Ylva A
2014-04-30, 09:25
Vi reste hem den 17 december. Hösten 2013 hade varit så mild på Kreta, att vi inte behövt växla till vinterkläder. De ligger fortfarande hoppressande i sina vakuumpåsar. Kvällen innan vi reste, gick vi in till våra grannar Pelagia och Georgios, tog i hand och sa adjö. Inga pussar och kramar längre, bara ”lycklig resa”, men det duger. Varken Jannis albanen, som körde oss till flyget, eller grannen Dáskale var nu sams med kirio (!) Georgios.
Tre månaders hemmavinter innebar bl.a. läkarbesök för diagnos av muskelbristningen i vaden. Undersökningen på hälsocentralen var lika skral som den i Ierápetra.”Tur att Du tränat kroppen på gym, annars skulle Du inte vara så pass pigg som Du är. Du blir aldrig riktigt återställd och det tar minst till sommaren, innan hältan är borta”, var mina framtidsutsikter. ”Två veckor”, hade privatläkaren på Kreta sagt, men han var gratis! Hälta brukar man ju använda i samband med hästar. En häst med hälta kan inte trava. Det gäller mig också. Bestående hälta medför slakt och sedan hamburgerkött. För att undvika det, får jag havre i form av gröt och en ständigt ökande träning med promenader och gym. Så snabbt man förlorar ork och kondition! Barbro, duktig sjukgymnast i Östersund, letade upp skadorna på muskeltrådarna och akupunkterade mig ett flertal gånger. Till sommaren skall jag åter kunna galoppera, men dansa och skena får jag inte för Ylva. Jag har i april t.o.m. haft sendrag i vaden (botas med magnesiumtabletter). Såvida det inte var scendrag och det går inte att bota.
Jannis mötte oss i Heráklion och tog oss direkt till sitt hem, där Angelina förberett middagsmaten. När vi på kvällen, efter uppackning av våra medhavda 45 kg, gick ut för att hälsa på våra grannar, satt ”de tre musketörerna” Geogios, Dáskale och Jannis tillsammans och drack raki. Nu var de tre sams igen. Vi blev tillfrågade om vi ville slå oss ner, men många timmar utan sömn gjorde att vi prioriterade sängarna. Några dagar senare fick vi höra att Dáskale beställt nya dörrar och fönster i trä till sitt stora hus. Nu gruvar han sig inför försämrad grannsämja. Han har nämligen inte anlitat Georgos son Aristos. En tröst för utebliven kontakt kan möjligen vara, att Georgos förra året misslyckades med sin rakitillverkning. Den blev knappast drickbar, trots att utrustningen är densamma som förut.
Det känns konstigt, att åka in till Ierápetra, då Nikos inte finns med oss längre. Han är saknad efter alla våra samtal under 28 år. Eftersom vi utlänningar måste ha en grekisk kontaktman, som kan vidarebefordra brev från bl.a. skattemyndigheterna, ville vi snarast ordna en ersättare för Nikos. Vår revisor fick inte ställa upp. Ylva frågade Nikos f.d. svägerska om råd: ”Jag ställer upp”, sa Rena. Nu fick vi återuppleva den enorma grekiska byråkratin, med besök på två olika kontor och ifyllande av ett antal blanketter. Istället för personnummer fick vi skriva in våra döda föräldrars namn (även mödrarnas flicknamn).
Vår lantbrukarvän Manolis har nu passerat 85 år. Han är pigg för sin ålder, men vågar inte längre ta sina getter till sitt område 1½ km bort. Han är rädd att de skall dra omkull honom och att han skall få svårt att kliva upp igen. Det blir inga turer för djuren ut bland det gröna för att äta sig feta. De behåller nu getterna bara för slakt. Nifikó kan inte längre mjölka. De verkar ibland lite uppgivna över att inte kunna klara allting själva längre. Odlingar och de två hundarna behåller de i närheten av sitt hus. De två är alltid lika glada över besök och över våra pratstunder. Hundarna Purjo och Bruna blev helglada att se mig igen efter fem månader. En gång vän – alltid vän. Obs. Gäller hundar!
