Nyårs vandringar runt Paleochora

[Fysimera]

Nyårsvandringar runt Paleochora
Den första destinationen på våra vintriga Kretaresor har detta nyår varit Paleochora där solen sken även denna nyårsafton. Denna lilla stad på sydvästra Kreta lever sitt halvnytriga vinterliv och önskar besökarna varmt välkomna. Vid tavernaborden finns det alltid plats för gäster – trots kotterier bestående av stamgäster på de olika kafenion känner besökaren sig alltid hemmastadd.
Det känns som alla känner alla här. Stämningen är så här under vintertid, gemytligt maklig, som om ingen i Paleochora skulle ens gå fort!

Vi reser hit några gånger under vinterhalvåret för att lugnt strosa längs strandstigar och observera vinternaturen.


Första vandringsdagen strosade vi mot Sougia, som destination Lissos-dalen. Bakom oss ser vi Paleochoras silhuett sakta försvinna.



Efter en och en halvtimme hittar vi soliga strandklippor med rämnor på den skrovliga ytan formade av naturen. Dessa rämnor är fyllda med havsvatten som vågorna har fört med sig. Här gör vi upp ett läger, är man på semester kan man bestämma takten och längden på resan med stundens nyck. Vattenbassänger/rämnorna lockar till att kasta av sig kläderna och stiga ner i det svalkande vattnet.


Salthalten i havsvattnet i rämnorna är på grund av avdunstningen uppskattningsvis runt fem procent, havsvattnet i det Libyiska havet här bredvid är drygt tre procent. Runt Paleohora har det regnat så pass lite att salthalten håller sig så här hög i rämnorna nära strandkanten. Lite högre upp, nära den vackra strandstigen finns även sprickor/rämnor med regnvatten, den törstiga Milo-hunden dricker ivrigt. Milo överraskas av strandrämnornas salta vatten och han ruskar sig och grimaserar. I rämnorna är vattnet sextongradigt, lite kallare än i havet.

Senare på eftermiddagen när solen har värmt upp vattnet i rämnorna kommer temperaturen säkert att stiga upp nära tjogo grader. Vattnet i dessa naturbasänger är helt rent, salthalten gör att ingenting växer i detta vatten, rämnornas botten är inte hala och det är lätt att vada in i dem. Vattnet känns kallt, saltet svider i rispor som bena fått på strandstigar med vassa buskar eftersom vi vandrar i shorts. Efteråt känner man sig fräsch och härdad.



Vi alla vet säkert hur gott det smakar med kaffe som man burit med sig i termos! Det är nästan vindstilla, havet rör sig dock, dyningarna får havsytan att gunga, får vågorna att brytas mot strandstenar. Milo-hunden jagar små ödlor i buskaget. Milo får inte fatt i dem, dessa grön-brunt randiga ödlor är så snabba. Men de håller hunden intresserad,han stoppar nosen djupt in i timjanbuskar.
Vandringsdagen avslutades med en under bar solnedgång i Palochora.


Vår nästa vandringsdag tar oss väster ut mot Elafonisi. Vi strosar nu längs en gammal grusväg som slingrar sig högt uppe mot kyrkan av Agios Jannios. När man ser bakåt mot Paleochora ser man staden bakom de ofantliga växthusområdet, härifrån fraktas vintertomater dagligen till Atens och Tessalonikis frukttorg.


Från kyrkan kan man se vandringsstigen som slingrar sig längs stranden till Elafonisos. Plötsligt täcker ett tunt molnlager himlen, detta får temperaturen att direkt sjunka några grader.

Vi träffar på vägen en getskock som går i perfekt formation. Ledargeten ställer sig mellan sin skock och Milo. Dessa ledare brukar slå på marken med framhovarna för att jaga bort honom, målmedveten beskyddare av sin skock är denna svarta gethövding.

Milo-hunden har lärt sig att inte jaga getter och får, nu verkar han nästan lite skygg, gömmer sig bakom våra ben och kikar ut därifrå. Vi passerar getterna på ett par meters avstånd, de vänder huvuden och ser efter oss. Man skall säga om dessa strandsluttningarnas vandrare att de inte är argsinta, de attackerar inte, i sista stunden tar de till sjappen, stannar på säkrare avstånd och börjar beta på buskar.
Vi vandrar tillbaks via den forntida Vienas hamnbassäng.





Därifrån avgick skeppen till hela Medelhavets hamnar. På stranden ligger ännu några marmorpelare som minne från den tiden.


Hela hamnbassängen har försvunnit med den enorma landhöjningen som hände i snabb takt under de först hundra åren e.Kr. men man kan fortfarande fantisera hur hamnen har sett ut.
Vid denna vik stannar vi idag för en kaffe- och badpaus. Havsvattnet är varmare här, kanske 18-19 grader, sanden har samma rosa skiftning som vid Elafonisos stränder, fylld med små rosa snäckskal som ger färgen.


På dessa stigar möter man inga människor vintertid, även under turistsäsongen går man oftast ensam här, ibland kan man se en jägare uppe på sluttningen med sina hundar. Nu ser vi långt ute på havet ett ofantligt kontainerskepp, närmare stranden gungar en fiskare i sin lilla fiskebåt, med hattbrätten över ögonen.
Efter två soliga och vilsamma vandringsdagar packar vi bilen hemåt och tackar Paleohora för denna gång. Vår by Mesi på norra kusten har dragit sig tillbaka i midvinterdvala. Det ryker ur skorstenarna, det enda tecknet på att det bor även andra människor här. Inte ens vildkatter som bor mitt i byn syns till. Nästa morgon hör vi hur regnet smattrar mot taket, vintertunga moln hänger över bergen.
Innomhus brinner den vedeldade zomban och sprider värme i hela huset.
Vi önskar er ett gott nytt upplevelserikt 2013
Anna & Olle