Sjukvård

[UlfWiman]

Sjukvård på Kreta -03

Onsdag 18/6.
Mycket dålig dag. Antonis kommer in vid 9-tiden och hittar mig på golvet i rummet.
– Är det inte dags att åka till sjukhuset?
– Jo, det är det nog!
Ambulans till Xania Hospital. Antonis efter i sin bil. Fullt pådrag på sjukhuset. Misstänkt hjärtinfarkt. Röntgas hjärta, lungor, mage och lever. Det sätts dropp, men hjärtat är Ok. Då frågar man mig om jag har andra problem. Jag har diabetes och har haft en stroke för ett och ett halvt år sedan. Tid bokas för en magnetröntgen. Upp på en avdelning, avdelning 4 sal 1. Får lyftas över till en ny säng då mina ben inte bär mig. Bara greker på rummet, och ingen talar engelska.
Torsdag 19/6.
Morgonen börjar med magnetröntgen, och den visar spår av en liten stroke på ungefär samma ställe som den förra. Inte så konstigt att jag inte kan gå. Plus att mina sockervärden är urusla enligt deras sätt att mäta. Jag får propplösande i injektionsform, och mera dropp. De pumpar även i mig insulin via kanylen i armen. Kan och får inte ”gå” på toa enligt doktorn.
Bra karl reder sig själv. Ber en av grekerna att hålla droppet och så far jag ner på golvet och kryper till toa. Det gick bra.
Fredag 20/6.
Mera dropp, men fortfarande inga ben som bär. Antonis är här varje dag, och han har köpt böcker åt mig. Han har även köpt ”godis”. Den mannen vet inte vad diabetes är. Jag säger tack utan att gå in i en diskussion. Får väl bjuda mina rumskompisar på snasket istället.
Lördag 21/6.
Ännu mera dropp, men fortfarande bär inte benen mig. Bra rökavvänjning.
Nu byts två av mina rumskamrater ut och det kommer två nya i min ålder. Ingen engelska där heller. Men det går bra med armar och ben i stället.
Söndag 22/6.
Provar att stå upp, men det hade man ju kunnat gissa sig till vad som skulle hända. En hösäck på golvet. Folk kommer springande och lyfter upp mig i sängen igen och jag får en utskällning.
Måndag 23/6.
Envisa Wiman gör ett nytt försök att stå och nu bär högerbenet mig lite grann. Doktorn kommer och vill boka in mig på fysioterapi.
– Lära mig gå igen!
Blir uppskjutsad i rullstol och har en skitjobbig timme. Som tur är har dom barr där man skall gå.
– Du kan alltid ta emot dig med händerna!
Ned till avdelningen igen och inkopplad till flaskorna. Helt slut och sover två timmar. Jag måste försöka få tag i Britt och berätta vad som har hänt.
Tisdag 24/6.
Blir uppskjutsad igen till terapin och har ytterligare en jobbig timme. Men det går bättre idag. Får låna en rullstol och tar mig ner till kafeterian och äter en glass.
– Frihet vad är det?
Får tag i Britt på kvällen och kan informera om vad som hänt.
Onsdag 25/6.
Alla dessa dropp. Jag har räknat till 8 flaskor á 1 liter. Idag kan jag nästan gå för mig själv igen. Det spelar ingen roll, mera fysträning denna gång 1,5 timme. Nu tyckte instruktören att det gick bra för mig. Stor trafikolycka och de behöver sängar. Doktorn undrar om jag kan tänka mig att vara dagpatient. Det är Okay för mig. Nytt viktrekord 80 kg.
Torsdag 26/6.
Jag skall bli utskriven idag och övergå till dagverksamheten. Kvart över tre är jag klar och får åka hem. Min summering är att själva vården är ungefär som hemma. Skillnaderna ligger i att här finns det inga sjukvårdsbiträden. Om du behöver någon som byter på dig får du hyra in en sköterska. Det är sådant som omfattas av din IKA försäkring. IKA försäkringen betalas av din arbetsgivare. Den är ett tillägg till den allmänna sjukförsäkringen. Du måste även ha med dig egen handduk när du läggs in. Städar gör de varje dag, kanske inte så noga men det är rent. Duschen är full med bäcken så det är omöjligt att duscha om man inte städar ur först. Det finns inga kläder att låna om du behöver. Besökstider är 18.00-19.00.
– Vem bryr sig om dom?
Folk kommer från 9.00 fram till 21.00. Lördag och söndag var det nästan grekisk afton på rummet och i korridoren. 23.00 gick sista besökarna. Folk har mat med sig i korgar. De delar villigt med sig till alla. Har man inget så får man utav andra. Jag tror inte att sjukhussjukan finns här. Min sänggranne berättade via sin dotter att han skulle operera ut en sten ur bröstet! Den hade börjat klämma på hjärtat. Då berättade han att när han var barn under krigets slutfas hade hans mamma gett två tyska soldater vatten. Hellre det än att de börjar skjuta. Det hade slutat med att han och hans bror nästan blev stenade av sina kompisar. Han hade ett sår i bröstkorgen väldigt länge, men det var ingen som brydde sig i det. Det såret var en sten inne i bröstet ungefär 2 cm i diameter. Det läkte så småningom, men han har alltid haft ont där. Stenen har ju byggt upp ett brosklager som blir större och större. Vid en kontroll och röntgen förra året hittade läkarna stenen. De beslöt att operera. Han väntar just nu på att få komma till operation.

Uffe