Hälsningar från Lappland!

[Fysimera]

Vi flög tillbaks till Kreta för några dagar sedan efter 110 kilometers Lapplandsvandringen. Längs ödemarker, myrar, mossar och dalgångar mellan fjällen vandrade vi på spångar och böljande stigar. Vi följde fjällbäckar och öste upp vatten från vattenfall som rinner från glaciärer. Dessa vackra upplevelser i Nordens vilda natur jämförs i tankarna med Kretas bergslandskap.





Ingen av oss hade vandrat i Lappland tidigare. Den största överraskningen var mängden vatten. Just en vecka innan vi flög till Norden hade vi sovit några nätter under bar himmel uppe i Vita bergen: tre dagar borta från vattenkranar tvingade oss att starta med nästan 17 liter vatten i ryggsäckarna. Och allt gick åt. Under Lapplandsvandringen hade vi bara var sin lilla vattenflaska i ryggsäcken och med kåsan kunde vi ösa vatten upp från bäcken, vatten från smältande glaciären, kallt, världens klaraste, friskaste och godaste vatten. Det var kallt men skönt att bada i bäckarna efter en dags vandring.

I Lappland flyter vatten hela sommaren i mindre bäckar och större älvar och det kan man dricka utan bekymmer. Vi undrade om det flyter extra mycket vatten i svensk Lappland just nu: oroande nyheter berättar att den eviga glaciären uppe på Kebnekaise-toppen smälter så att den tidigare högsta östra toppen snart förlorar höjd och den tidigare andra högsta södra toppen blir till den högsta. På grund av dessa nyheter blandades vår beundran av fjällvattenfall med lite oro.




Senast vandrade vi i Vita bergen längs Potamos-dalen på 2000 meters höjd och tyckte att dalen är så stort och vitt område med sin längd på fem kilometer. Och när man skall dit upp får man oftast vandra upp många hundra meter före stigarna blir mindre branta och leder flackare över platåer och mellan bergstoppar. I Lappland öppnar sig landskapet mellan fjällen till mjuka böljande dalgångar, till breda floddalar. På denna rutt som vi nu vandrade var inte höjdskillnaderna större än ett par hundra meter för en dagsetapp.

Det kändes också speciellt att vi fick bära med oss så mycket olika kläder – tunna kläder för varmt väder, skyddande lag mot den kalla fjällvinden och regnställ. Och allt behövdes. Fast vi hade tur med vädret, soliga dagar med friska vindar och blåa himmel, fick vi även uppleva vandrarens dop: sätt upp tältet när det regnar, packa ihop tältet på morgonen därpå när det regnar, allt är blött och ingenting kommer någonsin att torka igen! Men utan denna upplevelse hade minnet av fjällvandringen blivit alltför gemytligt.
Att bekanta sig med fjällvärldens myriader av knott var ett kapitel för sig. Men med hjälp av erfarna Lapplandsvandrare hittade vi ett fungerande skydd: tjära och bivaxblandning varvas med Vildmarksolja. Denna smörja bredde vi förutom på huden även på ryggsäckar och runt tältdörren. Och se och beundra! Inga knott! Uppe på Kretas berg finns inga mygg eller knott, där behöver man inte dessa troppar, det går bra att sova under bar himmel i varm sovsäck.


Vi har vandrat en bit av den rörande vackra Norden, i våra minnesbilder blir kvar vida landskap och utsikter, med början av granna höstfärger och de klara ljuden av fjällvattenfall och små forsar. Men våra hjärtan blev inte kvar i Lappland, de har vi med oss hem till Kreta.
Lapplandsvandringen kändes lättare, inte så branta backar, fastare underlag utan så mycket rullande stenar, lätt att hitta stigar o vandringsleder. Om vi bortser från oss som vandrade Fjällräven Classic så mötte vi hundratals vandrare vilket vi är ovana med på Kretas stigar.
När vi senast vandrade i Vita bergen under 3 dygn mötte vi 3 fåraherdar som alla bjöd på kaffe/raki med tillbehör. Lapplands lokalbefolkning erbjöd oss köpa ”renburgare” för 150 sek.
På Mesinbacken lever man fortfarande den livliga augustimånaden. Sommargästerna jobbar i sakta mak i sina trädgårdar i augustihettan. Nikos sommartaverna hade bjudit på levande musik en kväll förra veckan. Kyria-Annas dotter Zanja med sin son är på besök. Broder-Jannis har möblerat den obebodda nedre våningen i vårt hus, han har restaurerat sin farfars och farmors gammalmodiga sängar. Han har också tillsammans med sin systerson Panagiotis byggt ett enormt bord på gården. Till frågan om dessa projekt svarar han med gåtfulla leenden i sin sommarmod. Arbeten ser lite ut som pojkarnas kojbyggarlek. Hela familjen planerar att börja vindruvsplockningen under några tidiga svala morgnar.


Mesibacken svedas med vattenbrist i hettan. Vår vattencistern fylls då och då på nattentid, varje natt räcker inte trycket för att lyfta vatten upp till vårt hus. Dagtiden kommer det inget vatten. Konstigt nog vänjer man sig till denna brist på vatten, att hushålla, att akta sig för att förbruka vatten i onödan. Vi minns och tänker på fjällälvar i Lappland.



Vi har nu packat ryggsäckarna för en vandringsvecka på Kretas berg och platåer.
Anna & Olle