Er man i Ierapetra 2005, oktober

[Ylva A]

Den 18 september var vi på gámos = bröllop i Ierapetra, utan att vara bjudna och utan att veta vilket brudparet var! En jättefest med 6-700 glada kretensare. Det började med att vår vän Nikos, vid lunchtid samma dag, frågade om vi ville vara med på bröllop igen. Det hade gått 10 år sedan sist. Han hade fått ett inbjudningskort instoppat under dörren från den unga tandläkaren Georgos, som har lägenhet och mottagning i Nikos hus. Trots fruns protester accepterade jag och lovade stå för nykter bilskjuts. Ylva hade svårt att sova middag pga oron att komma objuden, men Nikos hade ju sagt att vi tillhörde familjen! Vi blev sammanlagt 8 ”familjemedlemmar”.
Kl. 20 gick vi till den tätpackade S:t Georg-kyrkan, där det sades vara 1800 människor inuti och utanför. Man räknade nämligen hur många brudgåvor som delades ut. Brudgåvor är godsaker av olika slag. Hela vigselceremonin filmades och fotades från alla vinklar. Två av prästerna kände vi igen sedan tidigare från dop och från vårt favoritställe, ”Posten”, där vi brukar ta en Amstel. Efter ceremonin passerade alla kyrkobesökare brudparet, som stannat kvar vid koret, och gratulerade dem med omfamningar och kindkyssar. Bredvid brudparet stod en tärna med en säck, avsedd att stoppa ner kuvert med pengar i. Vi visste det sedan förra bröllopet, så vi var förberedda att ge bidrag till festen som skulle följa. Effie, Nikos exfru, hade också köpt present till brudparet under eftermiddagen.
Kl. 22 kom vi i våra bilar till Austrian Beach Palace, ett jättehotell mitt emellan Ierapetra och Koutsounari. Festsalen var dukad med bord och flertalet gäster hade redan anlänt. Jag uppskattade antalet till 600. Vi blev väl uppassade av tränade servitörer. Dryck fick vi själva välja och mängden likaså: Vatten, läsk, vin, öl och raki serverades. Maten bestod av en tallrik klassiska grekrätter, därefter sallad och get med pilaffris. Då var jag mätt, men sedan kom fläskkotlett med potatis, följt av frukt och tårta. Det blev väl fyllda magar. Senare under kvällen anlände brudparet. Då efterrätten serverades fick de komma fram på scenen, som hade stora blomsterdekorationer, för att sprätta brudtårtan och dricka champagne. Bordsfyrverkerier fyllde golvet med konfetti till alla småbarns glädje. Under hela måltiden kunde vi lyssna till grekisk musik, live. De spelade också upp till ”brudvalsen”, som dock inte var vals. Brudparet var inte samtränat. Hoppas brudgummen är bättre på att borra än att dansa. Han är ju trots allt tandläkare! Och barn skall det väl också bli. Resten av kvällen/natten var det kretensisk musik, som vi numera uppskattar, och golvet fullt med dansare. Varje ringdans tar minst 10 minuter och är ganska upprepad och tråkig att vara med i. Dansgolvet var fullt hela kvällen, även av 4- och 90-åringar.
Det var en härlig kväll med festglada människor. Efter bilfärd hem slutade kvällen kl. 03.30 i sängen. Ingen var berusad, såvitt vi kunde se, men en alkotest av bilförarna skulle nog ha gett ett annat resultat.
Bröllopsfest för 600 personer sägs kosta 15 000 €, men brukar å andra sidan ge 30-40 000 € i presenter enligt guidebok ”Vagabond Kreta”.

Precis som i Sverige har jakttiden börjat här. Varje helg skäller det av hundar bland bergen och hundarna, som under veckan vaktat hönsen, släpps nu lösa för att jaga fram jössarna från buskvegetationen – maccian. Man ser hagelpatroner längs bergsvägarna. Jägarna verkar inte känna sig störda. De på avstånd brukar vinka till oss under vår morgonpromenad och de på nära håll kan man också prata med. Skulle man vinka till en svensk älgjägare, fick man nog ducka! Vad säger ni, våra svenska älgjagande vänner?

Det är även potatistider. Medan man i Sverige tar upp årets skörd, sätter man här årets andra omgång. Till att börja med får man vattna landet, eftersom regnen dröjer ett tag till. Man kupar inte potatisen, utan sätter den djupare i marken. En dag sa kirio Manolis, när vi passerade hans trädgård: ”Har du sett sådan här potatis?” ”Det där är ingen potatis”, sade jag, eftersom blasten inte alls var potatisliknande. Då kapade han blasten på några stånd och grävde upp potatisliknande rotsaker. Det var batat, sötpotatis. De är läckerheter kokta, kylda med salt och olivolja på. Den växer under den heta sommaren, vilket den vanliga potatisen inte klarar.

Nikos bror Manolis, 60 år, har rest hem till Tasmanien efter 4 månaders vistelse på Kreta. Efter över 40 års bortavaro ville han, under vintern på södra halvklotet, återuppliva den kretensiska sommaren, träffa släkt och vänner, men även hitta sina rötter. I Tasmanien bor han i Hobart, en stad med 50 000 innevånare, varav upp mot tusentalet greker. De grekiska traditionerna och språket har man naturligtvis bevarat. Manolis och hustrun Ismini tyckte att Ierapetra för 40 år sedan var bättre än dagens. Trafiken och de usla parkeringsmöjligheterna tillhörde det dåliga. Undra på det! För 40 år sedan fanns inte många bilar i staden.
Hur gick det då att hitta rötterna? Manolis ville veta hur det hade gått till, då fadern avrättades av kommunisterna efter kriget. Kunde han vara stolt över honom och sitt efternamn, Tsakiris?

