![]() |
#1
|
||||
|
||||
![]()
Alldeles inteill stranden, under en överskjutande klippa, kunde vi gräva efter sötvatten de dagar havet var lugnt. Så fort det blåste fylldes källan/gropen med havsvatten och sand, men vi grävde igen så fort havet var lugnt. Man kunde skopa upp litervis med alldels utmärkt vatten. I annat fall for vi till Marathos och fyllde dunkar från allmänna tappkranar.
Matlagningen var lite komplicerad på grund av vädret. Om det blåste fick man stekpannan full med sand, i den mån gaslågan överlevde vindattackerna. Såna dar blev det sallad eller en tur till stan för en souvlaki. Vi hade ingen el på campingen, så om det råkade bli mer fisk än vi och granncamparna kunde äta lånade jag plats hos någon bekant som hade frys. Hyra: fisk. Fiskandet var en stor del av sommaräventyret. Min man hade fiskat med harpun sen 1956, och då var hans utrustning tämligen enkel -men då fanns det obegränsat med fisk. Vi fann att just här på västkusten av Grekland fanns det fortfarande gott om fisk av alla sorter, med det enorma havet utanför och ett av de djupaste ställena i Medelhavet med, sydväst om Pylos ( 4404 m). Vi såg en del delfiner. En gång kom en haj ganska nära båten, den fortsatte norrut och det sades att man fångat den uppe vid Korintkanalen lite senare. Min man, sonen och två andra simmade nära Proti när mannen som var i båten gastade till- Haj! Min man hivade upp sonen på en klippa och där fick han sitta tills man var säker på att hajen bara passerade... En stor svärdfisk simmade lugnt och stilla nära mig i båten en annan gång, och naturligtvis hade jag ingen kamera med. Dess ryggfena är väldigt typisk så jag vet vad jag såg, och sen hörde jag att man ibland såg samma fisk stå och sova, vertikalt! Det kanske var en skröna, men det finns mycket märkvärdigt i havet. Tonfisk i stim sades dra norröver vissa perioder. En jättestor rocka har jag rensat och stekt. Bara levern fyllde en tvättbalja, och den gav vi till ett gäng gästarbetare från Bulgarien. Mindre rockor var ganska vanliga. Harpunfiskare är snarast att likna vid jägare, och helst vill de ta roufos-havsabborre, ju större desto mer att skryta om. Roufos om tio-femton kilo är inte ovanliga, men sporten består i att de är så svåra att ta. De finns i skrevor i klippväggen och är jägare, de också, så det blir en kamp på jämförbara villkor. Jag har en lista med 70, ja, sjuttio, namn på fisk. Somliga har flera namn, beroende på ortens dialekt. De delas in i olika klasser efter smak/kvalité så därför kostar de olika mycket hos fiskhandlaren och fiskrestaurangen. Populära harpunfiskarbyten: Roufos, loutsos (barracuda), sergos, stira, majatiko, kefalos, melanouri, lavraki, synagrida, tsipoura, fagri, sarpa, charakitha.... och många fler. Andra sorter tas bäst med andra metoder. Man skiljer också på fisk som lever vid klipporna , andra som går vid havsytan eller på djupet. En vetenskap, att fiska. Smerna, muräna, tog vi ett antal gånger. Karavida, en stor havskräfta, var vanlig vissa perioder. Bläckfisk förstås, och olika sorters skaldjur. En stor del av fiskandet är förberedelserna. Båten ska pumpas och kontrolleras. Harpungevären behöver översyn: spetsar vässas, gummiremmarna kontrolleras eller bytas. Bensin och olja till utombordaren blandas i riktiga proportioner. Våtdräkt, handskar, sockar, maska, fenor, snorkel, kniv, blybälten, verktyg, båtpapper, matsäck, vatten...När båten äntligen drar iväg drar hemmavarande en lättnadens suck. När sonen var så stor att han orkade spänna sin harpun fick han alltså följa med i båten, och då började jag också åka med. Mitt jobb var solklart: kapten, styrman, roddare, mässpojke, materialförvaltare, servicepersonal, ordningsman. |
|
|