Lång långfredag

[Monica P]

...redan som liten tyckte jag att långfredagen var trist, inget fick man göra och ledsen skulle man vara, sa söndagsskolefröken.

Här i Grekland är påsken STOR, som känt. Mina vänner och grannar fastar (halvhjärtat) och är dagligen till någon kyrklig samling. På TV är det liturgi och sång var man än tittar, särskilt på de olika lokala kanalerna. Det kulminerar i morgon natt, med uppståndelsegudstjänsten, och på söndag äter folk sig sjuka...

Vi hör till dem som respekterar andras tro och vanor. Det betyder ju inte att man måste följa samma ritualer. Men långfredagens epitafvandring vill jag gärna uppleva, så ock detta år.

Just hemkommen och någorlunda upptinad med en stor kopp hett te hör jag ända hit dynamitsmällarna, som på Kalymnos är integrerade med körernas sång och mässingsorkesterns sorgmodiga melodier. Från stadens alla kyrkor kommer man långsamt sjungande och vandrande med blomsterprydda bårar, den ena mer fantasifyllt utsmyckad än den andra. Trafikstockning uppstår givetvis när alla ska gå längs hamngatan , vända och krångla sig tillbaka igen. Massor av folk kantar gatorna och stämningen är inte särskilt allvarlig, tvärtom.

Det som jag gillar är nog just det familjära sätt med vilket grekerna förhåller sig till kyrkan. Man är liksom alldeles övertygad om att Maria och Jesus och Vår Fader , änglarna och alla helgonen (många!) ser till en , i helg och vardag, och ingen är bekymrad över synd och sånt.

Iskall vind har inte hindrat någon i år heller. Nu vill vi ha varmare väder och ska visst få det på söndag.