Vår grekiske vän

[Ylva A]

På utlandsresor är det lätt att få vänner för en vecka eller flera. Ibland skickar man foton eller vykort flera år framåt. Men det är sällande de blir vänner för livet.

Jag får lust att berätta några episoder om vår kretensiske vän Nikos. En trogen vän sedan 1986, men nu är det sällan han ringer. Flaskan har tagit över. Vi söker upp honom i stället och tar en pratstund tillsammans. Vi har försökt stötta honom i med- och motgång, vid skilsmässa, vid bekymmer med bulgarisk flickvän, vid sjukdom, vid körkortsförnyelse och vid bilköp. Alkoholismen har vi inte kunnat rå på. Han å sin sida har varit vår kontaktman vid husköp och mot skattemyndigheter och varit vår chaufför vid många utflykter runt Kreta. Han har tagit oss med på barndop och bröllop och på många uddaställen och platser. Han ser ut lite annorlunda nu jämfört med för 27 år sedan. Då ville han ha min hjälp för att ragga svenska kvinnor. Nu har han lagt sådana bekymmer bakom sig. Han har bestämt sig. Nu är hans jobb som bilförare över. Körkortet skall inte förnyas. Bilen, som sonen övertog och misshandlade, skall på skroten. Tyvärr håller alkoholen honom i sitt grepp och han bryr sig inte längre om sina kläder eller att använda sina löständer.

Nikos har tills nu alltid hämtat oss i Heraklion och kört oss dit, när vi rest tillbaka till Sverige. En gång, långt före mobilernas tillkomst, var vårt flyg från Arlanda rejält försenat. Han ville överraska oss och hade övertalat en vän, Babis, att ha välkomstmiddag för oss. När vi närmade oss bergsbyn Kalamafka, var klockan inte beräknade 20.00 utan nästan midnatt. Babis väckte fru och svägerska, sa åt dem att sätta fram mat och raki. Det ordnades snabbt och den största överraskningen för kretensarna var, att vi klarade av att äta gristestiklar. Men den övriga maten och rakin var godare! Det var nattamat under bar himmel i fullmånens sken. Babis ville sälja 400 olivträd till oss, men tack och lov avstod vi köpet. Två år senare skedde något tragiskt. Babis, som då bodde ihop med sin svägerska, sköt henne och sig själv, när det snurrade om för honom. Kan det ha berott på alla ätna ballar?

En nyårsdag, då vädret var både soligt och skönt, tog Ylva och jag en tur med vespan upp till bergen vid Anatoli. Där skulle vi plocka svarta oliver, som växte fritt vid en övergiven bosättning. Kassarna var fulla och oliverna skulle nu tas hem för inläggning. På vägen hem stannade vi vid det som då var Nikos favoritkafé. Ett stort glatt gäng med Nikos och hans vänner och ägarinnan Venetia bad oss att sätta oss ner. Stämningen var god, så det var lätt att låta oliverna vänta. Efter en liten stund stod det 7 stora flaskor Amstel på vårt bord, med en önskan om ett gott nytt år. Vi fick naturligtvis hjälp med att dricka ur dem, men middagstimmarna förflöt med både sång och dans och vi fick minnen och vänner för livet.

När Sverige 1994 spelade VM-semin mot Brasilien hade vi blivit bjudna hem till Nikos familj på mat och fotbollstittande. Det var (trots förlusten) en spännande och engagerande match. Ylva, som inte är sportintresserad för fem öre (bara 4 drachmer), blev trött och ville få skjuts hem till Koutosunari i halvlek. Nikos var vid det laget ganska rund under fötterna och Ylva var orolig för hemfärden. Nikos dotter Anna tröstade henne och sa: ”Pappa är en bättre chaufför, när han är påverkad, än när han är nykter.” Ylva kom hem helskinnad och det gjorde jag också så småningom.

Under en period då Nikos berättade att han brukade ta en raki-bajsare på natten för att kunna sova, bodde han tillsammans med Georgia från Bulgarien. Hon höll ”delvis” reda på honom, mot att hon fick spendera en del av hans sparkapital.Vår hemresa till Sverige skulle ske tidigt på morgonen och Nikos övertog bilratten i Ierapetra. Efter 200 meter, vid polisstationen, blev vi stoppade för nykterhetskontroll. Hade han avstått den nattliga alkoholen? Inga problem! När han ansett sig vara i jobb, har alkohol och cigaretter fått vara.

Överallt på Kreta har vi varit med Nikos som chaufför. Längst bort i öster och väster och aldrig har vi varit med om någon incident på vägen. Han har räddat både hundar och katter genom att bromsa i tid. Han har ju bl.a. varit yrkeschaufför.

