[sjöborren]

Det är inte så att jag är ute och rumlar runt om nätterna då jag är i Grekland. Det hände en gång på Rhodos efter mycket övertalning från två yngre väninnor (hotellgrannar). Det blev en liten kryssning längs bargatan, vilket var en upplevelse kan jag intyga - Inled mig icke i frestelse, jag kan gå själv, sa jag efter första barhänget och efter att skakat loss på dansgolvet. Att mitt bäst före datum hade passerat för länge sedan var inget hinder. Tack och lov var det ingen som undrade om mormor gått vilse. Morgondagen har jag däremot inget minne av …

Kommande natt minns jag att balkonghänget tillsammans med min man slutade ,som oftast, med en ouzo. Något senare kunde jag fluffa till kudden och krypa ner mellan svala lakan. Skojar bara! Med en solkysst kropp kändes det som att krypa ner mellan ettans sandpapper och en sten till huvudkudde - varför har inte grekerna uppfunnit bäddmadrassen? Tog pigromanen som en vänlig hotellgranne lämnat kvar, men hann inte vända blad förrän både ögon och bok föll ihop. Men lika fort som en skenande rullgardin for ögonen upp då en stor skara fotbollsfans från en närliggande bar vrålade MÅÅÅL! Tänkte:måtte det bara bli ett mål.

Värmen gjorde att jag öppnade balkongdörren och klev ur nattlinnet - i den ordningen. Nästa gång vaknade jag av halsbränna, ett bevis på att jag inte skulle tagit den sista ouzon. Tredje gången vaknade jag av att min man tände sänglampan och bad om en tidning, vilket sen visade sig användas som vapen. Jag kan intyga att det blev ett blodigt krig. Om min man eller moskiterna vann ska jag låta vara osagt.

Hann lagom somna om då jag vaknade av något som fick nackhåren att resa sig. Från balkongen såg jag en ensam person, kvinna tror jag, ostadigt vaggande framför nattportiern utanför hotellet på andra sidan gatan. Kvinnan sjöng inte utan ylade med en enorm röststyrka, lät som en blandning mellan Janis Joplin och en marskatt. Hade svårt att identifiera språket - finska sade maken som också vaknat. - Gäliska kontrade jag, inte för att jag visste hur det lät, möjligen som en blandning av skotska och irländska. Det tog närmare fjorton verser innan nattportiern fick iväg henne. Men redan vid nästa gathörn startade hon en ny konsert. Drog för säkerhets skull igen balkongdörren om hon funderade på att göra come back.

Nästa gång jag slog upp mina blå, förstod jag att klockan var någonstans mellan 05.00 och 06.00. Visste att det inte var en bulldozer på väg att riva hotellet, utan sopbilen som gjorde sin dagliga/nattliga raid. Lagom som den skramlade vidare drog ett gäng onödigt glada hemvändare förbi, sjungande vrålande skrålande.
Hamnade sen i en märklig dröm …skrap skrap skrap, vem är det som skrapar på mitt hus …Erfarenheten sa att det inte var grannarna som möblerade om utan att det var ”klorinligan” det vill säga hotellstäderskorna som invaderat hotellet, vilket betydde att klockan närmat sig 07.00. Gick då upp och öppnade balkongdörren och möttes av en klarblå himmel och en sval vind som förde med sig doften av ~~~cigarettrök ~~~~
I den stunden längtade jag till stranden och till solsängen.



B S T.