Militärkuppen i Grekland 1967

[Monica P]

Det jag märkte, som utlänning och politiskt okunnig, småbarnsmor med gröt i huvudet och med bristfälliga grekiska kunskaper- jag menar även kunskaper om den modernare historien- var just att många helt enkelt inte pratade politik. Tidvis var det mötesförbud. Alla misstänkte alla för att ha juntavänliga åsikter. Min systers brev var öppnade och klumpigt hoptejpade. Man kom hem till oss och kollade mig när min man sökte jobb. På de mindre öarna var det väl så att alla visste vad den andre hade för åsikter.

Det finns ett uttryck: " Eine tis piatsas" = han är jämt på torget, en folklig figur som orerar vitt och brett om allting, som har åsikter och vet vad andra tycker. Just dessa hade det nog svårt under sjuårsperioden " I eptaetia", för man fick hålla igen käften om man inte ville råka illa ut...

Än idag häftar det vid somliga att de var juntavänliga, liksom det finns andra som får etiketten kommunist oavsett vad personen idag röstar på.

[lemon]

Intressant program för en nörd som jag. När jag pluggade statsvetenskap i Lund för dryga 20 år sedan skrev jag en uppsats på 125 sidor om "Konstitutionens roll i den grekiska demokratiseringsprocessen efter 1974". Min handledare ville att jag därefter skulle vidareutveckla den till en bok om modern grekisk politisk historia, men det kom annat emellan: familj, barn och jobb.
Men det var inte det jag skulle säga... Ett skönlitterärt tips är Oriana Fallacis "En man", som handlar om Alexandros Panagoulis. En man som misslyckades med ett attentat mot Papadopoulos, fängslades och torterades svårt.
F.ö. framstår Georgios Papandreou som oerhört ödmjuk, klok och vänlig. Hans sommarprogram för några år sedan var också mycket bra.

[Kalimera]

Ursprungligen postat av lemon

Ett skönlitterärt tips är Oriana Fallacis "En man", som handlar om Alexandros Panagoulis. En man som misslyckades med ett attentat mot Papadopoulos, fängslades och torterades svårt.

Jag läste den för länge sedan och minns den som mycket bra, och tragisk.