Ylva A
2016-03-16, 12:39
Här kommer några jämförande iakttagelser mellan våra ”hemländers” innevånare.
På vår resa mot hemstaden i december bubblade det av liv på flygplatsen i Heraklion tidigt på morgonen. Det var livliga samtal, glada ansikten och visat intresse för andra resenärer. På kvällskvisten på Arlanda vid väntandet på försenat plan mot Östersund, var det tystnaden som rådde. Det var böjda nackar på 100-talet människor, som enbart visade intresse för att knappa på sina telefoner. Det var inga samtal, bara tystnad, tystnad. Inte ens samtal mellan partners. Jag får väl göra dubbelkoll på väg ned till Kreta i april.
Väl på hemmaplan hade vi några samtal med ett par i huset bredvid vårt. ”Nu har vi bott här i över 5 år och tycker att det är så trevligt att samspråka med er. Vi kanske ska ses?”, sade grannarna. Vi kom överens om, att vi skulle ringa varandra efter helgerna och att det skulle vara enkel samvaro utan mat. Det var jag som tog kontakt och vi kom överens om dag, tid, ost och vin. Kvällen innan ringde kvinnan och sa att de inte kunde komma. ”Har ni blivit krassliga”, blev min fråga. ”Nej, vi är bortbjudna på annat håll”, blev svaret. Vad säger man då? Jag tror jag sa: ”Livet är långt, det kanske passar bättre en annan gång”. Men så långt är inte mitt! Risken för ”tvåsamhet” och ”ensamhet” känns stor i dagens Sverige. På Kreta behövs oftast ingen inbjudan. Man tittar in och blir bjuden på kaffe, om man vill ha! Hellre lycklig i ett land med social förmåga än i ett land, där man stänger in sig i sin egen lägenhet eller i sin egen kropp!
På Kreta hälsar man på varandra, om man känner igen varandra och frågar dessutom hur man mår. Här blir man glad, om någon hälsar, när man är utomhus. På gymmet är det däremot trevliga gummor och gubbar!
En annan granne ställde denna fråga under ett samtal i solens sken: ”Var handlar ni någonstans”? Spontant blev svaret: ”Vi tar bilen och storhandlar på Lidl eller Willys en gång i veckan och går till närbutiken, när vi glömt något”. ”Vi gynnar alltid närbutiken”, sa grannen. När vi 20 minuter senare kom in på COOP, för att köpa böcker på bokrean, stötte vi ihop med grannen. Kundvagnen var fylld med matvaror. Ingen köptrohet mot närbutiken hos honom heller. Det samma skedde i vår kretensiska by. Närbutiken, som öppnade 60 m från vårt hus, är numera stängd. Varken vi eller byborna storhandlade där, eftersom priserna var så mycket högre än i byns andra supermarket.
/ Jannis
På vår resa mot hemstaden i december bubblade det av liv på flygplatsen i Heraklion tidigt på morgonen. Det var livliga samtal, glada ansikten och visat intresse för andra resenärer. På kvällskvisten på Arlanda vid väntandet på försenat plan mot Östersund, var det tystnaden som rådde. Det var böjda nackar på 100-talet människor, som enbart visade intresse för att knappa på sina telefoner. Det var inga samtal, bara tystnad, tystnad. Inte ens samtal mellan partners. Jag får väl göra dubbelkoll på väg ned till Kreta i april.
Väl på hemmaplan hade vi några samtal med ett par i huset bredvid vårt. ”Nu har vi bott här i över 5 år och tycker att det är så trevligt att samspråka med er. Vi kanske ska ses?”, sade grannarna. Vi kom överens om, att vi skulle ringa varandra efter helgerna och att det skulle vara enkel samvaro utan mat. Det var jag som tog kontakt och vi kom överens om dag, tid, ost och vin. Kvällen innan ringde kvinnan och sa att de inte kunde komma. ”Har ni blivit krassliga”, blev min fråga. ”Nej, vi är bortbjudna på annat håll”, blev svaret. Vad säger man då? Jag tror jag sa: ”Livet är långt, det kanske passar bättre en annan gång”. Men så långt är inte mitt! Risken för ”tvåsamhet” och ”ensamhet” känns stor i dagens Sverige. På Kreta behövs oftast ingen inbjudan. Man tittar in och blir bjuden på kaffe, om man vill ha! Hellre lycklig i ett land med social förmåga än i ett land, där man stänger in sig i sin egen lägenhet eller i sin egen kropp!
På Kreta hälsar man på varandra, om man känner igen varandra och frågar dessutom hur man mår. Här blir man glad, om någon hälsar, när man är utomhus. På gymmet är det däremot trevliga gummor och gubbar!
En annan granne ställde denna fråga under ett samtal i solens sken: ”Var handlar ni någonstans”? Spontant blev svaret: ”Vi tar bilen och storhandlar på Lidl eller Willys en gång i veckan och går till närbutiken, när vi glömt något”. ”Vi gynnar alltid närbutiken”, sa grannen. När vi 20 minuter senare kom in på COOP, för att köpa böcker på bokrean, stötte vi ihop med grannen. Kundvagnen var fylld med matvaror. Ingen köptrohet mot närbutiken hos honom heller. Det samma skedde i vår kretensiska by. Närbutiken, som öppnade 60 m från vårt hus, är numera stängd. Varken vi eller byborna storhandlade där, eftersom priserna var så mycket högre än i byns andra supermarket.
/ Jannis