Från början var engelskan det gemensamma språket, men det har mer och mer övergått till grekiska. Utan Nikos hade vi knappast haft ett hus nära Ierapetra. Utan Nikos hade vi knappast haft så många kretensiska vänner. Utan Nikos hade vi knappast sett så många kretensiska platser och upplevt så mycket spontanitet. Han har lärt oss namn på för oss okända växter, djur, sångare/sångerskor och en mängd snapsramsor. Vad sägs om:” De där rika, som inte har så många år kvar (damerna), de ska få ta oss”? Våra gemensamma upplevelser, som är dokumenterade fotografiskt, har han satt i ett långt band i sovrummet. Då kan han varje dag återuppleva våra äventyr. Tyvärr lever han numera mest för C2H5OH (och lite för Olympiakos). Han är glad för den nya röda kepsen med Olympiakosemblem.

Men Nikos, du kommer för alltid att vara min bäste grekiske vän, du som kallar mig ”min broder”!

/ Jannis

[KR]

Vackert och sorgligt i ett o samma paket!
//
KR

[Mysofix]

En fantastisk vänskap! Jag blev så rörd. Men varför måste alltid något vara i vägen?

[jan c]

Ja du jannis tänk om det fanns vaccin

[Sunny12]

Fantastisk berättelse om en stor vänskap och samtidigt sååå sorgligt...berörde mig rakt in i hjärtat!!

[Thira]

En riktigt sann och äkta vänskap med lång historia och fylld av mängder med fina minnen, upplevelser, omtanke och delade erfarenheter!

Nikos låter som en riktig guldvän!

Det är fruktansvärt jobbigt att stå bredvid och se på hur alkoholen bryter ned en älskad väns liv och att inget kunna göra så länge personen inte själv vill.

En otroligt berörande och mycket viktig historia, som väcker tanken dels över alkoholens svarta baksida, men även hur tacksam och glad man ska vara över sina vänner och över allt det som är nu och här.

[Ylva A]

Nikos alkoholberoende har växlat under senare år. För närvarande dricker han 1 liter vitt vin på förmiddagen och efter siestan lika mycket på kvällen. Nu skyller han en del av problemen på det tidigare rakidrickandet. 8 st karafakia a 8 cl, 20%-ig alkohol på fm. och lika mycket på kvällen. Periodvis har han också helt kunnat avstå. Då har han visat sitt stora intresse för världsnyheter, astronomi och sport. Vi kan bara visa, att vi fortfarande bryr oss om honom och hoppas på att han kommer igen.
/ Jannis, som annars "bara" har systrar.

[Ylva A]

På grund av det orkanstarka och kyliga vädret avstod vi gymmet igår men åkte in idag istället. Där mötte oss pappan till en av ägarna och frågade:"Vet ni om att Nikos har dött? Vi trodde ni redan hade åkt till Sverige, eftersom ni brukar vara här på måndagar och torsdagar. Döttrarna är hos sin mamma". Någon timme senare kunde vi träffa den samlade familjen. Döttrarna (boende i Aten resp. Köpenhamn) berättade att begravningen hade skett under gårdagen. Trots vädret hade många av hans vänner varit där och hedrat honom. Eftersom Nikos f.d. hustru är dement, hade hon inte kommit ihåg att ringa oss och själva hade de inte våra telefonnummer.
Så snabbt allt kan ändras! Den 6:e december var vi till hans stamfik och pratade med honom. Han visade sina ben som var mycket svällda. Han sa att han inte hade råd att köpa den vattendrivande medicinen. Vi kom överens om att se till att han skulle få pengar till medicin. I måndags gick Ylva in till fikets ägare, lämnade 20 € och fick löfte om att hon skulle ordna det. Två dagar senare orkade inte hans hjärta längre.
Nu får vi sörja och minnas alla de härliga stunder vi haft tillsammans.
Det var härligt att åter kunna träffa döttrarna och på grekiska kunna berätta om hans betydelse för oss.
/ Jannis

[Monica P]

Ni får minnas alla de bra stunderna. Vi har också mist många god vänner och det känns.

[Lissi]

Kan bara instämma! Minns de goda stunderna!
Vi miste också en av våra allra bästa vänner nu i november och var på begravning för ett par veckor sedan. För vår vän var det cancern som var övermannen. Det är sorgligt när döden börjar norpa de som är i vänkretsen. Nu tröstar vi oss med att himlaorkestern fått förstärkning med en gudabenådad gitarrist!

Lissi

[Netwolf]

Tråkigt att höra om er väns bortgång. Som flera andra instämmer jag att de goda minnena aldrig försvinner.

/Netwolf