Äventyret Kos

[UlfWiman]

Kos 1980
Vad jag tänkte berätta om är Kos 1980. Då var det lugnets och cyklarnas ö. vi bodde på Captain´s Hotel mitt i stan. Lugnt och fridfullt med en god frukost som avåts tillsammans med ägarfamiljen.
–Det skulle vara idag det!
De hade bara åtta rum på den tiden så maximalt 16 gäster. Mycket familjärt och trevligt med bara svenskar och engelsmän.
Med hjälp av inhyrda cyklar trampade vi så upp till sjukhuset Asklepion som är beläget strax ovanför Kos stad. Under en rundpromenad i egen regi gick det åt fyra rullar film.
–På vadå undrar ni?
Ödlor i alla storlekar och former. En del nästan halvtama som gillade kex! Storlekarna varierade från ca 15cm till den största ca 90-100cm lång. Den största väste när jag gick för nära så där höll jag mig tillbaka. Gröna och gråa samt en del med lite gult inslag. Sjukhuset var väl värt en tripp i sig självt men ödlorna tog priset och sprang inte undan när jag blev närgången med kameran.
Min dåvarande trodde väl att jag var knäpp med allt mitt fotande. Det fanns till och med ett operationsbord i marmor.
I övrigt skall väl sägas att våra två veckor på Kos var lugnet själv. Min syrra följde med oss på den här resan. Efter vårt besök har jag förstått att Kos har förändrats till det sämre. Idag vet jag inte hur det är där. Vi träffade några söndags lediga busschaufförer med familjer på en promenad uppe i Sia och fick dela deras lunch. Jag tog en massa kort och lovade att skicka de när jag kom hem. Bekanta som hade följt med från hotellet tordes inte smaka någonting. De bara satt och hängde och ville gå.
Den vackra bergsbyn Sia var tämligen oförstörd då. I och för sig var det byfester med turister men inte i samma omfattning som jag har hört sker idag. Jag satt till och med och skalade potatis till middagen en stund då frun var på ett eget äventyr någonstans i byn. Potatisskalningen resulterade i gratis byfest för oss två. Knepet var hur vi skulle kunna lura oss med på Spies buss upp. Det gick med en lögn om att jag var fotograf och skulle upp och fotografera solnedgången. På dagen när vi var där cyklade vi inte upp utan hade hyrt moppe. Stod och tittade på utsikten när helt plötsligt postbussen stånkar upp för backarna. Det fotot är nostalgi idag. Synd bara att det är på dia-film.
Detta var greklandsidyll på den tiden. Under Kos besöket hann vi även se Kalymnos och Nisyros.
Till vulkanön hade vi moppen med oss. Moppe och moppe. En Suzuki 250cc, så den var lite jobbig att ta ombord på båten. Vi var ner i vulkanen på Nisyros med skinnet på armarna lätt bubblande. Det var rena helvetet där nere. Vilken värme i själva vulkanen, och svaveldoften går inte att beskriva. Tur vi hade moppen. En cross-cykel hade nog varit bättre.
Vägen ner var inte körbar för något annat fordon. Väl nere fanns det en liten betongbunker med en liten pojke och en stor kylväska innehållande Fanta och Cola. Jag knyckte några isbitar och lade i kepan, gud så skönt och svalkande. De hade inga hjälmar där vi hyrde moppen så det var bara att köra försiktigt. Sedan vände det sig när vi for ut i solen igen, kepan blev ångbastu för hjärnan i stället. Jag trodde att jag skulle tuppa av på vägen upp igen. Väl uppe hittade jag ett träd att smita in under och gömma mig för solen.
på Kalymnos var det tvättsvampar som gällde. Vi hade för en gångs skull köpt en utflykt med researrangören. Det var en trevlig guidad tur runt stan och naturligtvis följde det med svampar hem. Spies var det som gällde på den tiden Club33(sup33) var ju bara hålligång hela natten. Vi orkade inte med sådant utan höll oss mest för oss själva. Anledningen till valet var att Spies hade bra hotell och billiga utflykter.
Vi hyrde jeep några dagar för att fara över till andra sidan ön. Jeeparna som fanns att hyra var Suzukis gamla tvåtaktare med världens svagaste motor.
Vi fastnade en gång i en flodfåra på andra sidan ön och fick ringa efter hjälp för att komma därifrån. Det var före mobiltelefonernas tid så det blev en lång promenad tur och retur till ett ställe med telefon. Så småningom kom hjälpen fram. En likadan jeep som vår fast med vinchar fram och bak. Men tack och lov så gick det vägen. Sedan fick jag en utskällning för att ha kört av vägen och gett mig ut i naturen. Jag försökte förklara att researrangörerna körde jeepsafari samma väg som vi, men han var döv på det örat. Jeep skall hållas på vägen. Punkt slut.
–Varför har man då fyrhjulsdrift och lågväxlar?
Hem kom vi i alla fall med världens lerigaste bil. Vid återlämnandet skulle de ha extra för att tvätta bilen, men då gick jag i taket och svarade att det blir inte en enda krona till.
Medelhavet är ett av världens hajrikaste hav, men har inga ytsimmande hajar vad jag vet. Rätta mig om jag har fel. Jag är medveten om delfiner och tumlare och det har jag sura erfarenheter av från Kos. Utgick från Tingaki Beach o var ute och vindsurfade halvvägs till Turkiet. Hemsk långt till land, men en underbar vind så det var bara att åka på.
Jag hade min sele med flytväst hemifrån så jag var osårbar. Helt plötsligt dyker det upp en fena i vattnet som jag direkt tolkar ”HAJ”. Det var mycket nära för brunt i byxorna och jag var rädd så jag skakade på brädan. DET simmade runt omkring mig ett längre tag och jag blev räddare och räddare. Man hinner tänka mycket en sån gång ensam ute på havet och långt till land.
Efter en evighet händer det plötsligt att DET med fenan hoppar upp ur vattnet och verkar vilja leka. En tumlare på lekhumör. Jag var tvungen att sätta mig ner på brädan för att försöka lugna ner mig. När jag sansat mig och tagit en rök(vattentätt etui) så ställde jag mig upp och började segla mot Kos igen. Jag hade sällskap till ungefär 200m från stranden, då stack den till havs igen.
Min dåvarande hann se att jag hade sällskap på vägen in och blev jätteorolig under de knappa tio minuter det tog in till stranden. När jag hoppar av brädan kommer hon gastande.
–Vet du att du hade en haj som sällskap?
–Nej svarade morske jag, det var bara en tumlare som ville leka!
Idag är det ett kul minne men när det hände var det inte lika roligt. Att sen tumlarens fena inte ser ut som hajens är ju en bisak idag då jag vet bättre.
jag passade på att bränna mig ganska ordentligt de två timmar som surfingen pågick.
Tyvärr gick de två veckorna alldeles för fort i min smak. Men vi hade i alla fall trevligt och bruna blev vi.
Idag jagar jag inte solen utan den jagar mig.
Detta skrev jag ur minnet så det blev lite hoppigt. Det är i alla fall 28 år sedan.
Nästa blir Korfu 1978.


