Gamle Nikola, värd en berättelse

[Monica P]

I Vathy bor en trumpen gammal man, mager och lite ovårdad. Min man är släkt med släkt med honom på något invecklat vis. I Jämtland räknar man fyrmänningar och femtmänningar, här är det likadant, vi är släkt med en massa folk och det är ett outtömligt nöje att reda ut det där.

Nåväl. Nikola är alltså en trumpen, ovårdad, mager gammal man. Men när man får nöjet att lära känna honom lite närmare och han berättar om sitt liv , ser man att utsidan inte betyder mycket. Han har en för mig svår dialekt och han har åsikter om det mesta, men med glimten i ögat när han retas med mig.

När Nikola var barn kom han med sina föräldrar från Mindre Asien. Grekerna blev utdrivna ur Turkiet efter ett tragiskt krig som de förlorat. Hundratusentals människor fick lämna Turkiet, ingen lär ha räknat de turkar som fick lämna Grekland.

Hans far, som var mattvävare, lärde ur sitt yrke till Nikola. Med tiden skaffade de sig en liten gård , det var getter och husbehovsodling.

Nikola har berättat mycket för mig om hur det var på Kalymnos då. Så småningom gifte han sig med Sevasti, fick en dotter. Under 2:a värdskriget var han i Nordafrika, men kriget är något som de äldre ogärna pratar om.

Som så många andra grekiska män åkte han till USA för att arbeta. Han målade viadukter och broar, en specialitet för kalymnier eftersom många arbetsledare var härifrån. Oftast svartjobb och tämligen farligt. 48 resor över Atlanten blev det, för säsongjobb, men Nikola var klok och betalade skatt, så nu har han Amerikapension.

Han kunde skaffa fler olivträd, fler apelsinträd, får och getter. Han byggde hus med egna händer, han slet, men det var goda år, han var ung och stark och respekterad i byn. Han hade till och med tid att väva jättefina getraggsmattor på sin ålderdomliga ram.

Dottern gifte sig och fick fyra barn men dog i någon tärande sjukdom.
Sevasti och Nikola tog självklart hand om barnen och fostrade dem till duktiga och rakryggade ungdomar.

Sevasti slet ont i alla år med gården och barnbarnen och mannen borta halva året. Hennes knän behövde opereras men hon sköt upp det, år efter år.

För några år sen blev det omöjligt att skjuta upp det längre. Operationen gick bra, men en blodpropp tillstötte efter fem dar, och hon dog plötsligt.

Detta knäckte nästan Nikola. Han slutade att äta, slutade att umgås med folk, slutade att intressera sig för gården. Butter och avvisande blev han, men vi åkte ändå ofta dit. Hans barnbarn turades om att bo hos honom, sökte jobb i Pothia och stöttade honom på det bästa sätt.

Jag är glad att notera att han börjar repa sig igen. Han ser ut som ett vindpinat knotigt träd, men han ger sig inte. Åter skördar han sina oliver och tar hand om lamm och andra husdjur. Han gillar när vi kommer och pratar och ber om råd, såna stadsbor som inte ens kan beskära sina olivträd!

En ovanligt klok man, Nikola. Han har redan delat upp vad barnbarnen ska få ärva, det ska inte bli något bråk om ägor och hus! Sånt är annars vanligt här.

Jag hoppas vi får ha honom kvar länge än.

[Lissi]

Tack för Dina fina berättelser! "Hörnorna" har blivit en viktig del av min "kalimera"vardag!
Vi som är turister undrar ju ofta när vi ser män som Nikola, (eller kvinnor) "Hur har deras liv varit?" Många har ju haft hårda slitsamma liv. Kanske de flesta. Det är ju lite nutidshistoria Du beskriver här....

Lissi

[Monica P]

Lissi, det är väl det jag försöker skildra, vardagslivet och människorna. Vi lever under så olika betingelser och livet leder oss åt olika håll. Jag har alltid tyckt om att lyssna på människor och försökt sätta min in i hur de klarat problemen. Alltid lär man sig något.

[Moster]

Tack för dina fina berättelser
Det finns ett talesätt som säger;

"Med två öron och en mun är det meningen att man skall lyssna dubbelt så mycket som man pratar."

Visst är det ett bra talesätt!

Moster