbil med tiotalet små barnkistor på flaket på väg till sjukstugan.

När vi besökte biljettkontoret förfärjorna blev våra farhågor strax besannade. Alla passagerarfärjor hade belagts med startförbud av myndigheterna. Besked skulle lämnas var sjätte timma dygnet runt. Kontakten med två lokala flygbolag som trafikerar aerodromen på Paros gav samma negativa besked. De flyg som fanns var uppbokade av myndigheterna samt för anhöriga till offren och de skadade.

På gator och tavernor satt människor och grät. Grekisk TV sände oupphörligt och visade om och om bilder från inledningsfasen av katastrofen. Snart kom det fram att ansvarig förste styrman valt att se på en fotbollsmatch på tv istället för att vakta på kommandobryggan. Fartygets befälhavare, samt de tre vakthavande befälen på bryggan, hade försatts i vaktarrest på Prefekturans polisstation. Där bevakade beväpnad militärpolis byggnaden. Risken var stor att anhöriga skulle storma lokalen och lyncha de ansvariga. Förste styrman tog på sig hela ansvaret.

Olust, förstämning och tvehågsamhet präglade torsdag morgon. I allakapell och kyrkor gick folk in för att tända ljus till offrens minne. Landssorg hade proklamerats och alla flaggor var halade på halv stång.
Färjorna skulle eventuellt vara i trafik efter klockan 18.00 och exakt då öppnades bokningsdatorer på biljettförsäljningsställen. Vi bokade biljett på första färjan till Pireus. Färjan hette Aritmes och skulle från Santorini via Naxos anlända till Paros klockan 01.00 natten till fredagen.
Vi väntade över en timme men ingen färja kom och kontakter på vårt lokala bokningskontor fick vi veta att Aritmes var ur spel efter grundstötning i Naxos hamn. Ny färja skulle anlända först klockan 4.00. Klockan4.45 klev vi ombord på ett överfullt fartyg.

På fredag morgon anlände vi till Pireus. På den internationella flygplatsen kunde vi konstatera att flyget var överbokat och för tillfället rådde också strejk i Aten. Efter många och långa telefonsamtal lyckades vi med hjälp av grekisk agent få två flygstolar på Alitalias flight till Stockholm lördag morgon.

Trots händelserika upplevelser har vi inte blivit avskräckta från framtida öluffning. Planerna för vårens öluff är redan påbörjade."

Birgitta.

Sv: En skräckfylld öluffartur.
 

Tänk va tiden går. Kommer ihåg det där mycket väl. Just det året var vi inte i Grekland, då tiden gick på att spika på det nya huset.

/Netwolf

Sv: En skräckfylld öluffartur.
 

Om jag minns rätt så var det den båten som vi åkte med från Pireus till Paros 1996. Det blev en resa som även den drabbades av storm. Färden tog dubbelt så lång tid mot vad som var utsatt pga ovädret. Men lyckligtvis kom vi fram hela och torra.

Masse

Sv: En skräckfylld öluffartur.
 

Intressant att få läsa! Jag visste i stort sett ingenting om detta, mer än att det hände.

Sv: En skräckfylld öluffartur.
 

Väldigt tragiskt. Sånt där glömmer man nog aldrig, att vara så nära inpå.

/ Anne

Sv: En skräckfylld öluffartur.
 

Tack för din berättelse. Händelsen har naturligtvis satt sina spår hos alla som på något sätt kan relatera till platsen eller den direkta händelsen. Där och då måste det ha varit hemskt för er. Själv får jag en påminnelse om det varje gång man ser klipporna. För ett par år sedan så hamnade vi på en båttur på Despotiko på stranden på norra sidan och jag tog mig österut så långt det gick att gå. Där i sanden låg en ryggsäck begravd. Jag försökte dra i materialet men det föll isär. Vågskvalpet förde tillbaka ny sand om man försökte gräva. Den fick ligga kvar där den låg. Tanken på att den kunde komma från katastrofen slog mig givetvis utan att få veta svaret.

Man har för övrigt i år fattat ett beslut om att vraket ska lyftas. Stora miljörisker med läckande föroreningar hotar området när det rostar sönder.

Sv: En skräckfylld öluffartur.
 

Så obehagligt.

:o

Sv: En skräckfylld öluffartur.
 

Tack även från mig för att du berättar. Jag minns händelsen mycket väl och tänker på den varje gång jag är i Parikia. Det var efter det som man införde passagerarlistor på alla båtar.

Birgitta: ni skrev ett resebrev från händelsen. Ni döpte det till En öluff med kusligt avslut, och finns att läsa här.

Sv: En skräckfylld öluffartur.
 

Tyvärr har alla bilder Arne gått förlorade då dom finns på vår gamla stationära dator, som jag inte kan med att bruka.
Förutom att det infördes passagerarlistor efter händelsen tror jag också att dom tog bort kojer under havsnivån.

Birgitta.

Sv: En skräckfylld öluffartur.
 

Så tråkigt att höra. Hade jag bott närmare, hade jag kunnat hjälpa dig med att ta fram dom igen..

/Netwolf