Idag marknaden och spritfest

[lugnagatan]

Lördagen den 2 april började bra. Jag träffade på min hyresvärd på ett trottoarcafé vid torget och bjöds in att sitta och prata och dricka kaffe som en riktig gammal grek. Det är tydligt att han tänker sig att sälja huset men dom som kommer och tittar och är intresserade tycker att priset är högt, men jag tyckte det var billigt jämfört med svenska förhållanden.
Nu kunde jag i lugn och ro ta upp problemen med den försvunna posten allt medan radbandet viftades med och räknades...
Tanken är att om ett brev kommit fram finns det stort hopp, och eftersom alla känner alla betyder det att posten så småningom alltid kommer fram.
Allt medan den kretensiska folkmusik-lyran ("gnetande fela") hördes i bakgrunden dryftades aktuella händelser fram och åter. Jag började nervöst fingra efter klockan och mobiltelefonen. Normalt sett är fifflandet med mobiltelefonen en förevändning för att inte ta kontakt och avleder nervositeten, men radbandet har troligen en liknande funktion, men representerar en kultur som onekligen ser väldigt muhammedansk ut. Det ska inte vara fråga om rabblandet av böner, men kanske effekten i himlen blir densamma? Kanske det är uttryck för en solidaritet, ett större tänkande:

- Gud är stor! Gud är stor! ( - Inte Khadaffi ! )


En riktig gammal grek vinkar till avsked som Ria Wägner, fick jag lära mig när jag skulle gå: bakvänt.

Bakom det mindre torget, där någon bor i ett ruckel bakom en kiosk, stod det många skåpbilar av likadant slag, och det fick mig att tänka på lördagsmarknaden. Mycket riktigt, den var längre in , längs vägen som leder ned till To Mauro provato ("det svarta fåret").





Här kände jag mig allt mer frestad att köpa av grönsaker och fisk och alla läckerheter och börja på att steka dom små fiskarna hemma på hällen, och inte gå på restaurang. Det ska tydligen vara dom små "Marido", som man äter hela. Senare på dagen beställde jag dom hos Maria på "Roofgarden" - det stod "Marido" i menyn, men så kommer hon med dom större rödaktiga "mulle", dom var inte dumma heller, men på gränsen att benen fastnade i halsen. Jag försöker lära mig det här med dom små fiskarna som man äter hela. På en annan restaurang "erkände" dom att det "bara" var sardiner, och dom sardinerna smakade dessutom bittert inuti, men det gick bra: som gamla människor som kan bli bittra inuti. Jag ska forska vidare i detta...

Nere vid To Mauro Provato blickade jag ut över bukten vid Kaum Kapi och de skummande bränningarna .





Vid To Mauro Provato hade man akut börjat hacka och borra ett hål i gatan:






När jag kom tillbaka senare under dagen visade det sig vad hålet skulle vara till: Ett träd skulle planteras.





I saluhallen gav mig dessa pojkar två sorters sprit, en mörk och en klar, att provsmaka.





Längre in delade några flickor ut gratis spritflaskor och färska Xerotigana - spröda snurror med honung - till alla förbipasserande. Lagret verkade aldrig ta slut. Här satte jag mig på mitt favoritcafé på bästa åskådarplats och drack filterkaffe, det var lite tidigt på dagen med den starka varan, och då ska man bara ta det lugnt och leva det bekymmersfria livet.
Några greker stod där och diskuterade. Möjligen verkade det som om dessa fyrkantiga flaskor utan etiketter främst var avsedda för turister.

Det är skönt att vara hemma och koka te och äta av lösvikts-fetan som verkligen var fet, men väldigt god, och "sova ruset av sig" - det blev en hutt hos Maria också. Hennes "betjänt" (möjligen make) frågade lite blygt om jag kunde bjuda på lite raki, och då blev jag inte det minsta brydd. Under min tid i Tjeckien har jag lärt mig detta fenomen, och där har det namnet "panaka" (på grekiska vet jag inte vad det heter). Från början trodde jag att det var en slags generositet från personalens sida, och tänkte inte på att det sattes på någons nota.
Men nu förstod jag att han och jag skulle skåla med lite raki vid mitt bord, och så fick det bli, det hör ju till god ton. Det blev bara en, men för "betjäntens" del hade det nog blivit flera stycken under dagen med dom gäster som varit där.



Denna dag tror jag mig ha börjat förstå lite mer hur man tar sig för av "det bekymmersfria livet".