Ämne: Bob - storyn.
Visa ett inlägg
  #1  
Gammal 2007-10-12, 14:52
Elisabets avatar
Elisabet Elisabet är inte uppkopplad
 
Reg.datum: feb 2005
Ort: Umeå
Inlägg: 5 566
Standard Bob - storyn.

Detta är en lång makalös historia. Hoppas fler än jag tycker den är värd vartenda ord!

Med Bobs tillåtelse ska jag berätta om när han var vid Tripiti på södra Kreta, där Tripitiravinen börjar. Det är alltså platsen där denna bild som var med i förra årets fototävling är tagen:



Den som inte vet vem Bob är kan se det här.

Först vill jag bara berätta att Bob är en före detta idrottsman. Han är vältränad och en mycket erfaren vandrare. Vandring har alltid varit hans passion och han har gjort många vandringar i olika länder i Europa, bland annat varje år i september på Jotunheimen. I Grekland har han vandrat på Skopelos, Andros och Kreta. I våras gjorde han fyra toppturer i massivet norr om Sougia.

Det var alltså ingen gröngöling som dumdristigt gav sig ut på ”äventyr”, men trots hans kunskaper och erfarenheter om vandring och högfjäll, höll det på att sluta riktigt illa när han en dag i augusti 2006 tänkte gå en dagstur från Sougia till Agia Roumeli. Leden (E4) är till att börja med ganska lättgången, men Bob hade gjort ett misstag; i stället för att förbereda sig som han brukar, det vill säga studera kartan noga, kolla topografin och göra en tidsberäkning, hade han lyssnat på en ”expert” som hade sagt att hela vandringen skulle ta fem timmar.

Efter nästan tre timmar kom han fram till en kyrka som han tror heter Agios Antonios. Vandringen dit hade varit lätt och skulle ha varit mycket njutbar om det inte hade varit 40 grader varmt. Där borde han ha vänt tillbaka, men eftersom experten hade sagt att det bara skulle ta fem timmar att gå hela vägen, så fortsatte han, efter att ha druckit de sista dropparna i sin vattenflaska.

Efter kyrkan var leden stundtals mer eller mindre borta. Bob tog ett par ödesdigra felbeslut. Han gick uppåt där han borde ha gått neråt och vice versa. Eftersom berget är mycket brant, med många skrevor och stup och mycket lösa stenar, blev det en lång, svårgången omväg som tog flera timmar. Bob började bli väldigt trött och orkade mindre och mindre. Han insåg att läget började bli allvarligt och började fundera på olika lösningar. Vid fyratiden visste han att han inte skulle orka gå fram till Agia Roumeli eller tillbaka till Sougia och att en natt under ”The Billion Star Hotel” kunde bli aktuell. Mobilen hade ingen täckning, men han visste att det är täckning på vissa ställen längs kusten. Han började nedstigningen och kom mycket medtagen och uttorkad till platsen på bilden där det finns en liten kaj och där Tripitiravinen börjar.

Tripiti är inte en vanlig hållplats på båtlinjen mellan Sougia och Agia Roumeli utan det man framför allt gör där, är att lasta av säckar med mat till de getter som en getägare har där. Det är det bilen på bilden gör. Ibland stiger det också av vandrare som har tänkt gå Tripitiravinen, men om det blåser som det gjorde den här dagen, kan inte båtarna gå in där.

Telefonen fungerade och Bob skickade ett SMS till en kompis i Tyskland och bad om några telefonnummer. Kompisen skickade tillbaka Kretas nödtelefonnummer för turister och till ett par hotell i Agia Roumeli. Bob ringde till ett av hotellen och frågade om de kunde ordna en taxibåt, men det blåste för mycket så inga båtar kunde ta sig ut.

Efter några dopp i havet satte han sig på kajen och bestämde sig för att övernatta på stranden eftersom det strax skulle vara för mörkt att gå och att han kände mer och mer att hjärnan inte riktigt hängde med. Att hans två smörgåsar var uppätna för länge sedan bekymrade honom inte så mycket, men han visste att han måste ha vatten för att klara sig. Getterna måste få tag i vatten någonstans, tänkte han och gick upp i ravinen för att leta. Han hittade så småningom en svart vattenslang och följde den. Då kom han till en grotta som ligger till höger, utanför bilden. Han förstod att grottan används till slakt. Där fanns en bur med plats för tre-fyra getter, en ställning som bonden förmodligen använder när getterna flås och en del verktyg och arbetskläder hängde lite här och var.

Vattenslangen var dragen fram till buren så att getterna kan spolas av innan de slaktas. Det fanns en kran på slangen. Bob öppnade kranen, försiktigt och med en viss spänning. Vattnet började rinna! Det räddade hans liv, men eftersom han var osäker på vattnets kvalitet drack han bara små mängder åt gången.

