Akrotiris berg

[lugnagatan]

Vid ankomsten till klostret Agaia Triada på norra Akrotiri började precis en vederkvickande klockringning, och innanför på gården i kyrkan hördes växelsången svagt. Mässan hade börjat. Klockan var sju på morgonen.

Det var en fin klosterträdgård, och det doftade av citronblom. (Ingen fotografering tillåten.)





Vägen mot Gouverneto-klostret erbjöd en parkartad natur helt utan stängsel.






Gamla olivträd och Johannesbröd-träd.






Flockar med får (Vita bergen i bakgrunden)





och med getter (en get uppe i Johannesbröd-trädet).






Vägen ledde in i ett smalt pass.






Vid vägkanten en Drakkalla.






Ljudet av ett hundratal pinglor hördes genom passet, och det närmade sig. Jag sprang upp på en klippavsats för att getterna inte skulle se mig.




Men efter en stund var dom överallt-




Bikupor.





Jag tog mig upp på ett berg ovanför Gouverneto-klostret. Det var en mycket stark Salvia-doft i naturen.





Arabisk solvända.






Efter Gouverneto-klostret gick vägen mot det övergivna Katholiko-klostret nära havet.









En drakkalla vid vägkanten.





Det övergivna klostret.






Vägen mot Stavros, västerut, började med en gammal grusväg.





Grusvägen ledde åt fel håll, så det blev att ta av ut i det fria.





Här hade getterna trampat, och ibland fanns det små stigar.









Men det blev tröttsamt att gå här eftersom man hela tiden måste titta nedåt för att trampa i mellanrummen mellan vassa stenar och taggiga buskar. (Kraftiga kängor är bäst.)





Johannesbröd-trädet erbjöd behövlig skugga här och där.




Äntligen skymtade Stavros och havet i fjärran.





Efter att länge ha kunnat röra mig fritt i naturen dök stängslen upp kring den gamla byn. Det var omöjligt att ta sig in i samhället utan att hitta någon öppning i stängslet. Det fanns enkla grindar med virad ståltråd och snöre, som gick att öppna. Såg jag någon markägare vinkade jag glatt och frågade efter vägen.
Bara se till att vira ihop grinden igen ordentligt, och röra sig försiktigt så att inte fåren skräms, och tala snällt med hunden, så går det ganska bra att komma fram till vägen.

Upplevelsen att sedan komma ned till stranden och hoppa i vattnet efter denna vandring går inte med ord att beskriva.

[Aase]

Vilka underbara foton. Jag har inte vandrat där men kört bil till alla platserna förra påsken efter tips i Jannes kalimeraguide. Min favorit var definitivt katholikoklostret där vi pausade och åt lite mellanmål. fantastisk miljö och så stilla.
själv är jag en dålig fotograf så nu kan jag titta på dina foton och återuppleva den mysiga dagen vi hade.

Åse

[sjöborren]

Alltid lika trevligt att få följa med på dina vandringar