Ylva A
2013-09-01, 19:08
Det har redan gått flera dagar i oktober och ännu har jag inte skrivit min krönika. En fantastisk september har ändat, en månad med enbart trevnad och glädje. Bara lite datorproblem har det varit. En gång har det varit strömavbrott och under två förmiddagar har vattnet varit avstängt pga. lednings-reparationer. Transportarbetarstrejk i Aten och Thessaloniki har gjort att Lidl har varit utan varor i 10 dagar i september. Vi kretensare klarar oss bra ändå. Det mesta produceras här på ön. Ett glädjeämne för Ierapetraborna var det åskregn på 20 mm som föll under en timmes tid den 25:e. Då ökade årsnederbörden från 80 till 100 mm.
För Ylva och mig var glädjen speciellt stor, då barnbarnen Frank och Vincent (9 respektive 7) kom på besök under en veckas tid. Pappa Jonas (som har Frank Vincent Zappa som favorit) med familj visste inte om att lillabror Niclas skulle anlända några dagar senare med sin sambo. För att inte avslöja hemligheten sa vi till Jonas, att vi på söndagen skulle på kyrkobesök och att det skulle ta många timmars tid. Då visste vi säkert, att familjen inte skulle vilja följa med. Istället tog vi bilen och åkte till flygplatsen och hämtadeNiclas och Anette. Surpris, surpris blev det och många härliga stunder tillsammans!
Frank och Vincent var med på våra morgonpromenader och klappade och matade hundarna och andra husdjur. Vincent döpte kirio Manolis nya hundvalp till Lillen, som vi snabbt fick döpa om till Lillan av naturliga skäl. Vincents önskemål inför resan var: ”Jag vill bo i samma lägenhet som förra gången (för 2 år sedan). Då kan jag gå tvärs över gatan till Taverna Rodos och äta sniglar och sedan kan jag springa hem, när jag vill sova.” Det blev sniglar redan första kvällen.
Trivsamt hade vi också tillsammans med Per-Ole och Elin, ett norskt par som bodde i grannhuset under sista septemberveckan. De undrade, om vi ville vara med på en tur till Spinalonga, spetälskeön utanför Ag. Nikolaus. Vi hade inte besökt ön tidigare, eftersom min känsla hade varit, att ön måste kännas lika deprimerande som Auschwitz. Under våren hade vi dock läst ”Längtans ö” av Victoria Hislop, en roman som blivit en stor succé. Nu tvekade vi inte och dagsturen blev så lyckad och upplevelsen så stark, att vi nu med nya ögon skall läsa om boken. Boken rekommenderas av mig speciellt till kvinnor. Ni som läst förstår varför.
Pelagia grät härom dagen. Hennes sonson Kostas skall åka till grekkolonin Hobart på Tasmanien. Hans föräldrar Demostenis och Sacharulla bodde som unga på ön och storebror Georgos är född där. Kostas har jobbat som bilmekaniker i Ierapetra och tjänat 700 € per månad. Det har inte räckt för sportbil, kafé- och nattklubbsbesök samt cigaretter, utan föräldrarna har, trots att han har bott hemma, fått stötta honom med pengar. Han har haft otaliga flickvänner, men hans lön skulle inte räcka till att bilda familj. Kostas säger nu, att han skall stanna där borta för alltid och det får mormor att gråta. Pappa Dim säger: ”Skönt! Äntligen får han stå på egna ben och då skall han märka, att det krävs lite mer av honom. På Tasmanien jobbar man hårt och träffar inte nya tjejer varje kväll.” Till Kostas har han sagt: ”Du kan väl vara tillsammans med varje flicka åtminstone en hel vecka och lära känna henne”. Kostas skall ha svarat: ”För mig räcker det med en tjej en gång i veckan.” Kanske Dim har rätt. Det har dock gått över 30 år sedan han återvände till Ierapetra och sederna i Tasmanien förändras väl också? Kostas får börja jobba i släktens supermarket och med att lära sig engelska. Hans något äldre tvillingsystrar åkte till Hobart för att lära sig språket, men de återkom oförändrade, för de hade enbart umgåtts med grekiska bekanta.
Dim berättade att hans kompisar åkte 30 km till byn Malles för att kolla sensationen, blodriskor i september! Trots tipset, att svampen växte vid kranen, där det alltid droppade vatten, hittade kompisen inte några. Demostenis skämt blev således lyckat.
Den 1 september förändrades Grekland. Rökförbud i offentliga lokaler infördes i landet, som i andra EU-länder. Tro mig eller inte, grekerna går ut och bolmar. I september är det dock så varmt, att nästan alla sitter ute ändå. Jag får återkomma när vintern nalkas. Själva tror de, att i de mindre byarna blir det som förut. Rökare tvingas inte ut. Det kommer aldrig någon polis på besök ändå.
En annan viktig förändring är att man nu sopsorterar här. Vi har det t.o.m. mycket bättre än i lägenheten på Krondikesvägen. Där får vi gå 200 m och ha allting färdigsorterat. Här behöver vi bara gå 30 m och slänga metall, plast, glas och kartong i samma blåa container. Kökssoporna läggs i en likadan grön och den töms varje morgon.
