Kalimera Grekland

Gå tillbaka   Kalimera Grekland > Joniska öarna > Kefalonia



Svara
 
Ämnesverktyg Visningsalternativ
  #1  
Gammal 2019-06-24, 12:21
Åsalov Åsalov är inte uppkopplad
 
Reg.datum: maj 2006
Inlägg: 33
Standard På akutmottagningen

”Lassi?”. Taxichauffören ser inte ut att ens vilja höra vårt svar. Vi viftar in honom på genomfartsleden vid kajstranden, den mest centrala delen av Argostoli. Kvällen är skymningsljummen. Solen vinkade nyss sitt gyllene farväl. När vi istället svarar ”Hospital” piggnar han till (allvarligt) liv.

Försiktigt kryssar han vant fram mellan gatornas utmaningar. Den glada hunden lufsar några steg åt sidan för att inte kollidera med oss. Motorcyklister (med hjälmen osäkert fastgjord vid styret) accelererar öronbedövande på minimala ytor. Grekiska fotgängare ger osynliga tecken när de vill korsa vägbanan. Andra fotgängare vågar sig över skrämda som nyfödda rådjur.

Vi sitter tysta i den svala bilen och betraktar scenerna. Staden förbereder sig inför kvällens invånare och besökare. Sakta kommer torget att fyllas med flanörer i färggranna sommarkläder, cyklande barn, springande barn, bollspelande barn, barnvagnsåkande barn med mamma och pappa på familjevolta och man måste ducka för luftens alla pussar som frikostigt ges. La Gondolas Theodorus kommer att diskret torka sin panna innan han leende bjuder in till grekiskt inspirerade italienska läckerheter (fikonsalladen!), Premiers nya stjärnskott (tills motsatsen efter en säsong bevisats) tar snabba steg för att i sitt förklädesrandiga garn fånga promenadörerna.

På de smala gator vi färdas är det mer stillsamt. Här står bilarna tätt i det kraftiga motlutet. De karakteristiska aprikostonade fasaderna uppvisar olika tillstånd av underhåll. Vägg i vägg trängs välputsade flerfamiljshus med ofärdiga cementgrå håligheter.

Vår chaufför förefaller präglad av stundens allvar. Vi kramar papperet från dr Platon hårt i handen när taxin svänger in mot sjukhuset. Vi betalar fem euro för resan och får en blick full av medkänsla. Vi tycker oss höra ett ”Good luck” och en rysning far genom våra kroppar. Men nu är vi här och vi kan inte vända om.

Sjukhuset vänder en långsida mot oss. Fasaden ler sprucket. Målarfärg flagar som solbränd hud. Rester från svalbon, gamla som nya visar på ett intensivt fågelliv. Entrén är nedsläckt. En ensam kvinna går sakta fram och tillbaka i halvdunklet. På översta våningen lutar sig en man och en kvinna tätt tillsammans som för att med låga röster diskutera och trösta varandra utom patientens hörhåll. Det är stilla. Tyst.

Våra steg passerar en vitklädd man med tänd cigarrett och slitet utseende. ”Emergency?” och vårt frågetecken bärs av den varma luftens tyngd. Han nickar kort men inte ovänligt mot en öppen dörr i mitten av kortsidan. Ingen synlig skylt, inget rött kors men ett omisskännligt lysrörsljussken sprider sina strålar ut mot mörkret. Våra steg tvekar men vi knuffar varandra lätt i ryggen och manar oss genom dörren.

Vi möts av ett långsmalt rum med plast- och metallstolar fastskruvade längs de två långväggarna, som på en flygplats. Väggarna är vitputsade men dekorerade av minnen från sammanstötningar. Ett utskjutande hörn har råkat illa ut och förlorat en stor del av sin cementhud. Hade vi vetat att vi kunde lämna batterier direkt till vänster om ingången, så hade de två urladdade hemma på diskbänken fått följa med.

Det är inte fullt. Flera lediga stolar finns. En mörkt blåklädd kvinna med uppmärksamma ögon dirigerar en droppställning men hinner ge ett inbjudande tecken åt oss att sitta ned. Vi sätter oss på kyliga stolar i räfflad metall. Framför oss en åldrad, så åldrad liten kvinna ansluten till en portabel blodtrycksmätare, övervakad av en vitklädd man. När han får syn på oss ler han stort och utan att släppa taget om maskinen tar han ett kliv mot oss och frågar vad som hänt. I detsamma kommer den blåklädda sköterskan med samma fråga. Vi ger henne dr Platons kråkor. Hon kastar en blick på texten men förefaller varken berörd eller beredd att agera. Vi undrar så vad han skrev.

