Ylva A
2013-10-13, 19:17
Jag börjar med lite skvallerfrån december månad. Våra språkliga kunskaper är nu så goda, att våra grannar numera pratar sex med oss. Vid en middag med Pelagia och Georgos, f.d.folkskolläraren Geogios (Dáskale) och Jannis albanen berättade man följande. Stávros, ägare av bensinstationen i byn (en mycket trevlig man) blev för länge sedan ställd mot väggen. Makarna har ett barn. När hustrun fött sonen, vägrade hon kroppslig samvaro. Hennes förklaring sades vara. ”Jag har ont i benet, inget mer sex”. Hon har synbarligen svårt att gå, sonen är över 30 år och Stávros nu över 60 år. Thats it! Dáskale, den pensionerade folkskolläraren har inte samma sovtider som hustrun. När han gått hem för kvällen, berättade man om honom, att han brukar vakna kl. 02, när hans hustru går till sängs. Han klagar för Pelagia över bristen på närkontakt, när han kommer för morgonkaffe till henne kl. 06. Hur är det, pratar ni sex kl. 6 eller annars med era grannar?
Att återkomma till Kreta känns både som himmel och helvete, mycket himmel men lite helvete. Nikos, 71 år, mötte som vanligt i vår gamla Renault Clio, som han köpt av oss. Han såg friskare ut än när vi skildes i december, men får en spruta i magen varje dag för blodet. Vid 21-tiden stannade vi i en by, Kaló Chorió, för att få något inombords. I den lilla tavernan satt 12-15 bybor men bara en kvinna förutom ägarens hustru. Vi välkomnades hjärtligt och överöstes av frågor, om hur det är i Sverige. Det var grekisk stämning med kretensisk musik och högljudda diskussioner bland männen. När vi kom hem till huset, hade Pelagia satt varm soppa på vår spis och det fanns kakor, ägg och frukt på bordet.
Promenaden dagen efter skedde i solsken vid en temperatur av 14˚. Alla de cirka 10 personer vi stötte på stannade, pratade och önskade oss välkomna tillbaka. Det var naturligtvis frågor om familjens hälsa, hur vädret varit och hur länge vi skulle stanna. Om jag tar en promenad i Östersund, träffar jag inte ens 10 personer jag känner.
”Helvetet” hade redan börjat på flygplatsen i Heráklion, då man transporterade oss passagerare från planet till terminalen. Väl inkomna i bussen reste sig en vitskäggig åldring, säkert 55 år, från sin plats och erbjöd mig att sitta. Jag trodde att jag var en man i mina bästa år, som redan vilat i planet. Nu har jag fått en tankeställare. Är jag så helvetiskt gammal? Ja, man kallar ju mig kirio Jannis = herr Jannis sedan länge. Å andra sidan, läser jag just nu ”Hundraåringen, som klev ut genom fönstret och försvann”. Livets fortsättning verkar inte vara alldeles hopplös! Det blir som det blir, för det brukar det bli!
Många av våra bekanta lantbrukare här i byn har nu nått den ålder, då de inte längre kan eller får köra bil. I närheten av sina hus har de sina husdjur, höns och getter, och sin täppa. De andra ägorna några km bort får förfalla, eller så går man till landsvägen. Det är alltid någon man känner som stannar och hjälper medtransport. För kirio Manólis har den ovanligt kalla och regniga vintern gjort, att han inte besökt Såpato för att odla, men nu när vårsolen åter lyser, kliar det i hans odlingsfingrar och han drar åter piggt med sina getter till odlingsområdet. Han verkar lika våryr som sina killingar. Den gångna vintern har varit den kallaste och mest regniga på Kreta under de senaste 35 åren, säger man.
Vi har blivit med hund igen. Manólis har fått överta en liten hanhund från en granne som avlidit. Vi kallar honom Purjo, eftersom det stod så på matdosan vi använder. Det tog bara två besök för att få en kär liten vän, som väntar på klappar, vatten och en portion mat. Jag tror det är svårare att ” kontakta brudar”, men jag är för gammal och slö för att veta. Dessutom är hundarna alltid glada att få besök. ”Brudarna” önskar säkert både vin och mat för att ta emot en kram. I Sverige alltså! Här får jag massor alldeles gratis!
Alla undrar förstås om den greksiska krisen märks här. I vår by märks ingenting. Alla är lika generösa somvanligt och lämnar oss ägg, tomater, gurka, frukt m.m. och vi är ändå inte de behövande. I Ierápetra är många butiker tomma, medan andra täckt över sina varor i fönstren, i väntan på att turisterna skall komma. Ett fåtal tiggare vandrar runt som tidigare, medan andra drar sig fram på enkla jobb.
En pakistanier har vi sett sedan något år tillbaka utanför en affär. Han vill putsa bilrutorna och vi låter honom göra det och överlämnar gärna en slant. Senast pratade vi med honom, så nu vet vi lite om varandra, för han kan också grekiska. Han är far till 7 barn, äldste sonen bor med honom på Kreta. Det lilla han tjänar skall också räcka till resten av familjen i Pakistan. Nog är vi lyckligt lottade. Vi i de rika länderna är överviktiga, har bekymmer med bantning, prövar vilken diet som är bäst för att gå ner i vikt m.m. Vid de större butikerna här finns boxar, där givare (även vi) stoppar ner torra varor, som Röda Korset sedan distribuerar till behövande. Då kanske 1 kg ris räcker flera dagar.
