Utveckling av vandringslederna på Amorgos

[Netwolf]

Ursprungligen postat av Masse

Fantastisk berättelse! Publicerad i Vagabond 1993. Om den då var tämligen nyskriven så är den nu nästan 30 år gammal. Man funderar ju på hur mycket av det som han beskriver som har hunnit förändras på den tiden. Kanske inte så mycket som man kan tro eller befara, hur man nu ser på den saken.

Oavsett hur det nu är med det så lär ju i alla fall en sak vara förändrad. Om jag någon gång kommer dit så är det ju inte lönt att spana efter en ung flicka med en drake tatuerad på vänster axel. Men säkert skulle det vara trevligt att träffa Tina även om hon nu nått mogen ålder. Ännu en anledning att besöka Amorgos!

Masse

Javisst är den. Mycket riktigt publicerad i Vagabond och även med i deras resehandbok, som jag har i min ägo.

Tomas mustiga berättelse, varvat med torra fakta är härlig. Jag hade tyvärr aldrig möjlighet att möta honom innan han gick bort, men han hade säkert en hel del att berätta.

Just denna boken hade jag med mig, när vi äntrade Katapolas hamn, med gamla ärevördiga F/B Skopelitis året 1995. Ni kan ju tänka mig vilka förväntningar jag hade på ön. Visst såg vi gubbarna i arkaden, med sitt eviga spelande, och de hade mycket riktigt ryggarna mot världen. Och jag drar mig även till minnes, när vi gick bortanför Katapola, i rikting upp mot bergen, så mötte vi en svartklädd kvinna, som hälsade med ett "Jassas". Vi hälsade artigt, samtidigt som jag viskade till min flickvän (senare uppgraderad till Fru 1.0) "Det är ju precis som i boken". Kvinnan plirade på oss och sa "Germany?" och när vi gav ett nekande svar och hon förstod att vi inte kunde prata grekiska, så gav hon sig av. Ett kort möte, men det sitter kvar 25 år senare. Tänker lite på Hjalmars Gullbergs prosa om möten:

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Några dagar senare, såg vi en hattprydd skäggig man på en bar och jag undrade ju om det var "italienaren med skägget" och visst var det det. Han hette Fernando och vi språkades vid en stund. Jag visade även upp boken och översatte vad som stod. Han blev mäkta förvånad (och nog lite stolt), men han bekräftade vad som stod. Att han kommit på semester och aldrig kunnat lämna ön efter det.

När jag efter femton år återvände till Katapola, spanade jag givetvis efter Fernando. Gick in på Le Grand Bleu och visade bilden för bartendern och sporte om han kände honom. "Ah, Fernando" sa han och berättade sen att han inte var i livet sen några år tillbaka. Men så är livets gång.

Ursäkta om jag svamlar ut och kapar tråden som ju eg handlar om nåt helt annat.

/Netwolf