Här är Manolis berättelse i förkortad form:
Fadern var till yrket agronom och familjen ägde ganska stora markområden i staden. Han var till naturen äventyrlig av sig, glad i kvinnor och alkohol och inte alltid snäll mot sin hustru. Under kriget var han agent åt engelsmännen, men hjälpte även befolkningen som led svårt av svält och brist på kläder. När tyskarna lämnade ön, hade kommunisterna växt sig starka. Inbördeskrig följde på fastlandet. Kommunisterna på Kreta försökte tvinga betydelsefulla personer att ansluta sig (välja sida). Ett stort antal Ierapetrabor samlade på en äng och eftersom fadern ville vara fri och vägrade gå med, sköts han av sina landsmän.

Manolis har under sommaren sökt upp ögonvittnen och besökt platsen för avrättningen. Men folk ville inte berätta om det som hänt, eftersom de fortfarande skäms över handlingen. Bara en gammal kvinna bekräftade Manolis tankar. De hade avrättat fel person. Fadern hade snarare varit hjälte under kriget, då Ierapetra varit utskeppningshamn för flyende. Faderns död ledde dock till att modern fick sälja familjens mark och efter några år i Aten flytta vidare till Tasmanien med sina 4 barn. Livet hade varit helt annorlunda för Manolis, som låg i mammas mage när fadern sköts, och hans äldre bror Nikos, om fadern fått leva. Manolis gjorde även en rundresa i Turkiet för att se de platser, varifrån släkten tvingades bort efter det misslyckade kriget 1922. Otroligt vackra områden tyckte han.
Manolis slutsats blev, Tsakiris är ett namn att vara stolt över i Ierapetra och i Tasmanien. Fadern har fått en gata uppkallad efter sig, något som Nikos aldrig nämnt för oss eftersom han tyckte gatan var för kort och obetydlig! Han tycker att fadern var värd en av de långa och breda!

Vi skildes från den härliga familjen med kommentaren: ”Nu får det inte dröja 35 år för er, att återse broder Nikos igen”. För oss har det blivit ytterligare en inbjudan till fjärran land. Förutom Kalifornien, även Tasmanien. Tiden räcker, men troligen inte pengarna!

Vi har varit till Sykológos. Det betyder inte att vi behöver psykologhjälp. Det är namnet på en liten bergsby, just söder om Diktibergen. De flesta småbyar liknar varandra. En gata släpper igenom trafiken. De flesta turister passerar bara. Vill man se något, måste man parkera bilen och promenera i de ofta branta gränderna. Den här byn liknar många byar i Kykladerna, vitmålade gator, blå dörrar och fönster samt bågvalv över gränderna. Trots alla 11 år på Kreta, hittar vi hela tiden nya platser och människor, värda att lära känna.

Nu väntar vi på att Alumnet ska komma och ta mått på vår ytterdörr. Vår gamla av trä är alltför tung och hänger. För 4 veckor sedan beställde vi en ny av aluminium. Sedan dess har vi väntat på besök av företaget för måttagning. Eventuellt kommer de, innan vi åker hemåt!

PS. Jag kan fortfarande sitta på altanen, nypa mig i armen och tänka: är det verkligen så här bra livet kan vara, när man snart är 67! (Will you still feed me, when I´m 64). Nu blir gudarna avundsjuka, säger Ylva! DS.
/ Jannis

[kari]

Ursprungligen postat av Ylva A

PS. Jag kan fortfarande sitta på altanen, nypa mig i armen och tänka: är det verkligen så här bra livet kan vara, när man snart är 67! (Will you still feed me, when I´m 64). Nu blir gudarna avundsjuka, säger Ylva! DS.
/ Jannis

Takk igjen, veldig INTERESSANT og HERLIG lesning
- h e r l i g PS

[Monica P]

Säger som Kari! Intressant och härlig läsning!

[pollebosse]

Tack för att synen är hyfsad.
Njuter av läsningen.
Längtar till att komma till sydost på Kreta.
Historian är underbar.
Sötpotatis får vi lära oss bättre, förstår jag.

Stort tack för dessa berättelser!

Paul

[Kalimera]

Ursprungligen postat av Ylva A

Precis som i Sverige har jakttiden börjat här. Varje helg skäller det av hundar bland bergen och hundarna, som under veckan vaktat hönsen, släpps nu lösa för att jaga fram jössarna från buskvegetationen

Jag antar att det är detsamma idag. Vad är det de jagar?

Jag kan fortfarande sitta på altanen, nypa mig i armen och tänka: är det verkligen så här bra livet kan vara, när man snart är 67!

[Monica P]

Janne, man jagar allt som rör sig, men de flesta syftar på att få en pytteliten perdika i grytan. Jakten är en sorglig sak med konsekvenser för fårhjordar som oroas, vådaskjutningar och annat. Jag har ingen förståelse för den här sortens jakt. Jägarna utger sig för att vara naturälskare och jag fattar givetvis nöjet att vara ute i bergen med hund, vapen, matsäck och (oftast) manligt sällskap.

Ursäkta, Ylva-Jannis, för åsikter i er blogg, skulle nog passa bättre annorstädes.

[Ylva A]

Monica,
här i Koutsounari jagar man bara harar (förutom någon katt tydligen).
Janne,
jösse hare, vet du väl? Vi har efter många år fått smakat på delikatessen. Annars äter vi kanin med jämna mellanrum, köpt hos slaktaren. Det är gott det också.
/ Jannis