Sex månader i Grekland. Epilog.

Resan hem från Bryssel gick bra. Vi möttes av Camillas mamma och pappa på Bromma, de körde oss hem till Södermalm, som var den näst sista ön på resan. Med sig hade de två stora kassar med post. När vi kom hem till lägenheten kändes allt mycket konstigt. Är det det här som är hemma? Vi kände inte igen oss, allt var så stort, det var så många rum och så många saker överallt. Efter att ha levt i kappsäck i sex månader kändes vårt hem som en främling.

Men det fanns en sak som var bra med att komma hem: den galet sköna sängen, den galet sköna madrassen och de galet sköna kuddarna. Tack!

Morgonen efter gick jag till bagaren och köpte färskt bröd. Skillnaderna mot att gå till bagaren i Grekland och hemma var flera: det var kallt ute, brödet bestod mestadels av luft och det var inte prisvärt, och inte heller speciellt gott.

Efter frukost packade vi om vår packning, duschade, klädde oss i varma kläder och tog tunnelbanan till centralen och äntrade ett tåg till Göteborg, där vi hämtades av syster Marie och svåger Robert. Sedan åkte vi till den sista ön under denna långa resa. Vi åkte en sista färja innan vi var framme på den sista ön. Resan över gick bra, och tog runt 3.30. Minuter alltså.

Den sista färjeresan tog 3 minuter och 30 sekunder.

Så var är vi? Jag har funderat och funderat på hur jag ska lägga upp denna text. Det hade varit så kul att hålla er på halster ett tag till. Men det gör jag inte. Jag tror att det räcker med dessa textrader för att avslöja var vi är:

"Vem ror i brytande sjö hitåt?
En fröken, herr Flink, kommer ensam i båt!
Det blåser, nordvästan ger hals!
Vem är den fröken? Hon ror som en man.
Det är Maj på Malö, så fager och grann."

Texten är hämtad från Evert Taubes visa Maj på Malö. Som alla nu förstår kastar vi inte längre toalettpapper i en liten hink. Vi spolar med darrande hand ner det i toaletten. I ett hus på Malö. I Bohuslän. Malö är alltså vår sista ö innan vi möter verklighetens materialistiska ansikte. Här på Malö ska vi stanna en vecka. Under den veckan ska vi i lugn och ro återanpassa oss till Sverige igen. Bättre plats att göra det på finns inte.

Utsikt från vårt "pensionat" i Grönvik på Malö

Att vi skulle avluta resan på Malö bestämde vi redan i våras. Långt innan vi gav oss av. Vi ville inte åka direkt hem till stressen i Stockholm. Då skulle resan få ett abrupt slut. Nu får vi landa mentalt i lugn och ro. Och landa kommer vi att göra, sakta, sakta. Vi ska gå långa promenader. Lukta på tången nere på stranden. Spela tavli till brasans sken. Dricka rödvin. Umgås. Prata. Minnas. Längta. Skratta. Drömma. Trivas.

Denna första kväll på Malö bjöds vi på sill och nubbe. Det var fantastiskt gott. Sedan åt vi en lika god middag, drack massor med gott rödvin, babblade, skrattade och berättade anekdoter från resan, tillsammans med Marie och Robert.

Det är här inlägget skulle jag ha kunnat avsluta med "Snipp, snapp, snut, så var resan slut". Men det gör jag inte, resan är ännu inte slut. För oss kommer den att fortsätta i all evighet. Den fysiska resan tar visserligen slut den 2 december, med den andliga fortsätter i våra hjärtan.

När jag nu tittar ut genom mitt fönster ser jag att det snöar. Dags att ladda CD-spelaren med grekisk rebetikamusik, och tända brasan...

Skål och tack för oss!

« Föregående dag | Startsidan | Aftermath »

Kalimera på Kalimera »