Uffe

[eija]

Tack Uffe! Du väckte upp så gamla minnen mina från Kos för 25 år sen !
Vi cycklade också med våra två barn till Asklepion, en hett färd! Pojken var då nio månader och satt i pappas "ryggsäck". Och vad jag minns, var Kos ett mycket lugnt ställe!

Jag väntar med intresse på dina upplevelser på Korfu. Jag har bara mörka minnen därifrån, bara en kväll och en natt i augusti för många år sen, då jag inte hittade nån bostad i stan, blev arg och reste tidigt på följande morgon till fastlandet och ... till slut till Thassos för att hitta lugn och ro!
Eija

[aris4]

Tack Uffe för en trevlig berättelse. Alltid lika roligt att läsa dina inlägg. Dessutom när de är ifrån Kos.

Själv började jag -86 så du var några år före mig. Visst har det blivit annorlunda men dock lugnare än för ca 8-10 år sen. Det tror jag nog gäller de flesta resmål.
Men människorna man lärde känna första gången är inte annorlunda, det är samma glada attityd när man kommer dit. Många av dem är kanske mer stressade än förr, de kan inte vara med på samma sätt. Vi blir ju alla äldre, även jag märker ju att jag inte hänger med som förr.

´KOS ÄR BÄST!!!!

SANNA

[Mamsen]

Jag älskar att läsa om dina resor! Tröttnar aldrig!