Kär i nya moppen

[Monica P]

Löjlig egentligen...

Vad ska man annars säga om en person som går ut och klappar sin lingonröda vän då och då...

Så här: våra första grekiska moppar har tjänat ut. Sen 2002 har de gått massor av mil, mätarna stannade för flera år sen. När de började kosta mer att reparera än vi hade lust att betala köpte vi nya och skänkte de gamla till såna där grabbar som sover med skiftnyckeln under kudden.

Min gubbe har en alldeles för tung SYM nånting, men jag har nu en SYM 125 som jag börjar bli riktigt god vän med. Det är på intet sätt unikt här på ön att gamla tanter kör moppe, man ser dem överallt, men jag har inte sett många med sprillans nya sådana.

Nejdå, jag är inte mallig, bara nöjd med vårt köp. Och ganska respektfull, för det är som att sätta sig på en kapplöpningshäst om man jämför med den trötta lilla åsnan jag hade förut. Minsta ovarsamma vinkling av höger handled och den purrar iväg så att jag knappt hinner med.

På jämtska säger man "de jekk så fort atte öra fladdre å naglan veik se bakät"...

Ungefär så. Jag håller mig alltså tantklokt till 40 km, nu när jag har en mätare att kolla på.

Men purrandet! Den omedelbara starten utan krångel! De stora hjulen och skivbromsarna!

Om den här vännen jobbar på i femton år, som den gamla, lär jag inte behöva någon ny, för det är väl inte så troligt att jag fortfarande kör moppe vid 87 års ålder...Men vem vet...