Strax efter Påsk såg vi en affisch vid matbutiken. ”Den killen känner jag ingen”, sa jag, och påminde mig en konsert med kretamusik av hög kvalitet, som vi sett på TV för flera år sedan. Två kvällar senare kunde vi höra Ross Daly spela tillsammans med tre andra utmärkta musiker. Ross Daly är ursprungligen irländare, bor nära Anógia sedan 40 år och har skola för elever med stränginstrument. Han sägs vara mer kretensare än de ”äkta” är. Musiken är kretensisk med stränginstrument bl.a. lira, laouto och trumma. Han bygger upp musiken från långsamt tempo mot ökande takt till crescendo. En härlig kväll tillsammans med c:a 200 andra. Publiken var inte den vanliga vid kulturella evenemang i Ierápetra. Den såg ut att tillhöra den yngre intellektuella eliten. Kul att se för en gammal man, som brukar jobba i växthus. När jag kollade på Anógia på Internet, hittade jag under foton två, som jag själv tagit och som publicerats på kalimera.se under resebrev. Kalimera är således känt ända upp mot Idas topp. Kanske vi också är kända av Zeus ättlingar?
Påsken är passerad. Alla är nu mätta efter fastan och ett lika rikligt matintag som förr. Det verkar inte vara någon brist på pengar för mat i vårt område. På långfredagen kom vi ½ timme för sent för att se hela epitafieprocessionen i Ierápetras centrum. På påskaftonen åt vi svensk påskmiddag i Mirtos med vännerna där, innan vi åkte till byns kyrka för att tillsammans få motta den heliga elden. Pga. ett regn veckan innan, var det svårt att få fyr på Judas detta år och smällarna i byn var inte så många. Annat var det i Réthymnon, där en 25-åring vådasköts till döds och på Santorini, där tre amerikanska turister skadades av smällare. För att inte tala om att på ön Chios sköts 100.000 raketer i det traditionella ”leksakskrig” som sker varje år. Vilket slöseri med pengar! På påskdagen var vi bjudna på mat till två grekiska familjer både till lunch och till middag. Med redan fulla magar måste vi tacka nej till middagen.
När min pappa slutade jobba på SJ:s banavdelning 1967 förespådde han SJ:s framtidsproblem. Men det hann gå många år! Nu kan ni se hur det har gått med skolan, sedan jag slutade år 2000. Då sa jag: ”2-3 stora reformer kan man som lärare orka med under sin karriär, om man är engagerad.” Hur många stora förändringar har man inte gjort sedan år 2000? Hur många har orkat? För många av oss i den äldre generationen finns en känsla: Kan vi göra nytta för någon idag. Det känns bra att kunna vara till hjälp för barn och barnbarn i Sverige. Här hjälper vi Manolis och Nifikó samt Jannis och Angelina. De senare genom att i april plantera 4.000 gurkfrön och att lägga ut snören till plantorna i deras växthus. Vi får ont i benen, värme, vänlighet, språkträning tillbaka, förutom grönsaker av olika slag. Fastän vi är här, hör vi talas om 90-talsgenerationen (inte 90-års) i Sverige och deras ovilja att jobba och plugga. J. och A:s dotter vägrar jobba i föräldrarnas växthus och inväntar serveringsjobb på taverna i byn. Det är ibland lika illa här!
Jag skulle kunna berätta om hur kallt och dåligt vädret periodvis varit i övriga Grekland med snö under Påsken och om enorma hagelskurar veckan efter. Jag låter bli, för annars tror man på kalimera.se att er man bara talar gott om Ierápetra. Vädret här har under våra dryga fyra veckor varit svalare än normalt. Dygnsmedeltemperaturen har varit 17 grader. Det har regnat vid två tillfällen, sammanlagt 15 mm. Hittills under året har nederbördsmängden varit 303 mm, vilket måste anses vara mycket för vårt område på Kreta. Hela fjolåret gav sammanlagt 285 mm som jämförelse. Vårregnen har gjort att blomningen för olivträd och alla blommor varit riklig. Nu står sommaren för dörren, så nu måste jag gå och stänga den helt!
