Nu har jag hittat knapparna igen!

[UlfWiman]

Ja, mina vänner, det har förflutit ett helt år.
–Vart tog tiden vägen?
–Minnen?
–Jo, det kliar i ärret på rumpan där de knyckte skinn för att laga foten.
–Men vad gör det?
–Ingenting jämfört med att vara ”frisk” så gott det går.
Jag kom ”hem” den 24 förra året 2007 som ett ”lik”. 68 kg Wiman, och en skugga av mig själv. Nu har jag repat mig och är uppe i 82 kg och mår relativt bra. Lite ögonproblem kvarstår och ska fixas till med början den 8 januari. Efter det får vi se vad som händer. Jag säger som Lars ”Kriti stin kardia mou” utan tvekan. Landet har tagit tag i mitt hjärta för över 30 år sedan. Kanske var det slumpen, men mest av allt var det nog ”Dino” som knuffade på mig. Jag har fortfarande kontakt med hans vänner på Kreta lite till och från. Det enda som är synd är att han inte är med oss längre (se elogé över en död vän).
Jag har blivit med svensk lägenhet och etablerat mig på nytt. Med allt vad det innebär, Möbler, Tv, DVD, Bredband och ett nytt kök.
Jag tror fler borde ta efter och rensa sina vanor. Detta skadar inte utan fräschar upp ditt liv.
Jag vet inte för vem jag skriver eller för vad (Hep Stars, Mot fjärran Land). Hittar ni den så lyssna och njut.
Läs om ni vill i denna tråd och kommentera om ni har lust. Kalimera är för mig ”livet” i ett nötskal. Alla har samma intresse och frågar om vissa saker. Det jag kan hjälpa till med är Kreta och inget annat.

Men åter till tråden eller rättare sagt mitt forum.
Jag skriver inte så ofta nu för tiden, men jag tänker innan jag skriver. Eller som i ”Descartes” Jag tänker, alltså finns jag.
Efter hemkomsten i lång väntan på en egen lägenhet bodde jag på vår ridklubbs vandrarhem i 6 månader. Klagar inte utan hade en bra tid där om än lite turbulent.
Bekymret var störst när det gällde att få ha mina saker ifred. Jag skulle ju bygga upp ett nytt liv och hemma i Sverige igen och fyllde därför köket med mina saker och matvaror till andras glädje och min förtrytelse.
–Okay, det kunde vara positivt också då det kom folk som inte hade mat och jag kunde mot ersättning för råvaror erbjuda det mesta från hamburgare till lammgryta med feta (mums).
–Vilket vandrarhem har den servicen?
Möjligen ett i Toscana där jag var i min ungdom (23år). Blev inbjuden att delta i familjen måltider under den vecka jag vistades där för ”dyra” 10 kr om dagen. Det ska sägas att det inte var några skitmåltider inte utan fulla italienska middagar. Man fick hjälpa till med disken när maten var färdig, men vilken mat.
Och vilket värdpar, liknande tror jag inte existerar idag.

Nu lite funderingar inför framtiden och ”mitt liv”.

To be or not to be ”single”. That´s the question.
Nu vet jag inte om jag är helt ensam här som är singel frivilligt.
Jag är inte gay eller så utan anser att jag har gjort mitt och det är dags att leva mitt eget liv (hej Peter och katterna). I min umgängeskrets har jag många vänner, men mest väninnor.
De flesta är från Grekland (underbara), England (strictly) och Irland (häftiga, man vet aldrig vad som händer) samt övervägande singlar. Inga i denna grupp är ”sökande” utan alla är tillfreds med sina lotter och liv. Jag är den enda som har barn i gruppen.
–Är det kanske ”radarn” som är påslagen när man är ute och träffar nytt folk?
Jag har efter över 20 års äktenskap och 5 barn valt att i samförstånd med min fru valt att gå skilda vägar sedan 2002. En bidragande anledning var min livsdröm att flytta till Kreta och den gick att uppfylla efter att jag drabbats av en stroke och fick pension (finns att läsa). Jag har efter det inte sökt något nytt, men tycker det är kul att gå på dejt och träffa nytt folk med på förhand givna villkor om att det är en vänträff och inget annat. Skulle däremot blixten slå ner så är det väl karma (ödet) som träder in. Det kan ingen hållas ansvarig för. Framför allt inte jag.

Livet (ur min synvinkel) däremot som ensam är egentligen ganska behagligt. Jag äter när jag vill och vad jag vill. Sover när jag är trött och tar ibland en tupplur mitt på dan (grekisk ovana). Reser vart jag önskar och har råd med, samt sitter med datorn hur länge jag vill och när jag vill. Det var samma sak under åren på Kreta (ångrar ingenting) utan längtar bara ”hem” igen.
–Jag är jag!
Tittar även enormt mycket på filmer och har blivit ganska kräsen genom åren. Älskar riktiga gamla Hollywood produktioner och musicals vilket kanske speglas i mitt utbud. Köper udda film ibland som är lite lurig att få tag i. Tala om att föreningen fick ett lyft när jag stormade in!
Jag kan väl erkänna att storhelger är lite tråkiga då alla verkar koncentrera sig på kärnfamiljer och släkten.
Kvar blir vi soloartister.
–Men livet på toppen är ensamt och blåsigt!
Tilläggas ska att jag är lejon och hela livet varit i centrum utan att för den delen blivit 100% egotrippad.
Det som är verkligt för mig idag är mitt eget liv med mig som regissör och skådespelare (stand up). Kan inte skylla på någon annan utan jag får ta alla smällar själv. Även det positiva naturligtvis. Har under de senaste åren drabbats av någon filosofisk ådra och börjat fundera över livet, det kanske borde vara fler som skulle vara ensamma i stället för att försöka hålla samman något som är dödsdömt. Det gör inte ont att vara solo och det är inte farligt där ute i otryggheten.
Det är livet.
Jag besvarar inga ”mail” med nickname, de hamnar i papperskorgen.
Våga vara DU.

Uffe (trygg i mig själv)