Hon ber oss vänta. Och vänder sig mot ytterligare åldrig kvinna som med svårighet tar sig in genom entrén. Den vitklädda mannen fortsätter att le mot oss. Är det inte en blinkning som får hans vänstra öga att snabbt rynkas? I detsamma stönar hans patient och han vänder sin uppmärksamhet tillbaka.

Vi studerar rummet. Lamporna vars sken bjöd in oss har heltäckande plastskydd. Det är svart av döda insekter. Den golvtäckande plastmattans färg är obestämbar, men skiftar i grågult. Längs med väggarna löper en greklandsblå rand som tillsammans med det vita ändå skapar ett visst lugn. Vi är oroliga för vår kommande blodförgiftning och flackar mot blicken åt alla håll. Kommer det inte snart en läkare?

Väntrummet löper på vår högra sida fram mot en korridor. Det första rummet har öppna dörrar mot oss och ännu en åldrad kvinna vänder sina nakna fotsulor mot oss. I övrigt är hon täckt av ett lakan som slutar strax under hakan. Hon tittar rakt på oss. Vi nickar svagt men hon rör sig inte med en hälsning. Några osynliga personer hörs slamra hos henne och snart syns en maskin kopplas till hennes arm.

Vi vänder blicken åter mot vårt väntrum. Med undantag av de gamla kvinnorna, ser övriga besökare friska och krya ut. Ett ungt par ägnar sig åt olika aktiviteter. Hon har intressant innehåll i sin mobil, han undersöker ett stort sår på undersidan av sin fot. Det verkar inte blöda. Men när de går ut för att röka, går han försiktigt på bara tårna utan att sätta i hälen.
Vi gissar att mannen bredvid den åldriga kvinnan, grekisk av språket att döma när han talar med den vitklädde, är hennes son. Den vitklädde kastar då och då leende blickar mot oss. Han verkar väldigt glad.

Det är lugnt. Vi väntar. Tar en sväng ut och andas in greklandssommarens varma dofter. Svaga motorljud hörs på håll.
När vi kommer in dyker sköterskan upp och manar oss att följa med henne in genom en blå dörr. Ett kallt ljus strömmar från fler lysrör, men här är de nakna. En bädd med blå galonklädsel under ett tunt pappersark tar upp ena delen av rummet. Ett tunt draperi skiljer av rummet på bäddens vänstra sida och när vi uppmanas att lägga oss ned, anar vi en liknande säng på andra sidan. Vid ett skrivbord sitter en ung man, blåklädd. Vi bestämmer oss för att han är läkare.

Han reser sig och hälsar vänligt på engelska. Vill veta vårt namn och vår ålder. Våra symptom. Vi pekar på den vänstra njuren och säger kidney problem. Har vi kissat ordentligt? Det har vi. Har vi några problem när vi kissar? Det har vi inte. Han tittar på oss med fundersam min. Vi fortfar beskriva våra magsmärtor och pekar och berättar. Bädden är hal och vi tvingas hålla i oss för att inte halka ner.

Några minuter senare, efter att ha diskuterat med en nyanländ kollega, meddelar han oss att han är kirurg och inte vill ta i oss (det är möjligt att han menade något positivt med detta). Istället ska en en inälvskollega ta sig an oss. Vi känner oss oroliga. Det finns många sjukdomar som kan ge sig på inälvorna. Det har vi sett vid googlingarna.

Utan att vi nu märkt det, har sköterskan dykt upp, fullt utrustad med vassa saker. Hon tänker ta en del av vårt blod och applicerar vant en kanyl i ovansidan på vår högra hand. Blodet är mörkrött och ser livligt ut. Hon fyller ett provrör och får under tiden grekiska instruktioner av läkare. När hon tänker injicera en ampull med genomskinlig vätska i vår ven, protesterar vi och vill veta vad det är. Det vet hon inte riktigt. Hon ropar på doktorn som vänder tillbaka från dörren. Han meddelar att det är något för magen. Och något avslappnande.

Vi får vår dos och får ligga kvar några minuter. Vi glider på pappersarket och blir nervösa för att ramla av. På andra sidan skynket verkar det lugnt. Någon förefaller övervakas.

Rummet innehåller ett mörkt skrivbord, så täckt av papper och böcker att det svårligen måste gå att använda det till annat än att titta på bildskärmen som sträcker upp sig. På bokhyllor längs med kortsidan, trängs mängder av böcker, ännu mer papper och diverse kanske historiska instrument. Det är på sitt sätt trivsamt.

