Skrivarkurs/Samariaravinen

[ramses]

Man ska ju pröva nya saker. Nu när jag äger min egen tid har jag börjat på en liten skrivarkurs. Vi ska då till nästa tillfälle skriva något som vi läser upp. då mitt alster har Samariaravinen som tema lägger jag texten även här, om nån vill läsa...




Ravinen

Att vandra är för mig en del av våra resor. När jag och min man reser är målet oftast Grekland, har varit på många öar och även fastlandet. Det finns en ö som vi gärna återvänder till och det är Kreta. När vi landat tar vi oss så snabbt det går ner till sydkusten. Där finns det fler mindre orter och byar som är värda att återvända till, en av dem är lilla Agia Roumeli. Till Agia Roumeli kommer man bara från havet eller genom att vandra dit. Om man vandrar dit sker det oftast genom Samariaravinen. Det finns även en vandringsled som passerar, den går längs hela Kreta. För många år sedan gjorde vi vandringen genom hela Samariaravinen. Det går oftast till så att resenärer bokar utflykten genom sin researrangör. Bussen går i gryningen upp till Omalsosplatån, där det kan vara ganska kyligt. Sedan sker vandringen ner i ravinen, ca 18 kilometer, den mynnar ut i Agia Roumeli.

De senaste gångerna vi bott i Agia Roumeli har vi gjort tvärtom. Tidigt på morgonen har vi gått upp till ingången och betalat vår biljett. En del av biljetten ska lämnas åter vid utgången så att det går att kontrollera så ingen är kvar i ravinen vid stängningsdags. Oklart om det helt fungerar med den kontrollen. När man går upp i ravinen tidig morgon är det fortfarande skugga. De höga bergen som omfamnar ravinen i väst och öst är höga. När solen så småningom tittar fram ovanför det östliga berget blir det snabbt annorlunda, värmer kommer och det blir ett nytt sken. Det råder ett lugn, allt är tyst, förutom ljudet av getter och fåglar och vattnet i ravinen. Det är vanligt att se örnarna segla över bergen, getterna står i bergskanterna som nästan är vertikala. Kan hända att vi möter enstaka snabba första vandrare, det finns faktiskt de som springer nerför, kan inte förstå varför . När vi känner oss nöjda så vänder vi och går neråt igen. När vi då vandrar tillbaka möter vi personal som är på väg uppför med sina åsnor och sina walkie-talkie, åsnorna är till för att kunna forsla vandrare som av olika skäl inte kunnat fullfölja vandringen.
Samaraiaravinen är en nationalpark, så den ska även skötas. Rastplatserna ska hålla i ordning, och åsnorna kan även bära vissa förnödenheter och redskap. Vid dessa möten inser man att ravinen även är en arbetsplats för dessa män och deras åsnor, de går där varje dag, upp och ner. Den mest kända delen av ravinen är Portes, som av oklar anledning idag kallas Iron gate. Kan komma av färgen på berget, som kan ses som om det runnit rost på väggarna, här är ravinen som smalast. Själva namnet, Samaria, kommer från en liten by som förr låg ungefär i mitten av ravinen, alltså mittemellan högplatån och havet. Att vi idag kan vandra i ravinen är inget konstigt, den har broar och stenar lagda som trappsteg på vissa ställen, den drar många besökare varje år.

Men det är ju även som så att ravinen har en historia. Den har varit bebodd i tusentals år. Det är belagt att man i området offrat till guden Apollon. Nere vid dagens Agia Roumeli fanns i minoisk tid ett samhälle som hette Tarra, den var mycket viktig, exporterade bland annat trä/ved till Egypten och andra delar av Kreta.
Under den bysantinska perioden blev byn Samaria bebyggd.
Historien berättar att det på 1500 talet flyttade dit en familj från en annan kustby. Anledningen var att ett befäl i den italienska armen gjorde närmanden och försökte kyssa den vackra dottern, hon var ljushyllt och hade hår som solen. Familjen kände sig hotad så till den grad att de valde att fly från kusten till de otillgängliga bergen i Samaria. Historien berättar också att dottern senare blev nunna i Egypten, då slapp hon i alla fall närgångna befäl.. Under den perioden av Venetianskt styre var ravinen ett centra för motstånd.



Kreta har även varit belägrat av turkarna. Även då var ravinen ett centra för motståndsrörelse. Det var också många människor från ön som flydde dit. Under slutet av 1860 talet brändes Agia Roumeli ner av turkarna, men det byggdes snabbt upp igen.
Under andra världskriget återupprepades historien, ravinen blev viktig för motståndet bla. annat hade men där ett högkvarter för radiokommunikation.

Det har i alla tider varit svårt, även i slutändan omöjligt, för ockupationsmakter att inta Kreta. Motståndet har varit starkt och det är en mycket svår terräng för dem som inte känner den.
Byn Samaria är numera övergiven, men det lilla kapellet finns kvar.
Samariaravinen är ett mycket stort besöksmål för vandrare men är ett exempel på historia som oftast finns vid populära besöksmål i världen. Vi är ju inte de första människorna på jorden och det finns ju oftast en anledning till varför vissa platser blir så besökta. Jag tycker även att det blir ett mervärde att ha viss kännedom om platsen, det vidgar perspektivet.


För att återgå till nutiden och Agia Roumeli. När man väl kommer till byn efter vandringen är det ofta en öl eller nåt annat kallt i glaset och ett bad i havet som hägrar. Att då också ha förmånen att bo kvar i byn när lugnet lägger sig och vandrarna åkt iväg med färjan är skönt. En dusch, sittning på balkongen med Libyska havet framför och bergen bakom och gå några meter till tavernan på kvällen för att äta något gott är inga fel. Har man dessutom tur så tar servitören fram sin luta och spelar och sjunger, vackert och vemodigt. Sen gå hem och sova för att vakna till en ny dag mellan havet och bergen....