/ Jannis
Tre månaders hemmavinter innebar bl.a. läkarbesök för diagnos av muskelbristningen i vaden. Undersökningen på hälsocentralen var lika skral som den i Ierápetra.”Tur att Du tränat kroppen på gym, annars skulle Du inte vara så pass pigg som Du är. Du blir aldrig riktigt återställd och det tar minst till sommaren, innan hältan är borta”, var mina framtidsutsikter. ”Två veckor”, hade privatläkaren på Kreta sagt, men han var gratis! Hälta brukar man ju använda i samband med hästar. En häst med hälta kan inte trava. Det gäller mig också. Bestående hälta medför slakt och sedan hamburgerkött. För att undvika det, får jag havre i form av gröt och en ständigt ökande träning med promenader och gym. Så snabbt man förlorar ork och kondition! Barbro, duktig sjukgymnast i Östersund, letade upp skadorna på muskeltrådarna och akupunkterade mig ett flertal gånger. Till sommaren skall jag åter kunna galoppera, men dansa och skena får jag inte för Ylva. Jag har i april t.o.m. haft sendrag i vaden (botas med magnesiumtabletter). Såvida det inte var scendrag och det går inte att bota.
Jannis mötte oss i Heráklion och tog oss direkt till sitt hem, där Angelina förberett middagsmaten. När vi på kvällen, efter uppackning av våra medhavda 45 kg, gick ut för att hälsa på våra grannar, satt ”de tre musketörerna” Geogios, Dáskale och Jannis tillsammans och drack raki. Nu var de tre sams igen. Vi blev tillfrågade om vi ville slå oss ner, men många timmar utan sömn gjorde att vi prioriterade sängarna. Några dagar senare fick vi höra att Dáskale beställt nya dörrar och fönster i trä till sitt stora hus. Nu gruvar han sig inför försämrad grannsämja. Han har nämligen inte anlitat Georgos son Aristos. En tröst för utebliven kontakt kan möjligen vara, att Georgos förra året misslyckades med sin rakitillverkning. Den blev knappast drickbar, trots att utrustningen är densamma som förut.
Det känns konstigt, att åka in till Ierápetra, då Nikos inte finns med oss längre. Han är saknad efter alla våra samtal under 28 år. Eftersom vi utlänningar måste ha en grekisk kontaktman, som kan vidarebefordra brev från bl.a. skattemyndigheterna, ville vi snarast ordna en ersättare för Nikos. Vår revisor fick inte ställa upp. Ylva frågade Nikos f.d. svägerska om råd: ”Jag ställer upp”, sa Rena. Nu fick vi återuppleva den enorma grekiska byråkratin, med besök på två olika kontor och ifyllande av ett antal blanketter. Istället för personnummer fick vi skriva in våra döda föräldrars namn (även mödrarnas flicknamn).
Vår lantbrukarvän Manolis har nu passerat 85 år. Han är pigg för sin ålder, men vågar inte längre ta sina getter till sitt område 1½ km bort. Han är rädd att de skall dra omkull honom och att han skall få svårt att kliva upp igen. Det blir inga turer för djuren ut bland det gröna för att äta sig feta. De behåller nu getterna bara för slakt. Nifikó kan inte längre mjölka. De verkar ibland lite uppgivna över att inte kunna klara allting själva längre. Odlingar och de två hundarna behåller de i närheten av sitt hus. De två är alltid lika glada över besök och över våra pratstunder. Hundarna Purjo och Bruna blev helglada att se mig igen efter fem månader. En gång vän – alltid vän. Obs. Gäller hundar!
