Ylva A
2014-07-14, 09:26
Jag mötte min sista chef idag på den dagliga promenaden med barnbarnet. Han hade grånats, men vad kan man annat bli med två tonårsbarn och dessutom vara nästan lika gammal som jag. Jag kom att tänka på sista dagen på jobbet, avtackningen år 2000. Vi skolarbetare hade trängt ihop oss i personalrummet, ätit tårta och druckit kaffe. Stämningen var hög inför det kommande sommarlovet och för mig: pensionen. Tre kvinnliga kollegor avtackades och honorerades av rektorn. Alla blev tilldelade varma och kroppstäta kramar. Nu blev det min tur! Efter 31 år på samma gymnasieenhet hade jag bestämt mig för att sluta några år i förväg, bl.a. för att få mer tid att vara på Kreta. Skulle kollegorna minnas mig för någonting annat än jobb? Jag hade förberett mig kretensiskt. Svarta byxor, svart kortärmad skjorta, läderstövlar från Cypern som inte syntes under byxorna. Jag hade med mig en av mig tillskuren knotig käpp. När det blev min tur vek jag upp byxbenen, slängde den kretensiska huvudduken över huvudet och knöt ihop den. (Jag hade tränat!) Sedan några snabba steg fram till chefen, som artigt sträckte fram handen. Den ignorerade jag, kramade honom på grekiskt vis och kysste honom på båda kinderna. Han blev helt stel! Som en död fisk! Van att krama damer, men utan erfarenhet från de grekiska sederna. I det oplanerade talet sa jag väl något om att man i framtiden kunde hitta mig i samma klädsel sittande på en bänk under ett skuggande träd på södra Kreta. Men hittills har jag varken använt huvudduken, läderstövlarna eller käppen, så ingen har hittat mig!
Chefen fick idag varken grekisk kram eller svenskt handslag. Jag har ”dagissjuka” och ville inte smitta honom!
Jannis
Chefen fick idag varken grekisk kram eller svenskt handslag. Jag har ”dagissjuka” och ville inte smitta honom!
Jannis