Buss från Aten till Patras (sen båt till Kefallonia) - en betraktelse

[Åsalov]

Trots att hotellet ligger alldeles nära en i vardera riktningen tvåfilig genomfartsgata, var det förhållandevis tyst när vi steg ut på trappan. Aten-tisdagens värme omfamnade oss utan att gå över gränsen. Än så länge. Några mjuka moln vilade i himlens blå. Taxichauffören var en kvart före utsatt tid. Bilen en ny Mercedes, oklanderligt ren inuti och utan en repa på utsidan. Han tog våra väskor och lastade in dem i bilen. Nickade och var sedan tyst under den dryga halvtimmen det tog oss från Chalandri till Kifissou. Vi gjorde några smärre ansatser till kommunikation men möttes inte av gensvar.
Vi är långt ifrån ensamma på vägarna. Mestadels sitter mötande trafik i kö, medan vi framförs i jämnt tempo, väl anpassat till den bitvis hårda rytm ett grekiskt körsätt ger upphov till. Vår chaufför håller nogsamt ögonen på lastbilschaufförernas försök att kaxa före filbyten.

Från Kifissou tar man sig med buss till Ioniska öarna och Peloponnessos. Området ser ruffigt ut. Där ryms korrugerad plåt, rostiga skyltar, övergivna bildäck, verksamheter med olja, smutsiga händer, motorer och envist spretande grässtrån och buskar. Som intressant kontrast ter sig polisstationen i en modern, välunderhållen och sträng byggnad.

Vår taxichaufför stannar strax utanför utfarten till stationen. För färden begär han tjugo euro. Vi ger honom fem utöver och han lägger armen över hjärtat och ler faktiskt. Vi kryssar ut med tunga resväskor. Tar sikte på vår buss som står inne.

Kifissou busstation är en livlig plats. Bussar visslas ut, backar och ger sig iväg med sina laster av paket, försändelser, gummor och gubbar med många kassar, studenter, mammor med barn, ensamma män och kvinnor. Luften står still under det vågiga plasttaket som också ger luften en svagt gulfärgad ton, som i en gammal film med bleknade färger. Man måste överrösta ljuden från alla rörelser för att höras, så till motorljud, gnisslande bromsar, ettriga vespor och tutanden läggs höga rop, ett och annat ilsket skrik, högtalarröster, det diffusa ständigt pågående mumlandet av samtal och utkastade frågor med uppfordrande intensitet.

Kvinnor säljer pappersnäsdukar och solfjädrar. Jag har lärt mig att bara skaka på huvudet och sända den likgiltigt avvisande blicken. Männen säljer klockor, solglasögon och elektronik.

Snabbmat erbjuds på flera håll, även om det också finns en bra grekisk restaurang inne vid biljetthallen. Där brukar det vara lugnt. Och maten är god.

Biljetten till Argostoli kostar 24,50 euro per person. För båtresan mellan Patras och Sami löser vi en särskild biljett för 15,10 per person. Denna gång blir vi upplysta om att vi måste byta buss i Sami. Vårt fordon ska ta en annan väg till Lixouri och inte passera Argostoli.

Bussen är stor, bekväm, sval och chauffören ser snäll ut. Vi lastar in våra väskor. Som så ofta annars är det bara att kliva fram och ta för sig. Vänligt manér med köande lönar sig inte. Prick två minuter efter avgångstid backar vi ut, ackompanjerade av visslingarna som inte är något annat än ett högljutt sätt att visa chauffören vägen vid backning.

Vi slår oss till ro. Nu väntar nästan tre timmars resa till Patras. Om inget oförutsett inträffar. Det finns en halvtimmes marginal att ta av.
Vant trixar sig vår chaufför fram mellan filer, fordon och friåkare. Snart är vi ute på motorvägen. Den korsar Peloponnesos och väjer inte för berg. Längsta tunneln är mer än tre kilometer lång. Fordon med farlig last hänvisas till vägen som istället löper över bergets utsida. Det är ”mandatory”. Jag funderar på om någon ibland bryter mot denna bestämmelse. Trots allt går det fortare att åka igenom tunneln.

Utsikten och vyerna från bussfönstret är som alltid blickfångande. I fjärran de mjuka bergsformationerna som av värmediset nästan syns vibrera. Närmast oss bebyggelse, först av förortskaraktär, snart mer av tätt spridda byar och huskluster.

Till vänster finns hamnar och på redden vilar flera stora cargofartyg. Besättningen går i skift och koncentrerar sig på skeppets behov av putsning och underhåll.

Vi dundrar genom tullstationerna längst till höger utan att stanna. Bussen är utrustad med elektronisk avläsning. Jag vet att den lägsta kostnaden för passage är 1,80 euro. Och gäller för motorcykel.

Motorvägens tre filer i vardera riktningen är livligt trafikerade. Fler är dock på väg in mot Aten än som vi på väg västerut. Men trafiken upphör aldrig.
Vi åker över mer eller mindre nu uttorkade vattendrag som av bredden på fåran att döma förmodligen kan vara imponerande under vårvintern. Vi passerar kyrkor, hus, affärslokaler, odlingar och överallt är det spår av mänsklig verksamhet.

För att se Korintkanalen måste vi vika in på den gamla vägen. Vi åker just nu inte för att beundra, utan för att se om ytterligare resande vill följa med på färden. Den djupa ravinen fångar blicken och sinnet. Långt därnere puttrar små små båtar. Känslan av klaustrofobi hänger över djupet.
Snart åter på motorvägen löper järnvägen parallellt. Utbyggnaden västerut pågår sedan några år tillbaka. Gamla hus och familjer får sina ägor begränsade. Men (fast)landet knyts samman.

Vi somnar lite, ströläser, låter oss fraktas. Det andra undret vi väntar på är bron över Korintiska viken (också kallad Rio-Antirrio-bron), ett av världens mest fantastiska brobyggen. Kabelspannen välver sig från fyra pyloner. Det är en mäktig syn. Vi följer det med blicken medan bussen passerar och vrider nackarna tills det inte längre finns något att se.

Strax därefter stannar vi till vid en rastplats i Aigio. Här sträcker vi på benen och mjukar upp lederna. Nu är solen högt placerad och ljuset drabbar oss med smärtfylld kraft. Himlen täcks av ett dis som ger den en lätt violett anstrykning.

Efter att ha äntrat bussen på nytt (fyra mycket utmanande trappsteg för bussens äldre passagerare, varav en närmast fick lyftas ombord) återstår endast tre mil innan Levante-färjan möter oss i den idylliska staden Patras.
Men det är en annan historia på vägen från Aten till vår ö, Kefalonia.