Snart blir vi utkörda till väntrummet. Kanylen sitter ordentligt fasttejpad. Vi känner oss lätta och euforiska. Den blodtrycksmätta kvinnan har ersatts av en familj med en son. Inte heller de är greker. Den vitklädde mannen rör sig runt kvinnan med de nakna fotsulorna som fortfarande exponeras mot oss. Han lyser upp i ett ännu gladare leende när han ser oss. Vi storler tillbaka.

Nu blir väntan mindre lång och vi hämtas på nytt av sköterskan som tar oss in till rummet mittemot. Det var nog en gång ett litet, litet kontor. Ett skrivbord, två stolar, bokhylla på väggen. Möblemanget har kompletterats av galonblå undersökningsbädd, hjulförsedd maskin av oklart slag och en hylla vars yta täcks av medicinskt orienterade ting.

Sköterskan berättar vad hon ska göra. Vi frågar ”Ti?” men när hon inte lyckas förklara avslutar hon med att vi nog märker vad som händer. Sedan ansluter hon oss med startkablar från anklar och handleder och vi förstår. EKG. Vi mäts. Blodtryck, hjärta, puls och en lång räcka med provsvar från blodtesterna ligger framför oss på skrivbordet när en annan läkare förmedlar sitt budskap till oss. Han är från Ioannina. Vi föredrar att tala om staden, den obadbara sjön och de långa grottorna som i sina djup huserade motståndsrörelsen under kriget. Han återför oss bestämt till nuet. Vår egenställda diagnos kommenteras inte. Ej heller dr Platons skriverier.

Vi får en grekisk variant av Losec och instruktioner om att komma åter om en vecka om besvären kvarstår. Vi frågar om vi kan vara säkra på att bukspottskörteln inte är angripen. Han ser förbryllad ut och undrar varför vi tror det. Lite svävande angav vi googling och ser hur han inombords suckar. Vi har inte, han upprepar inte några problem med bukspottskörteln. Eller njurarna. Eller hjärtat. Eller något annat organ. Bara ett tarmsystem som inlett nya övningar tillsammans med en mage i lätt oordning.

Vi anfalls av lättnad. Läkaren samlar ihop alla provsvar, de långa tarmarna med EKGsvar och ett handskrivet recept än mer oläsligt än dr Platons tecken, sträcker oss samlingen och tar farväl.

Vi vacklar ut, nyss i närheten av en kvalfull död i blodförgiftning, nu så befriade av en okynnig åkomma med mer pinsamhetsgrad än allvarsamhet. Vi kramar varandra och ser att klockan visserligen är kring midnatt men beslutar oss för att vandra ner till centrum och njuta ett glas kyld Malamatina på vårt favoritställe Beverinos. (Det finns ingen retsina där, men i stundens glädje glömmer vi bort det.)

Vi kan summera vårt omhändertagande på akutmottagningen som varmt, vänligt, välvilligt. Och vi vill gärna tro att det gäller alla som kommer dit.
Svara med citat
  #2  
Gammal 2019-06-24, 13:10
UllaCs avatar
UllaC UllaC är inte uppkopplad
 
Reg.datum: jan 2010
Ort: Göteborg
Inlägg: 205
Standard Sv: På akutmottagningen

Vilken fantastisk berättelse!!
Hoppas att magen och tarmarna lugnar sig.
Tack för underhållningen!

Ulla
Svara med citat
  #3  
Gammal 2019-06-24, 14:32
Kanenna Kanenna är inte uppkopplad
 
Reg.datum: maj 2005
Inlägg: 103
Standard Sv: På akutmottagningen

Tack för att jag fick följa med till sjukhuset!

God bättring!

K
Svara med citat
  #4  
Gammal 2019-06-24, 16:30
PA PA är inte uppkopplad
 
Reg.datum: aug 2005
Ort: Vinslöv
Inlägg: 1 952
Standard Sv: På akutmottagningen

Svara med citat
  #5  
Gammal 2019-06-25, 14:14
Kalimeras avatar
Kalimera Kalimera är inte uppkopplad
Admin
 
Reg.datum: nov 2004
Ort: Karlskrona
Inlägg: 26 141
Standard Sv: På akutmottagningen



Nu kan vi slappna av, och vänta på fortsättningen.
Svara med citat
Svara

Ämnesverktyg
Visningsalternativ

Regler för att posta
Du får inte posta nya ämnen
Du får inte posta svar
Du får inte posta bifogade filer
Du får inte redigera dina inlägg

BB-kod är
Smilies är
[IMG]-kod är
HTML-kod är av



Alla tider är GMT +2. Klockan är nu 03:45.


Powered by vBulletin® Version 3.8.8
Copyright ©2000 - 2019, Jelsoft Enterprises Ltd.
KALIMERA & TA DET LUGNT