Resa utan internet.

[Kalimera]

Ja, det är verkligen annorlunda idag. När jag skulle öluffa första gången gick jag och en kompis till en resebyrå i Stockholm, och sa: vi vill flyga till Grekland. Vart spelade ingen större roll. Det blev Balkan Airlines till Aten med mellanlandningar i Östberlin och Sofia. Biljetterna fick vi hämta vid ett senare tillfälle. När vi kom till Pireus gick vi till en resebyrå för att köpa biljetter. De som stod framför oss i kön hade köpt biljetter till Poros, så dit ville vi också. Men mannen som sålde biljetter sa att vi nog menade Paros, som var en ö som ungdomar gillade. Okej, då åker vi till Paros. Sista båten till Paros hade gått. Den natten sov vi in en park i Pireus. Kändes inte alls otryggt.

På morgonen äntrade vi färjan till Paros. Självklart satt vi ute i solen. Vi ville ju bli solbrända. På båten träffade vi en kille som skulle till Ios. Han hade varit där förut, och det han berättade lockade oss att också åka dit. Två danska killar lyssnade på vårt samtal. De gillade inte alls det som berättades om Ios. Party var inte deras grej. Så vi bytte biljetter. De gick av på Paros och vi fortsatte till Ios. Väl framme tog vi vår packning och gick den gamla vägen upp mot Chora. Halvvägs upp blev vi trötta och satte oss ner på en trapp. Då kommer det ut en liten gumma och ”frågade” om vi letade rum. Javisst, sa vi, och flyttade in.

Det här var 1982, och den resan gjorde att jag fastnade för Grekland.