Minnena kommer så ofta till mig!

[UlfWiman]

Nu sitter jag och funderar på Grekland som land och mina öden och äventyr där.
–Säg den dag jag inte gör det!
Minnet tryter lite från den tiden och det lär jag aldrig få tillbaka enligt läkarvetenskapen. Ibland är minnena knivskarpa men det finns fläckar. Veckan runt olyckan i februari är helt blank och innehållslös. Ibland kan det glimta till lite från lasarettet men det försvinner ganska snabbt iväg.
Jag försöker komma ihåg vad vi i familjen gjorde maj 2002, utan att fokusera på Limnoupolis(vattenlandet). Det kan vara ganska svårt då man är så färgad av barnens upplevelser. Den här gången kunde ju Cornelia simma så jag behövde inte vara överalért hela tiden. Vi hade i alla fall två mycket bra veckor vid Stalos-stranden. Detta var rekreation efter min första stroke. Vi bodde inte hos Antonis utan på ett annat ställe. Vi var vid det här laget ganska ökända på Stalos som familjen med de vilda barnen. Agia Marina hade förändrats till det sämre. Nu var det nya hotell överallt och jag hade svårt att känna igen mig. Tänk er in i att få uppleva en liten bys utveckling från ingenting till allt. Alla hade visst byggt hotell.
–Vilka ska bo där?
Mina vänner hade flyttat lite högre upp då det inte fanns plats för grekfamiljer i detta nya turistgetto.
–Är utveckling bra eller dåligt?
I vissa fall tycker jag ”egoistiskt” att det är dåligt, men för grekernas ekonomi är det bra. Den här gången bodde vi på Galini och det var nu som mina planer på att flytta hit blev väldigt starka. I det här läget var jag på god väg att bli sjukpensionär efter en stroke i februari. Jag träffade min vän Antonis en kväll och han hade en lägenhet som han kunde hyra ut. Prata om myror i huvudet på mig. Vi var som turister i största allmänhet och gjorde de utflykter som man borde göra. Ellafonissi, Fallassarna och starten av Samaria. Resten av tiden höll vi oss hemma runt hotellet. Dagarna ägnades åt bad och rekreation. För barnens del blev det mest glass och bada i poolen. Havet duger inte åt de för det är för salt, eller som Cornelia säger.
–Äckligt vatten!
Om vi sticker över till Ellafonissi går det bra att bada i havet. Barn är ganska lustiga i sina värderingar. Britt ville ta en tur till Knossos så hon for med en buss 05.45 på morgonen.
–En hel dag utan fru!
Vi klarade oss alldeles utmärkt den dagen. Tyvärr hade de ganska snabbt lärt sig att gå till Irina och hämta glass, som pappa fick gå och betala lite senare. Irina är också en av mina vänner och har en supermarket samt ett hotell. Jag har aldrig sett ungar äta så mycket glass i hela mitt liv. Trots glassen var de likaväl hungriga till middagen. Britt kom tillbaka tills det var matdags. Det de gillar mest är de små grillspetten(σοθωλακι) med lite pommes till. Vad jag inte fixar är ketchupen som de ska hälla på hela tiden. Barnen vill till och med hälla ketchup på sina pizzor även idag.
Vi passade på att åka in till Xania några gånger och ”shoppa”. En kväll blev vi med stora snäckor nere i hamnen. Jag har stora tvivel på att de kommer från Medelhavet. Jag har i ett tidigare inlägg berättat om barnens matvanor, och den här resan var inget undantag. Det enda samstämmiga är att de inte gillar grekernas sätt att hantera nötkött. De vill ha det med lite rött inuti och resten rosa samt grillat ordentligt på ytan. Lamm önskar de lätt rosa inuti och ordentligt kryddat.
–Undrar var de har fått allt det här ifrån?
–En pappa som blev kock i det militära!
Min enda ursäkt är att jag har aldrig arbetat som kock, men har ändå lagat mat hela mitt liv. Det är något som även idag genomsyrar mitt liv trots att jag är ”singel”. Senast igår ställde jag mig och gjorde pepparsås från grunden, liten potatisgratäng och pepparbiff från Coop.
–Den kossan gjorde rejält motstånd!
Jag skulle aldrig ha råd att äta detta på restaurang men hemma går det bra.
Åter till tankarna. Efter två ganska händelselösa veckor blev det dags att fara åter till Sverige. Bedrövlig mat på flyget. Det är nästan mer regel än undantag, framför allt på Novair. Reguljärt är mycket bättre. Det bästa jag har upplevt är Singapore Airlines. Där serverades maten på porslin och det hela var mycket gott.

Uffe

[Nike]

Tack för underhållande och tänkvärd läsning. Jag upplever att samma håller på att hända i Kato Stalos där också många nya hotell har bygds de senaste åren. Risk finns väl att
detta drabbar många öar och orter. Tråkigt men fullt förståligt.
Har själv fyra barn och nu när barnen är vuxna och så gott som utflugna ur boet är det lätt att bli nostalgisk ibland. Åren går så fort och man har dem ju bara till låns. Detta är svårt att förstå när man är mitt i det med vaknätter öroninflammationer etc.
Ni småbarnsföräldrar njut av varje sekund förr än Ni anar sitter Ni som Uffe och jag och längtar tillbaka.

[Monica P]

JUST PRECIS!

[UlfWiman]

Snart är allt borta jag fattar det ej!