Er man i Ierapetra 2018, oktober

[Ylva A]

Det här får bli en rapport gällande jubileer. För 25 år sedan skulle Ylva jobba med styrelsen för det försäkringsbolag hon var anställd i. Platsen var Makrigialós och jag tog ledigt en vecka och följde med som stöttepelare. Under veckan tog jag kontakt med en tidigare semesterkompis, Nikos, och med hans hjälp fick vi för första gången se det lilla radhus, som vi periodvis har utnyttjat under 24 år. Utan träd och utan blommor såg det då sterilt och tråkigt ut, men det har vi under årens lopp kunnat ändra på. Det är vårt och oss kärt. Det var också första gången vi träffade Pelagia, grannfrun.

En årsminnesträff är ju också ett jubileum. Sedan mamman till en av våra vänner i Ierápetra avlidit för ett år sedan, var vi under månaden bjudna till en grannby för årsminne, mnimósino. Kyrkan var sprängfylld av mestadels äldre människor. Det ovanliga vid detta tillfälle var att hälften av sångarna vid koret var kvinnor. Det brukar annars alltid vara manliga röster och aldrig instrument. Jag frågade Déspina, som är uppväxt i Stockholm med grekiska föräldrar och boende i Ierapetra under 30 år, om hon förstår vad präster säger under predikan. Men eftersom de pratar gammalgrekiska, är det oförståeligt även för henne. Denna gång lade dock prästen mot slutet in egna betraktelser på nygrekiska, som gick att förstå. Det gavs också nattvard till sju barn mellan ½ och 5 år. Bara det minsta grät, de övriga var väldigt stolta.

Ylva har under året planerat för en stor fest. Mina 80 år skulle firas stort och allt skulle hon organisera utan min inblandning. Det var bara att vara passiv, ta emot och få vara med om hennes underbara present. Inbjudan hade gått ut till drygt 40 personer, som vid 19-tiden träffades på Taverna Kiméri i vår by. De inbjudna var av olika nationaliteter: greker, svenskar, albaner, tyskar, engelsmän, fransmän och pakistanier. Ylvas bordsplacering var fenomenal, då hon lyckats med att sätta ihop 8 personer vid 5 bord, så att alla språkmässigt kunde konversera med varandra. Tyvärr kunde inte lantbrukarparet Manolis och Nifikó närvara. Nifikó orkade inte sitta en hel kväll och Manolis kommenterade: ”Jag skulle varken kunna se eller höra de andra”. Våra grannar – Pelagia och Georgos – var med och satt tillsammans med trätobrodern ”Dáskale” med fru. Nu skulle de ju kunna bli sams! När vi stod och väntade på gästerna utanför tavernan, kom den stora överraskningen. Sonen Jonas med familj och kompis var också där, mig ovetandes. Vilken enorm glädje, som fortsatte hela kvällen! Inte en död minut utan bara nya intryck fram till kl. 00.30! Mezén var utmärkt liksom allt det grillade och de fem tårtorna. Vin och raki flödade. Adriános, 10 år, hade skrivit en maidináda som översatt låter: ”Hallå där Jannis, du karlakarl, måtte du aldrig dö och även om du försvagas, kommer du att vara som Tarzan.” Under kvällen underhölls vi av en duktig klassisk gitarrist med god sångröst. När han spelade en foxtrot, fick jag chansen till en dans med hustrun, som belönades med applåder! Ingen syrtaki denna gång! En fantastisk fest, en fantastisk kväll, en fantastisk överraskning och en fantastisk present från min hustru.

På morgonen efter kl. 9 körde jag in till Ierápetra och gick på gym tillsammans med mina sonsöner 17 respektive 15 år. Vilken styrka de har! Tarzan fick ge sig! Jag tror det gick bättre för oss tre än för de damer, som skulle på grekundervisning samma dag, enligt vad de berättat. Troligtvis en överdrift.

Två kvällar senare hade vi en efterfest på Dimitrisdagen tillsammans med Dimitris 13 år och 15 andra greker på ett kafé i Ierápetra, då stämningen inte blev lika hög. Alla inom samma familj, som träffas varje dag, har inte så mycket att säga varandra, så alla samtal fick startas av oss. Tidigare samma dag hade vi och sonens familj blivit inbjudna till Pelagia och Georgos på raki och Pelagias specialitet misitrópita.
För att visa vänlighet mot oss eller för att ge ett sken av att allt är som förr eller…? Rakitillverkningen sköts nu av sonen Aristos och mina ”pojkar” fick varsin liter att ta med sig hem.

Här kommer lite smånotiser:
”Valrossen” har inte gymmat på hela månaden. Kan han ha läst förra månadens rapport eller är fototidningarna utlästa?

I slutet av månaden sjönk dygnsmedeltemperaturen flera grader. Det kanske kan bero på att många turister då reste hem och inte har kunnat bidra till bibehållen sommartemperatur? Inför födelsedagsfesten befarade Ylva stora regnmängder, vilket förstärktes via alla vädersajters spående. Det kom några 3 mm dagen innan! Vi saknar regn!

På våren tycker man att 24 grader är varmt inomhus, men när det är höst känns 24 grader kallt. Det gäller i våra stenhus.

Jag tycker att ändringen mellan sommartid och vintertid är fantastisk. Jag gillar när det blir små förändringar i livet t.ex. att kunna vakna, som nu, och det har hunnit bli ljust.

Under våra två månader här har vi till lunch nästan dagligen ätit pumpasoppa. Akram, bonussonen, har varit väldigt lyckosam med sina odlingar av kolokíthes, pumpa. Vi får dem, jag lagar till dem med lite varierad smak och ger honom färdig soppa, så han slipper laga mat efter sina långa arbetsdagar. Pumpa till mat är bättre än till att skrämmas med!

Det är synd om oss glasögonförsedda, som är vänner till greker! Varje gång vi träffar en grek, måste vi putsa glasögonen. Vi har ju fått kindpussar och de sätter sina spår. Det är som när man var väldigt ung och man fick frågan, om man pussat någon flicka och man fick svara: ”Inte riktigt, men jag har fått imma på glasögonen”! Då började jag ha glasögonen i kavajfickan.

Hemingwaycitat: ”Det underligaste med framtiden är, att man då kommer att kalla vår tid den gamla goda”.

/ Jannis, med önskan om en bra, solig men stabil vintermånad (i Sverige alltså). Här vill vi ha en höstmånad med regn!