Jag har besökt min tandläkare 3 gånger under månaden. Jag har suttit i hans stol i över 1 timme. Han har tittat runt en av mina kindtänder, tagit röntgenbilder, borrat, slipat och rensat. I Östersund hade nämligen Folktandvården inte tid för mig under sommaren. Jag gillar Georgios mycket bättre! Hur mycket kostade det? ”Det är en gåva”, sa han. ”Men jag har varit hos dig 3 gånger”, sa jag. ”Då får du 3 gåvor då”, blev hans svar!
/ Jannis
För Ylva och mig var glädjen speciellt stor, då barnbarnen Frank och Vincent (9 respektive 7) kom på besök under en veckas tid. Pappa Jonas (som har Frank Vincent Zappa som favorit) med familj visste inte om att lillabror Niclas skulle anlända några dagar senare med sin sambo. För att inte avslöja hemligheten sa vi till Jonas, att vi på söndagen skulle på kyrkobesök och att det skulle ta många timmars tid. Då visste vi säkert, att familjen inte skulle vilja följa med. Istället tog vi bilen och åkte till flygplatsen och hämtadeNiclas och Anette. Surpris, surpris blev det och många härliga stunder tillsammans!
Frank och Vincent var med på våra morgonpromenader och klappade och matade hundarna och andra husdjur. Vincent döpte kirio Manolis nya hundvalp till Lillen, som vi snabbt fick döpa om till Lillan av naturliga skäl. Vincents önskemål inför resan var: ”Jag vill bo i samma lägenhet som förra gången (för 2 år sedan). Då kan jag gå tvärs över gatan till Taverna Rodos och äta sniglar och sedan kan jag springa hem, när jag vill sova.” Det blev sniglar redan första kvällen.
Trivsamt hade vi också tillsammans med Per-Ole och Elin, ett norskt par som bodde i grannhuset under sista septemberveckan. De undrade, om vi ville vara med på en tur till Spinalonga, spetälskeön utanför Ag. Nikolaus. Vi hade inte besökt ön tidigare, eftersom min känsla hade varit, att ön måste kännas lika deprimerande som Auschwitz. Under våren hade vi dock läst ”Längtans ö” av Victoria Hislop, en roman som blivit en stor succé. Nu tvekade vi inte och dagsturen blev så lyckad och upplevelsen så stark, att vi nu med nya ögon skall läsa om boken. Boken rekommenderas av mig speciellt till kvinnor. Ni som läst förstår varför.
Pelagia grät härom dagen. Hennes sonson Kostas skall åka till grekkolonin Hobart på Tasmanien. Hans föräldrar Demostenis och Sacharulla bodde som unga på ön och storebror Georgos är född där. Kostas har jobbat som bilmekaniker i Ierapetra och tjänat 700 € per månad. Det har inte räckt för sportbil, kafé- och nattklubbsbesök samt cigaretter, utan föräldrarna har, trots att han har bott hemma, fått stötta honom med pengar. Han har haft otaliga flickvänner, men hans lön skulle inte räcka till att bilda familj. Kostas säger nu, att han skall stanna där borta för alltid och det får mormor att gråta. Pappa Dim säger: ”Skönt! Äntligen får han stå på egna ben och då skall han märka, att det krävs lite mer av honom. På Tasmanien jobbar man hårt och träffar inte nya tjejer varje kväll.” Till Kostas har han sagt: ”Du kan väl vara tillsammans med varje flicka åtminstone en hel vecka och lära känna henne”. Kostas skall ha svarat: ”För mig räcker det med en tjej en gång i veckan.” Kanske Dim har rätt. Det har dock gått över 30 år sedan han återvände till Ierapetra och sederna i Tasmanien förändras väl också? Kostas får börja jobba i släktens supermarket och med att lära sig engelska. Hans något äldre tvillingsystrar åkte till Hobart för att lära sig språket, men de återkom oförändrade, för de hade enbart umgåtts med grekiska bekanta.
Dim berättade att hans kompisar åkte 30 km till byn Malles för att kolla sensationen, blodriskor i september! Trots tipset, att svampen växte vid kranen, där det alltid droppade vatten, hittade kompisen inte några. Demostenis skämt blev således lyckat.
Den 1 september förändrades Grekland. Rökförbud i offentliga lokaler infördes i landet, som i andra EU-länder. Tro mig eller inte, grekerna går ut och bolmar. I september är det dock så varmt, att nästan alla sitter ute ändå. Jag får återkomma när vintern nalkas. Själva tror de, att i de mindre byarna blir det som förut. Rökare tvingas inte ut. Det kommer aldrig någon polis på besök ändå.
En annan viktig förändring är att man nu sopsorterar här. Vi har det t.o.m. mycket bättre än i lägenheten på Krondikesvägen. Där får vi gå 200 m och ha allting färdigsorterat. Här behöver vi bara gå 30 m och slänga metall, plast, glas och kartong i samma blåa container. Kökssoporna läggs i en likadan grön och den töms varje morgon.
Jag har besökt min tandläkare 3 gånger under månaden. Jag har suttit i hans stol i över 1 timme. Han har tittat runt en av mina kindtänder, tagit röntgenbilder, borrat, slipat och rensat. I Östersund hade nämligen Folktandvården inte tid för mig under sommaren. Jag gillar Georgios mycket bättre! Hur mycket kostade det? ”Det är en gåva”, sa han. ”Men jag har varit hos dig 3 gånger”, sa jag. ”Då får du 3 gåvor då”, blev hans svar!
/ Jannis