Er man i Ierápetra 2017, oktober

[Ylva A]

Då var det dags att skriva igen. Läste detta på en LT:s ledarsida: ”Det är också typiskt att det inte är vad som SÄGS som räknas, utan vad som SYNS. Det är bilderna, som formar vår verklighetsuppfattning”. Det här kan kanske ändå ge dig lite verklighet från Kreta. Inget ”fejk” heller. Allt är sant och självupplevt. Men främst skriver jag för min egen skull, även om det tar en del av den snabbt passerande pensionärstiden. Det är ändå viktigare nu, när jag förlorat min livlina, min kära syster. Hon som jag alltid muntligen kunde ventilera våra respektive upplevelser med. Livlinan är trasig och på den himmelska telefonen svarar man inte. Och hur skulle jag annars kunna komma ihåg allt jag upplevt, om jag inte skriver?

Jag måste berätta lite om Akram, bonussonen. Han har hela sommaren haft målningsarbete fram till den sista veckan i oktober. Han har beklagat sig över detta, eftersom det bästa fisket är under okt.-nov. Tio timmars fiske per dag med fyra spön är det normala oavsett väder och vind. Mest stridbara fiskar är barracuda och horngädda. Jag själv har börjat laga fiskfärs för att kunna variera fiskmenyn.
I månadens början hade en advokat i Ierápetra gått igenom och kontrollerat alla hans ansökningshandlingar för uppehållstillstånd. Vi följde med och stöttade honom då och körde honom dagen därpå till Ag. Nikólaos, där han skulle lämna in sina bevis. De frågade honom, om han hade papper på hyra av bostad (och vilken som var husägare) och om han betalat skatt, något som ni säkert förstår är omöjligt för en som lever ”svart”. När tjänstemannen kollat papperna sade hon: ”Du har inte kopior med på polisrapporten”. Vi skulle återkomma om en vecka. Det blev ytterligare två resor till kontoret på andra sidan ön, innan handlingarna slutligen accepterades för behandling av myndigheterna. Några månader tar det nog, innan han får besked. Håll tummarna!

Just när vi skulle åka till Ag. Nikólaos, fick vi telefonsamtal om att mamman till vår vän Eleni hade avlidit drygt 90 år gammal. Hon skulle begravas två timmar senare. Eftersom vi inte kunde komma, blev vi istället ombedda att närvara vid trímeri (tredje dagen), en kvällsträff i hemmet med släkt, vänner och präst. Efter snabb uppläsning av högkyrklig text och svängande av doftljus (rökelse och myrra), blev det sedan en stund för samtal och kakor, som blivit kvar efter begravningen. Nästa träff skedde efter 9 dagar i hemmet och följs efter 40 dagar, 3 månader, 6 månader, 9 månader och 1 år i kyrkan. Man vill att så många som möjligt ska närvara, även om det innebär kostnader för kaffe och kakor. Förhoppningsvis har sorgen då följts av ny livsglädje. Jämför lämpligen med svenska traditioner.

Kirio Manólis och jag pratade om sjukdomar och mediciner. Jag sa: ”Gud skulle inte klara sig så bra utan läkare”. Manólis kommentar: ”Du tänker precis som jag gör.” Då la Ylva till, ”Och läkarna skulle inte klara sig så bra, om de inte hade Gud”. Då blev även Nifikó nöjd.

Till en annan Manólis (85), kallad den snälle, ställde jag frågan, om han varit upp och tittat till sina olivträd. ”Nej, det jobbet har jag lämnat över till barnen”, sa han. ”Nu ska de ta ansvar, men resultatet är att de varken vattnar, sprutar eller åker dit och ser om det finns något att skörda. Själv har jag slutat köra bil också.” Det verkar som om en del av olivskörden upphör, då den äldre generationen inte orkar längre. Manolis fortsätter och hyr ut sina lägenheter i byn och pengarna går till barnen.

En kväll vid månadsslutet ringde Pelagía på dörren och ville att vi skulle komma över på en raki. Vi åt klart middagen och gick sedan ut till deras vinterrum, där de har vedeldad spis. Där satt Dáskale och Geórgos i värmen välförsedda med mezé och rakiflaskor. Vi hade nu en trevlig kväll, då allt gammalt groll var borta och samtalet flöt gott. Vår språkliga förmåga är mycket förbättrad.

En brorsdotter till Angelina, Ornella, hade inte kunnat få hem sin förlovade från Tyskland för bröllop i augusti. Hon fick dansa med mig i stället! Nu i slutet av månaden har därför Angelina och sonen Adrianos tagit flyget via Tirana, för att vara med om ytterligare en fest. Adrianos är nog lycklig över att flyga för första gången och att få busa med sina kusiner.

Somliga går med trasiga knän. Jag tycker synd om alla, som fått slita så hårt. Här kommer några rader från en vän G i H, som är mer litterärt bevandrad än jag.
”Åsynen av trasiga jeans kommer mig att tänka på Sokrates i historien om honom och en av hans elever. Sokrates hade som bekant en välsedd akademi i Aten. En dag kom den nyfikne rikemanssonen Antistenes iklädd påkostade kläder, för att söka hemligheten bakom akademiens anseende. Efter att ha åhört en föreläsning frågade han Sokrates, vad han skulle göra för att bli en bättre människa. Han fick svaret att han till att börja med kunde klä sig i enklare kläder. Antistenes gick sin väg och för att till övermått följa sin läromästares råd, försåg han sig med de allra enklaste och begagnade kläder med slitna hål. Iklädd sin fattigmansdräkt återkom han till akademien. Sokrates såg honom redan på långt håll och ropade ”Antistenes, Antistenes! Fåfängan lyser ur hålorna på dina kläder!”

Våra grekiska vänner säger, att de vill få dagen att gå. Ylva och jag däremot vill uppleva dagen, även om det innebär att skriva månadsbrev eller virka. Det händer så mycket här, så ibland måste man sovra och avstå t.ex. från paraden på Oxi-dagen.

Det finns fortfarande kvar turister i byn, men tavernorna börjar succesivt stänga en efter en. Månaden var härlig fram till den 18:e, då nattemperaturen sjönk till 17 grader. Det gör att lakanen behöver sällskap med filt eller täcke, om det ska bli drägligt i sängen. Solvärmen under dagen räcker inte för att natten ska bli tillräckligt varm. Det var ovanligt tidigt detta år. Månadens regn kom portionsvis fr.o.m. den 23:e och blev totalt 40 mm.
Glöm inte att frysa ner granatäppelkärnor i plastflaskor, när frukterna är billiga. De har varit rekordmånga i vårt träd i år.

Håkan Nesser: ”It was. It will never be again. Remember!

Lev i nuet / Jannis