Tacksam vandring

[HenricG]

Jag uppskattar mycket berättelserna här på Kalimera, och tänkte bidra med en egen.
För flera år sedan, efter mitt första (och hittills enda) besök på Knossos blev jag smått besatt av den minoiska kulturen. Inte så mycket det storslagna kring palatsen, utan det mer fördolda. Palatsen ligger där de ligger, men vad hände med människorna? Hur levde de? Vilka var de? Och det mest spännande för mig - var tog de vägen?
Jag läste spaltmeter om dessa ämnen, och en önskan att ta mig till den sista utposten för den minoiska kulturen, bergstoppen Karphi vid Lassithiplatån, föddes. Hit, på 1100 meters höjd över havet, drog sig de sista minoerna tillsammans med mykenska greker undan de invaderande dorerna runt år 1000 FVT. På tre toppar, sammanknutna av bergssadlar, byggde de upp en bosättning som överlevde i några hundra år, innan de kunde flytta längre ner efter några generationer. Förhållandena på denna höjd måste varit oerhört krävande, sommar som vinter. Det har skrivits flera rapporter som behandlat dels de rent arkeologiska fynden kring Karphi, dels studier om levnadsförhållandena - hur många får krävdes för att föda så många människor, hur upprätthöll man gränser mellan bönders och herdars marker utan den kollapsade centralmakten, osv.

Nåväl, jag var på Kreta midsommarveckan i år, gjorde flera utflykter och vandringar på otillgängliga ställen, men Karphi är det som etsat sig fast.

Jag lämnade Agia Marina tidigt på morgonen och tog New National Road längs med nästan hela ön. Grekisk radio på stereon, ett enda stopp för en frappe och ett toalettbesök, vägen låg framför mig!
Jag svängde av mot Tzermiado, strax efter Hersonissos, och hamnade på den vackraste väg jag någonsin kört. En stilla stigning upp genom en fantastiskt grönskande dal, och redan efter några minuters körning fick jag syn på mitt landmärke. Strax till vänster om cypressen syns en liten "knopp" - Karphi:


Vägen fortsatte att ringla sig upp, utan den lätta touch av höjdrädsla jag annars brukar kunna känna av fann jag mig snart vid ett kryss, där en skylt talade om att jag skulle kunna ta mig till Krasio. Google Earth är en underbar vän med alla foton folk lagt upp, så jag beslutade mig för att göra ett besök där. Väl värt, under den enorma platanen,, och då menar jag verkligen ENORMA, tog jag mig en frappe och bara njöt av skugga:


Efter att ha strosat runt i byn en liten stund, satte jag mig i bilen igen. Hela tiden hängde Karphi där uppe och lockade på mig:


Efter en liten stunds körning kom jag till ett något märkligt ställe, precis innan passet till Lassithiplatån, "Homo Sapiens Museum". Skyltar förkunnade att jag skulle kunna gå in och följa människans resa från grottan till månen, men jag hade viktigare mål i sikte:



Jag frågade om vägen mot Karphi, vilken visade sig gå precis förbi museet, och mannen i receptionen tittade lite skeptiskt på mig och sa "One hour by foot...". Det kändes överkomligt.
Jag började gå längs med grusvägen som först kändes som den gick åt fel håll, neråt, men sedan drog upp mot toppen igen. Här nere fick jag syn på ett par stora rovfåglar, som jag hoppades innerligt var gåsgamar, som cirklade runt toppen. Efter en stund kom jag fram till en liten gård som går att ana på denna bild. En hygglig utsikt från den verandan skulle man kunna säga:


Ytterligare klättring ledde fram till ett litet kapell, där man höll på med något slags stenarbete. Sedan tog vägen slut och omvandlades till en obefintlig stig som ledde fram genom de taggiga låga buskar som är det enda som överlever betande får och getter. Efter en stund fanns inte ens stigen kvar, bara röda markeringar på stenarna med ojämna mellanrum. Klättringen gick nu långsammare och långsammare, dels började den kännas i benen, men framför allt var jag tvungen att hela tiden vända mig om och försäkra mig om att världen fanns kvar bakom mig. Det var helt tyst, helt stilla förutom vinden, och utsikten var magnifik. Här kan man ana grusvägen jag vandrat den senaste timmen:


Till slut stod jag då där, mitt i den sista minoiska staden. Inte mycket återstår av den idag, mest stenar som ligger i för regelbundna mönster för att vara naturligt, men en och annan mur står fortfarande, efter tretusen års hårda vintrar:


Tittar man söderut ser man hela Lassithiplatån:


Tittar man västerut anar man Psiloritis, sex mil bort som fågeln flyger:



Och vänder man blicken några grader norrut ser man ända ner till Heraklion, det vita man anar mitt i bilden:


Förutom den enastående utsikten, platsens historia och denna märkliga formation som med all säkerhet fått de tjurdyrkande minoerna att hålla platsen varmt om hjärtat:
tog jag precis innan jag skulle gå ner detta filmklipp. Jag hade redan sett att jodå, det var mycket riktigt gåsgam jag sett innan, två stycken kom seglandes men jag lyckades inte få med dem på bild. Jag ville däremot få med mig ett intryck av stillheten på platsen när jag fick syn på en eftersläntrare som kom seglandes in mot toppen:
http://youtu.be/ASwl-BbgZQw

Dagen fortsatte med en tur ner till och runt Lassithi, besök i grottan vid Psychro, och middag i samma by. Men det här handlade om Karphi och den mest tacksamma vandring jag någonsin gjort.

[Fysimera]

Tack för en fin berättelse
Olle

[LaRose]

Oj, jag blev alldeles andlös; tack för den upplevelsen!

[Lissi]

SÅ FINT!

Vandring på Kreta en vår står högt på "pensionärsönskelistan".
Tack för att Du delar med Dig!

Lissi

[Charleston]

Håller med föregående talare! Väldigt inspirerande!
Karphi/Lassithi står nu på listan.

[Lissi]

Lassithi-platån var vi på en dag i månadsskiftet mars/april 2006 och det var en härlig upplevelse....Gammaldags jordbruk med vårsådd fick vi se med kvinnor i folkdräkter. Tyvärr är ju de flesta vindmöllorna trasiga, men man kan tänka sig lätt hur det såg ut för 50-100 år sen. Blomsterprakten var bedövande i alla fall.
Väl värt resan dit!

Lissi

[AnitaC]

Tusen takk for nydelige beskrivelser. Jeg blir så misunnelig. Har veldig lyst til å gå masse turer selv, men pga. dårlige knær er det vanskelig.
Reiser til Kreta i (Agia Marina) 6.8., 2 uker forsinket pga. en skulder som gikk ut av ledd to ganger samtidig som terroren slo til i Oslo. Håper å gå noen små turer, tar gjerne imot tips. Gleder oss utrolig masse

Hilsen AnitaC

[HenricG]

Det finns massor av trevliga vandringar som inte är så krävande. Själv fick jag diagnosen "löparknä" två veckor innan jag åkte, så jag var lite tveksam själv. Jag fick också betala för min klättring upp på Karphi, när jag två dagar senare skulle ge mig på Psiloritis fick jag bryta med en och en halv timma kvar, då hade jag snedbelastat mina stackars ben så att jag nätt och jämt kunde ta mig ner igen.
Men där ligger ändå min rekommendation till dig. Inte Psiloritis, det är en vandring på runt fyra timmar upp och tre ner, men uppe på Nidhaplatån. Stillheten var rent bedövande, "serenity" är det engelska uttryck som bäst fångar upplevelsen att stå där omgiven av bergen, med en grön slätt som breder ut sig framför ögonen. Vägen upp, förbi Anogeia är hänförande, och här kan man stanna till lite varstans och traska runt bland buskar, träd och fårflockar. Lite bilder härifrån med:

[Kalimera]

Tack för härliga bilder Henric. Vi hade tänkt göra den vandringen förra året, men det blev inte av. Ångrar det nu när jag ser dina bilder. Men platsen finns ju kvar.

[LaRose]

Tack igen! Vilka bilder du får till, med färger och former nästan overkligt verkliga.