Verkligheten anfaller

[UlfWiman]

Verkligheten anfaller

Nu 02.32 (torsdag) har jag nyss avslutat ett samtal med Chris min Irländska väninna. Vi har rett ut världsproblemen och våra egna bekymmer.
Det tog 2 timmar och 38 minuter att lösa problemen inklusive en kisspaus.
Tur att det är billigt att ringa.
Hon är som jag singel och vi hittade varandra på Kreta.
–Konstigt eller hur?
Två själar som fann varandra under ett tumult med Mr A där hon tordes ta mitt parti. Alla andra gäster backade ur eller försvann. Efter det gick vi ut och käkade middag och pratade lite om det som hänt. Hennes analys av det hela blev.
–Varför tror du jag är solo idag?
–Ingen sätter sig på mig och tydligen inte på dig heller, ”right Ulf”?
Detta inträffade på våren 2003 och vi har varit djupa vänner sedan dess. Tänk er själva att ha en irländska att prata med om allt. Översätt känslor och vilket läge du är i just nu och prata. Jag har en vän här på K som jag har samma förtroende för och är lika öppen med. Det värmer i min frusna själ när jag pratat med båda. Många kan tycka att jag svamlar, men icke. Jag är ärlig och rättfram och det har gett mig trassel genom åren.
Våra samtal (Chris) rör aldrig krämpor och dylikt (de finns ändå) utan bara om här och nu och vad vi känner. På en obegriplig irländsk dialekt. Hon tycker jag ska ta en ”degree” i språk, och naturligtvis då engelska.
–Kanske, vi får se!
Jag pratar språket flytande och då inte skolengelskan utan det vardagliga pratandet (chit-chat). Där har ni anledningen till att jag översätter filmer.
Jag ska posta min version av ”A Star Is Born” B.Streisand/K.Kristofferson till henne i morgon för ett godkännande. Säger hon.
–”Yes, carry on Ulf”
Så hamnar jag nog på skolbänken igen.
Översättning av film är ingen ”lek” utan ett blodigt allvar. Du måste se filmen och leva dig in i den för att kunna göra en bra översättning. Därför översätter jag inte ”skitfilmer”. Det finns andra som kan göra sådana ”word by word” översättningar.
Jag fick ett trekvarts godkänt för ”Medicine Man” med Sean Connory. Min blyga ursäkt är hans dialekt som är svårtolkad ibland. Att kunna ett språk är en möjlighet att delta i tillfällen som går andra människor förbi. Grekiskan inget undantag, förstår mer än jag pratar. Men det viktiga är att jag är med i samtalet. Då är jag inte längre turisten Ulf, utan invånaren/invandraren Ulf och det är en djäkla skillnad.

Jag fick ett paket från Kreta i veckan med grekiska filmer från 1955 och framåt. Jag har tittat på en del och det måste vara en kulturskatt jag fått. Svensk buskis fast på grekiska. Om någon känner sig sugen på att göra svensk text till dem så hör av er. Det är film jag har rättigheter till så inget är olagligt. Kommer ursprungligen från Dino och hans samarbete med Ingmar Bergman. Totalt handlar det om 38 DVD rullar. Jag är inte tillräckligt kunnig för att översätta, men filmerna är roliga utan att man förstår språket. Mycket situationskomik med andra ord. Jag har alla data och årtal med mera. Detta är verkligen något för Kalimera.
Tänk om jag som tredje språk i skolan hade kunnat läsa grekiska i stället för tyska. Detta med facit i hand anno 2009.
–Hur mycket tyska pratar jag idag?
–Ärligt är inget.
Det var teknikernas språk på 60-talet, men knappast idag i Microsofts värld.
Totalt amerikaniserad på gott och ont. Det goda är att vi kan kommunicera människa till människa utan svårigheter. Det onda är den amerikanska värderingen av allt.
Nu har jag svamlat färdigt för i natt och ska gå och sova.

Uffe

[Athanasia]

Härlig läsning som vanligt Uffe.

[eija]

Som "filmtokig" människa måste jag erkänna ärligt, att jag är nu AVUNDSJUK till dig, Uffe !! Jag har också sett några såna svartvita grekiska filmer med situationskomik, bl.a. en James Bond parodi, som var ganska läcker !
Jag ville gärna köpa några nyare filmer, men vet egentligen inte, var det går lätt med €?

Ha det bra!
Eija

[Monica P]

Grekerna älskar sina gamla svartvita filmer. Många såna är otroligt banala, typ Åsanisse med klichéer i övermått. Många är värda att se om inte för händelseförlopp och dialog, så för tidsbild- kanske mest för oss som var unga på svart-vit-talet..Nästan dagligen kan man på TV se nån film och lyssna till bouzouki och gamla slagdängor. Det ingår nästan i allmänbildningen att känna till tidigare skådespelare, man kan få såna frågor på olika frågeprogram till exempel.