Den 25:e mars är det den grekiska frihetsdagen efter upproret mot det ottomanska riket år 1821. Det firades som vanligt med parader runt om i Grekland. I Ierápetra var alla uppklädda i kostym respektive dräkt för att titta på. Skolklasser, scouter, dansgrupper, Mindre Asien-ättlingar i folkdräkter och intresseföreningar marscherade som brukligt längs huvudgatan, medan åskådarna applåderade. Marschen avslutades med en stor grupp som demonstrerade, för att få behålla sjukhuset i staden och slippa ett storsjukhus på andra sidan ön. I Heraklion och på några andra platser runt om i landet, var det protester med polisingripande som följd. Protesterna var riktade mot de politiker som satt som åskådare. De är ju representanter för makten, den makt som anses ha dragit ner Grekland i den djupa krisen.
/Jannis
Att återkomma till Kreta känns både som himmel och helvete, mycket himmel men lite helvete. Nikos, 71 år, mötte som vanligt i vår gamla Renault Clio, som han köpt av oss. Han såg friskare ut än när vi skildes i december, men får en spruta i magen varje dag för blodet. Vid 21-tiden stannade vi i en by, Kaló Chorió, för att få något inombords. I den lilla tavernan satt 12-15 bybor men bara en kvinna förutom ägarens hustru. Vi välkomnades hjärtligt och överöstes av frågor, om hur det är i Sverige. Det var grekisk stämning med kretensisk musik och högljudda diskussioner bland männen. När vi kom hem till huset, hade Pelagia satt varm soppa på vår spis och det fanns kakor, ägg och frukt på bordet.
Promenaden dagen efter skedde i solsken vid en temperatur av 14˚. Alla de cirka 10 personer vi stötte på stannade, pratade och önskade oss välkomna tillbaka. Det var naturligtvis frågor om familjens hälsa, hur vädret varit och hur länge vi skulle stanna. Om jag tar en promenad i Östersund, träffar jag inte ens 10 personer jag känner.
”Helvetet” hade redan börjat på flygplatsen i Heráklion, då man transporterade oss passagerare från planet till terminalen. Väl inkomna i bussen reste sig en vitskäggig åldring, säkert 55 år, från sin plats och erbjöd mig att sitta. Jag trodde att jag var en man i mina bästa år, som redan vilat i planet. Nu har jag fått en tankeställare. Är jag så helvetiskt gammal? Ja, man kallar ju mig kirio Jannis = herr Jannis sedan länge. Å andra sidan, läser jag just nu ”Hundraåringen, som klev ut genom fönstret och försvann”. Livets fortsättning verkar inte vara alldeles hopplös! Det blir som det blir, för det brukar det bli!
Många av våra bekanta lantbrukare här i byn har nu nått den ålder, då de inte längre kan eller får köra bil. I närheten av sina hus har de sina husdjur, höns och getter, och sin täppa. De andra ägorna några km bort får förfalla, eller så går man till landsvägen. Det är alltid någon man känner som stannar och hjälper medtransport. För kirio Manólis har den ovanligt kalla och regniga vintern gjort, att han inte besökt Såpato för att odla, men nu när vårsolen åter lyser, kliar det i hans odlingsfingrar och han drar åter piggt med sina getter till odlingsområdet. Han verkar lika våryr som sina killingar. Den gångna vintern har varit den kallaste och mest regniga på Kreta under de senaste 35 åren, säger man.
Vi har blivit med hund igen. Manólis har fått överta en liten hanhund från en granne som avlidit. Vi kallar honom Purjo, eftersom det stod så på matdosan vi använder. Det tog bara två besök för att få en kär liten vän, som väntar på klappar, vatten och en portion mat. Jag tror det är svårare att ” kontakta brudar”, men jag är för gammal och slö för att veta. Dessutom är hundarna alltid glada att få besök. ”Brudarna” önskar säkert både vin och mat för att ta emot en kram. I Sverige alltså! Här får jag massor alldeles gratis!
Alla undrar förstås om den greksiska krisen märks här. I vår by märks ingenting. Alla är lika generösa somvanligt och lämnar oss ägg, tomater, gurka, frukt m.m. och vi är ändå inte de behövande. I Ierápetra är många butiker tomma, medan andra täckt över sina varor i fönstren, i väntan på att turisterna skall komma. Ett fåtal tiggare vandrar runt som tidigare, medan andra drar sig fram på enkla jobb.
En pakistanier har vi sett sedan något år tillbaka utanför en affär. Han vill putsa bilrutorna och vi låter honom göra det och överlämnar gärna en slant. Senast pratade vi med honom, så nu vet vi lite om varandra, för han kan också grekiska. Han är far till 7 barn, äldste sonen bor med honom på Kreta. Det lilla han tjänar skall också räcka till resten av familjen i Pakistan. Nog är vi lyckligt lottade. Vi i de rika länderna är överviktiga, har bekymmer med bantning, prövar vilken diet som är bäst för att gå ner i vikt m.m. Vid de större butikerna här finns boxar, där givare (även vi) stoppar ner torra varor, som Röda Korset sedan distribuerar till behövande. Då kanske 1 kg ris räcker flera dagar.
Den 25:e mars är det den grekiska frihetsdagen efter upproret mot det ottomanska riket år 1821. Det firades som vanligt med parader runt om i Grekland. I Ierápetra var alla uppklädda i kostym respektive dräkt för att titta på. Skolklasser, scouter, dansgrupper, Mindre Asien-ättlingar i folkdräkter och intresseföreningar marscherade som brukligt längs huvudgatan, medan åskådarna applåderade. Marschen avslutades med en stor grupp som demonstrerade, för att få behålla sjukhuset i staden och slippa ett storsjukhus på andra sidan ön. I Heraklion och på några andra platser runt om i landet, var det protester med polisingripande som följd. Protesterna var riktade mot de politiker som satt som åskådare. De är ju representanter för makten, den makt som anses ha dragit ner Grekland i den djupa krisen.
/Jannis