Ofrivillig Atenturist

[Monica P]

Så där ja, hemma igen efter två veckor i Aten. Det var ett lite tråkigt ärende jag hade, men själva resan var jättefin!

Jag hade tid för behandling av en nyupptäckt tumör i bröstet, och som alla andra som får liknande diagnos var jag nog ganska skärrad. Man vet ju att det finns behandling och bot, men det är en lång och jobbig väg framför en, och dyrt kan det bli, och ingen garanti har man...

I Grekland bör man ha bekanta och bekantas bekanta även i sjukvården, i alla fall när det är bråttom. En god vän ringde en gammal professor som vidtalade en gammal sjukhusdirektör och hux flux hade jag fått tid redan veckan efter. Till och med på ett universitetssjukhus, Attiko, och med de flesta kostnader täckta av IKA.

Först till gynekologiska kliniken, där två unga läkare förhörde mig noggrant om alla mina tidigare sjukhusbesök. Deras överordnade skrev sen remiss till biopsi, vilket skedde på en privat klinik och kostade rätt mycket, men annars hade jag fått vänta.

Sen remiss till onkologen, där man upprepade samma undersökningar- handskrivna journaler...-och det bedömdes att jag först skulle få tre cytostatikabehandlingar för att krympa tumören, och sen blir det ställningstagande till operation.

Den första behandlingen fick jag nästan direkt, och där är vi nu. Jag mår bra, lite huvudvärk, ingen aptit, men annars inget jobbigt. Om två veckor blir nästa o.s.v Labundersökningar kan jag göra här på ön.

Dagarna i Aten var alldeles förträffliga. Första veckan bodde jag i vår väns lägenhet, och strax sedan han åkt tillbaka till Aten kom min dotter och stannade några dagar. Vi hann med massor av promenader och turer med spårvagn och metro... Dottern tog kort på allt, kan man säga, och det var kul att kunna berätta om att jag gått de där turerna med henne när hon var småbarn.

Aten är en stor stad, men eftersom jag känner mig helt hemma där känns det inte jobbigt. Folk är hyggliga som vanligt, har lite brått ibland, men man kan alltid fråga vem som helst efter adresser eller liknande. Jag har ingen annan storstad att jämföra med, förstås, men nog tycker jag att vanligt folk är precis lika trevliga som på öarna.

Så for jag hem med stora Diagoras. Sov hela nästa dag. Idag var jag till lilla Pothia i ärenden, och hann de första tio minuterna heja på åtta bekanta. Den lilla orten har förstås en annan närhet, man är igenkänd.

Sen har jag stått i eftermiddagssolen och knipsat de nerskurna vinrankorna i småbitar, till den tjusiga kompostlådan...En katt, en tupp och två hönor gjorde mig sällskap.

Ska fortsätta att blogga men det blir nog mindre ofta.