Dagboksanteckning: Långfredagen 2011

[lugnagatan]

Idag blev vädret bättre. Inte minst känns det bättre med tanke på helgen, alla lediga greker och alla turister som skyndar hit.
Långfredag betyder inte att allt är stängt och människor håller sig lugna och sitter hemma eller går i kyrkan. Tvärtom verkade trafiken och strömmen av människor häftigare än en vardag. Det erfor jag där jag satt på min höga plaststol på kanten av en smal trottoar och drack det som vanligt sena morgonkaffet, vänd mot strömmen av fordon. Nu har jag funnit hur jag trivs att sitta precis mitt i kaoset på en hög stol som håller på att tippa ut på gatan. Med parkerade mopeder bredvid, och på den andra sidan trängsel, barnvagnar, turister, människor med handikapp, alldeles bakom ryggen tidningsståndet, med den minimala kiosken. Den ägs av min f.d. "rumsare" i Chania. Där står hennes barn.
Folk viftar åt förbipasserande busschaffören och bilister, som de känner, som stannar och öppnar dörren för hjärtliga tillrop. Gatusoparen manövrerar mitt i allt detta, parkeringsvakten rusar till, och visslar i sin "domarpipa" på någon som slarvigt ställt sin bil och förhoppningsvis sitter inom hörhåll.
Kanariefåglarna sjunger i kapp på väggen utanför djuraffären, personalen på gatucaféet är alltid lika artiga och leende.
Allt detta liv trots kyrkklockornas dystra långfredagsringande, som frestar på nerverna för en del.

För att leva sig in i detta allvar gick jag på det arkeologiska muséet. Gratis entré. En fantastiskt "klosterträdgård" innanför, där det tydligt syntes att muséet ligger i en stor ihoprasad katedral med en enkel takrekonstruktion (bombades under 2:a v.k.) . Här går att ha tankar.

På e.m. satt jag en gång till på samma café och då var det betydligt lugnare, kiosken stängde tidigare. Bara en affär var öppen i saluhallen. Jag köpte olivolja i en plåtdunk från familjen Mihelakis i Kolybari, favoriten. Och en god ostkant, nästan ett kilo, som kostade 9 euro, utsökt mild när jag provsmakade den, och i denna affär hängde de obligatoriska fåren för påskens familjemiddagar. Längst in i ett hörn, som i ett mini-kafeino, satt ett "familjeöverhuvud" och skroderade.
Men vid den här tidpunkten på dagen började jag också känna hur jag verkligen håller på att fastna här, får allt svårare att tänka mig bort, men det är väl det som är meningen. Fastna fullständigt. Så att det går att se något annat. Så att det går att se framåt.

Hur som helst måste jag se vad som egentligen försigår i kyrkan idag. Men jag förstod inte så mycket. Det var draperat i svart med vitt kors. Och folk trängdes vid någon slags bår, tätt besatt med nejlikor i vitt och rött.

Mässan pågick i tre timmar. Militärer ställde upp utanför, matroser, militärpoliser och höga funktionärer, och en liten militär blåsorkester gjorde sig beredd. Som vanligt direktsände Kreta-tv mässan.
Nu började jag sakta förstå: Det var fråga om hedersbetygelser för den döende, eller redan döda Jesus, som man förberedde.

Det var Jesu bår, med röda och vita blomster, som sedan bars runt i staden, åtföljt av dom höga funktionärerna och militärorkestern.
Jag fick i alla fall lön för mödan när processionen kom tillbaka efter rundvandringen. Då kunde jag se den i detalj från mitt bord.
Folk sprang fram och tillbaka genom gamla stan med tända ljus för att möta processionen flera gånger. En euro betalade jag för ett ljus.

Matroserna som bar Jesu bår (Jesus här representerad av en ikon - en tavla) stannade på kyrktrappen och en stor folksamling tryckte på bakifrån. Folk köade nu för att få norpa lite blomster från Jesu bår !

Äntligen upphörde det dystra ringandet. Vid midnatt hördes dock ett tungt och långsamt tolvslag någonstans ifrån, men det ville heller inte sluta, det blev åtminstone tjugofyra slag. Under rundvandringen sedan häpnade jag över hur många jag redan kände och yvdes oerhört över mitt språkförråd: "Kalinihta!"