Beskärning av olivträden

[Fysimera]

I måndags såg vi solen, första gången på länge under dessa regniga februaridagar. Söndag kvällen innan satt vi ute efter bastun under stjärnklar himmel, här på Mesibacken kan man se skymten av Vintergatan, så nattmörkt är det här sedan solen har dalat. Men i förrgår blev det regnigt igen med lågtliggande moln. Detta hindrade dock inte de två arbetsamma kvistningsmän (eller vad heter de som sågar ner kvistar och grenar från träden!) att dyka upp till våra olivträd med sina motorsågar. Det tog dem sex timmar att beskära de sju gamla träden, nu är de välklippta för flere år framåt.

Man beskära olivträd överallt just nu. Skördetiden börjar vara förbi, nu är det dags att ta hand om träden beskära och gödsla. Våra träd beskars sist för närmare sex år sedan, då kanske med en alltför lätt hand. Nu gallrar man bort stora grenar, träd för träd börjar olivlunden se luftig och fräsch ut.

Yrkesmän i arbetet: de behöver inte grubbla så mycket förrän de ser vilka grenar som skall bort, vilka ska sitta kvar och vilka som skall sågas. Det gäller att vara två i detta arbete. De grenar som skall beskära ser helt annorlunda ut om man ser på dem från marken eller om man själv sitter inne i trädtoppen. En man klättrar bland grenarna med motorsågen i handen, andra mannen står på marken och dirigerar. Detta radarpar har jobbat tillsammans i många år, vilket man kan se, de förstår så lätt varandras signaler.

Nu får vi även namn på våra olivträd. De höga träden heter Hontroelia, de lägre och yngre träden är av sorten Tsunati, båda träden ger god olivolja. Även det speciella trädet som växer på Gortyns arkeologiska utgrävningar med romerska ruiner sägs vara just Hontroelia. Detta träd omsluter sig runt en kort romersk pelare. Ett tufft träd med åldern runt 2000 år, kanske! Jag lägger här en bild på det trädet, tagen några år sedan.

Det äldsta trädet i vår olivlund har enligt dessa sakkunniga män ympats för ett par hundra år sedan. Alltså man har då kapat trädet och ympat nya sorter i den gamla stommen. Trädets största gren kan man inte kvista nu eftersom man inte mer kan se ympningsstället – om man nu kapar grenen under ympningen får man vildoliver med dåliga olive.
När beskära är genomförd sågar man grenarna till ved och ris. Veden staplar vi bredvid staketet där de får vänta på att vi kör dem hem och staplar vid huset och låter sommarsolen torka dem till nästa vinter, det blev 3-4 kubikmeter olivved. Riset bränner vi här och nu, vi tänder flera stora brasor. Snart stiger höga rökpelare från olivlunden.

Just nu täcks hela olivlunden av en tät matta av den gula blomman getoxalis (gul trumpet klöver). Våra arbetsmän som känner sin branch uppmanar oss att lämna detta ogräs som den är – den skyddar träden och när den senare på våren vissnar skyddar den lunden från andra ogäs. Men gödsla skall man nu efter kvistningen, träden börjar snart vakna efter vinterdvalan och då behöver de näring.
Risbrasorna ryker ännu på kvällen. Vi promenerar till olivlunden och håller ett vakande öga på dem. Tidigt på morgonen tilltar den nordliga vinden. Vi vaknar till att den skramlar bland utemöblerna. Olle drar på sig varma kläder och promenerar än en gång till olivlunden för att se till brasorna. De ryker fortfarande och vinden kan lätt få glöden att flyga i alla håll. Vi är ovana med grekernas sätt att sorglöst bränna brasor under blåsiga dagar och att lämna brasorna obevakade. Flera tunnor vatten över brasorna och de fräser som ilskna katter men nu är dom helt släckta.
På morgonen ser vi mot olivlunden. De kvistade grenarna har tidigare delvis täckt Mesi-byns övre kyrka. Nu har utsikten förändrats.


Anna & Olle