Strax efter Påsk såg vi en affisch vid matbutiken. ”Den killen känner jag ingen”, sa jag, och påminde mig en konsert med kretamusik av hög kvalitet, som vi sett på TV för flera år sedan. Två kvällar senare kunde vi höra Ross Daly spela tillsammans med tre andra utmärkta musiker. Ross Daly är ursprungligen irländare, bor nära Anógia sedan 40 år och har skola för elever med stränginstrument. Han sägs vara mer kretensare än de ”äkta” är. Musiken är kretensisk med stränginstrument bl.a. lira, laouto och trumma. Han bygger upp musiken från långsamt tempo mot ökande takt till crescendo. En härlig kväll tillsammans med c:a 200 andra. Publiken var inte den vanliga vid kulturella evenemang i Ierápetra. Den såg ut att tillhöra den yngre intellektuella eliten. Kul att se för en gammal man, som brukar jobba i växthus. När jag kollade på Anógia på Internet, hittade jag under foton två, som jag själv tagit och som publicerats på kalimera.se under resebrev. Kalimera är således känt ända upp mot Idas topp. Kanske vi också är kända av Zeus ättlingar?
Påsken är passerad. Alla är nu mätta efter fastan och ett lika rikligt matintag som förr. Det verkar inte vara någon brist på pengar för mat i vårt område. På långfredagen kom vi ½ timme för sent för att se hela epitafieprocessionen i Ierápetras centrum. På påskaftonen åt vi svensk påskmiddag i Mirtos med vännerna där, innan vi åkte till byns kyrka för att tillsammans få motta den heliga elden. Pga. ett regn veckan innan, var det svårt att få fyr på Judas detta år och smällarna i byn var inte så många. Annat var det i Réthymnon, där en 25-åring vådasköts till döds och på Santorini, där tre amerikanska turister skadades av smällare. För att inte tala om att på ön Chios sköts 100.000 raketer i det traditionella ”leksakskrig” som sker varje år. Vilket slöseri med pengar! På påskdagen var vi bjudna på mat till två grekiska familjer både till lunch och till middag. Med redan fulla magar måste vi tacka nej till middagen.
När min pappa slutade jobba på SJ:s banavdelning 1967 förespådde han SJ:s framtidsproblem. Men det hann gå många år! Nu kan ni se hur det har gått med skolan, sedan jag slutade år 2000. Då sa jag: ”2-3 stora reformer kan man som lärare orka med under sin karriär, om man är engagerad.” Hur många stora förändringar har man inte gjort sedan år 2000? Hur många har orkat? För många av oss i den äldre generationen finns en känsla: Kan vi göra nytta för någon idag. Det känns bra att kunna vara till hjälp för barn och barnbarn i Sverige. Här hjälper vi Manolis och Nifikó samt Jannis och Angelina. De senare genom att i april plantera 4.000 gurkfrön och att lägga ut snören till plantorna i deras växthus. Vi får ont i benen, värme, vänlighet, språkträning tillbaka, förutom grönsaker av olika slag. Fastän vi är här, hör vi talas om 90-talsgenerationen (inte 90-års) i Sverige och deras ovilja att jobba och plugga. J. och A:s dotter vägrar jobba i föräldrarnas växthus och inväntar serveringsjobb på taverna i byn. Det är ibland lika illa här!
Jag skulle kunna berätta om hur kallt och dåligt vädret periodvis varit i övriga Grekland med snö under Påsken och om enorma hagelskurar veckan efter. Jag låter bli, för annars tror man på kalimera.se att er man bara talar gott om Ierápetra. Vädret här har under våra dryga fyra veckor varit svalare än normalt. Dygnsmedeltemperaturen har varit 17 grader. Det har regnat vid två tillfällen, sammanlagt 15 mm. Hittills under året har nederbördsmängden varit 303 mm, vilket måste anses vara mycket för vårt område på Kreta. Hela fjolåret gav sammanlagt 285 mm som jämförelse. Vårregnen har gjort att blomningen för olivträd och alla blommor varit riklig. Nu står sommaren för dörren, så nu måste jag gå och stänga den helt!
/ Jannis