|
|
#1
2013-05-12, 19:26
|
|||
|
|||
Grott-letning och "Tunn - hunden"
Det har varit en ganska bra vinter, inte så många oväder, och på den rätta sidan om staden (Kalamaki). Redan i mitten av april började jag få sällskap av många nyanlända pensionärs-par, på morgonpromenaden till kafeterian och Inka-varuhuset. Och sedan några veckor är det mesta öppet igen.
Afrata är en liten by på Rodopo-halvön, dit det går att gå från Kolymbari. Hos Litsa finns det en väl fungerande wifi, för min nya lekkamrat Smart-telefonen. Och jag vill verkligen rekommendera aubergine-grytan och favan (bara mjukt, jag kom direkt från tandläkaren). Och bara brödet är en upplevelse. Man häller oljan på fatet och tillsätter lite havssalt och oregano. (Havssaltet går att köpa och är ihopsamlad i häll-kar på den lilla flacka ön Lasaretha utanför Nea Chora. )  Just det, jag ska visa den här bilden på gamla läkarhuset i Kolymbari.  En gång för många månader sedan kom jag förbi, och då hade befolkningen ockuperat ( "καταληψη" ) detta, och höll på att städa ur. Det var inte p.g.a. den ekonomiska krisen, utan för att man vill att läkaren ska flytta tillbaka till detta hus där mottagningan var från början. Nu börjar vi gå till grottan, som kallas " Ελληνοσπηλιο " ( "Ellinospilio" ) . Från Afrata ser man en stor villa som ligger på krönet framför havet. Man ska gå precis till vänster om den. Man tar ner vägen mot "Afrata beach", och första avtagsvägen till vänster. Man kan gå rakt genom olivlunden (för att slippa den ilskna collien , som ett brittiskt par har vid vägen :-). Och där uppe till vänster om den stora stenvillan, kan man inte ta miste på vandringsleden, som börjar i en olivlund. Stigen kostade hela 9 miljoner drachmer att göra i ordning, och det är några fina soffor i början.  Men det är lätt att gå förbi stället där man kommer ner till grottan. Då hamnar man istället på mycket trasiga och branta klippor där det är direkt farligt.  Och det gjorde jag första gången. Och hade tappat bort stigen. Där fanns en grotta nedanför nära havsnivån, den kanske kunde nås av en alpinist. Plötsligt hörde jag ett högt rop som på hjälp, och jag började gå ditåt. Det var faktiskt en get, som jag aldrig hört ropa så högt. Jag fick den dagen för mig att det måste ha varit getterna som ledde mig tillbaka till stigen. Den här tisteln blommar med ett enda stort blomhuvud direkt från marken, som avslutning på sin livscykel .  Det gäller att hitta ett ställe mellan några träd, där man ska hoppa ned. Håll i trädrötterna så går det bra. Sedan ligger grottan vid sidan om. På bilden här ser det större ut än vad det är inne i Ελληνοσπηλιο . Man måste "åla medelst hasning" för att komma in . Något som jag fick extra beröm för i militärtjänstgöringen, men nu är jag antagligen för rund ändå för att komma in ; -)   Den här dagen när jag hittade grottan var Påskdagen. Då gick jag till kafeniot i Afrata.  På kvällen hittade jag som vanligt live-music i gamla stan.  Längs vägen från Kolymbari till Afrata bor tunn - hunden.  Det var en tagande upplevelse när jag upptäckte den. Hade passerat där flera gånger utan att varken ha sett eller hört den. Nu var det en flock med får framför mig på vägen, där den går nära stranden och en klippväg på andra sidan. Det kom dessutom två bilar bakom dom, men ändå var det något som fick dom att vända om och komma tillbaka mot mig, tittade på mig, och sprang sedan förbi, tillbaka upp på Rodopou-halvön. Sedan hörde jag ett hemskt ylande eka från havet, mycket märkligt, och mycket hemskt. Innan vägen går upp på betong såg jag lite av hunden. Och sedan rakt ovan från, där bilden är tagen, och ser att den är fastkedjad i en tunna. En morgon låg den inne i tunnan - det lär ha varit varmt inne i den eftersom solen låg på - och ögonen lyste där inne i mörkret. Den skäller inte när den ser mig. Den skäller bara när den hör getter och får komma på vägen ovanför, och då vänder de om. I övrigt är det ju stängsel överallt. Det är förstås väldigt känsligt att tala om den här hunden med byborna, så det har jag inte gjort, eftersom den uppenbarligen har en funktion där den ligger, Man skulle ju kunna lösa det i stället med en fä-rist (ett galler i vägbanan), som fåren inte kommer över , men bilarna, så att hunden slapp ligga där och plågas. En dag fick jag se den person som ser till den och ger den mat och vatten, det bör ha varit ägaren. Jag tog en bild med mobilen, men jag går inte vidare med det här, fast jag kände mig ganska upprörd i början. |
|
#2
2013-05-12, 20:37
|
|||
|
|||
|
Sv: Grott-letning och "Tunn - hunden"
Stefan, underbar läsning.
Nu har ytterligare underbara vägar dykt upp, Kreta blir hela tiden mer! Tack för denna berättelse! Paul |
|
#6
2013-05-14, 10:43
|
||||
|
||||
|
Sv: Grott-letning och "Tunn - hunden"
Citat:
|
|
#7
2013-05-14, 11:20
|
||||
|
||||
|
Sv: Grott-letning och "Tunn - hunden"
Citat:
Själv blir jag rasande förb...  Vad är det här för människor som gör så... finner inga ord... inga som skulle passa sig här i forumet i alla fall!Simetra 
|
|
|
Linjär visning