Bob gick tillbaka till stranden och hittade ett krypin bland stenblocken till vänster på fotot. Han började leta efter material till en ”säng” och hittade snart två tomma pappsäckar som det hade varit mat till getterna i. Han kröp in i den ena och la sig på den andra.

Vid halv åtta var det becksvart. Han sov inte många timmar på grund av blåsten och vågorna som bombarderade stranden några meter bort.

Vid sjutiden nästa morgon steg han upp, tog ett dopp i havet och började gå vidare mot Agia Roumeli. Han var dock fortfarande mycket medtagen på grund av utmattningen och uttorkningen, det var stundtals mycket brant och han tänkte inte klart utan gick vilse. När han vid elvatiden bara orkade gå ungefär 300 meter åt gången innan han var tvungen att stanna och vila i uppemot 20 minuter, var han riktigt orolig att krafterna helt höll på att ta slut och att han inte skulle klara det.

Plötsligt såg han till sin stora glädje en strand med solstolar och några människor. Han gick dit, det tog en timme. När han kom fram fanns varken människor eller solstolar. Han hade haft en hallucination!

Bob gick ut i vattnet och svalkade av sig. När han kom upp på stranden igen kollapsade han. Han tror att han vaknade till efter bara några minuter och när han då tittade upp såg han något som hängde på berget 300 meter därifrån!

Nu tror ni säkert som jag, att även detta var en hallucination, men det visade sig vara en grotta och i den fanns en man som låg och vilade på en madrass! Bob hälsade och berättade vad som hade hänt. Mannen hette Vardis och bodde i Chania där han jobbade som ingenjör. Varje sommar i 15 års tid hade han och hans fru Anna bott i grottan en månad. De tog med sig mat, dryck, en bokhylla, böcker, gevär med mera i sin lilla båt och flyttade dit! Grottan var en tvåa med sov- och vardagsrum i ena delen och i andra delen, till höger, fanns kök och matkällare.

Anna var inte där eftersom hon hade åkt till Chania för att hämta något, och kunde inte ta sig tillbaka på grund av att det blåste så. Bob fick lite bröd och vatten av Vardis och fick veta att det var cirka tre timmars vandring kvar till Agia Roumeli. Han tänkte då att han skulle sova några timmar i grottan och sedan gå vidare. Dessvärre kom han inte mer än fem höjdmeter innan benen gav upp, så han gick tillbaka till grottan.

Vardis sa att hans fru skulle komma tillbaka om havet lugnade ner sig något. Hon skulle i så fall ta en taxibåt och då kunde Bob åka tillbaka med samma båt. Han lånade Bobs telefon och ringde till frun men hon sa att det inte gick att ta sig ut i blåsten.

Vid nittontiden mojnade det något och Vardis trodde att en båt nu skulle kunna ta sig in bland klippblocken bortanför stranden, så han ringde till ”Captain George” i Sougia och frågade om han kunde komma och hämta Bob. Captain George sa ok, men det skulle ta en timme innan han var framme.

Bob och Vardis gick in i grottan och hämtade två stolar, en flaska hembränt, två glas och en låda marsh mallows. De satt och tittade på solnedgången och väntade sedan i mörkret på Captain George.

Så småningom såg de en grön och en röd lampa närma sig i mörkret. Vardis hämtade sin pannlampa, de gick längs stranden och klättrade sedan över stora klippblock till stället där Vardis trodde att båten skulle kunna ta sig in.

Båten var cirka 80 meter från land och vågorna var över två meter höga. Vardis pekade till Captain George och han körde båten närmare tre stora klippblock som formade en minihamn på några kvadratmeter, cirka 35 meter ut i vattnet. Vardis klädde av sig och hoppade i vattnet och klättrade upp på ett stenblock som fanns under vattenytan. Hans hoppade sedan från sten till sten ut till "hamnen". Bob följde efter men visste ju inte var han skulle hoppa, men Vardis pekade och lyste med pannlampan.

Femton hopp senare stod de tillsammans på en sten som låg cirka fem decimeter under ytan. Det var lite för mycket av en chansning att köra in båten så Bob sa att han skulle simma ut de sista 15 meterna till båten och att Vardis kunde kasta hans ryggsäck till honom när han hade kommit ombord. Han signalerade till Captain George att han skulle simma ut men då körde Captain George plötsligt in mot dem och stannade alldeles intill klippblocket där de stod.

Bob hoppade i båten, tog sin ryggsäck och Captain George backade snabbt ut innan nästa våg slog mot klippblocket. Bob vinkade farväl till Vardi och en timme senare var han tillbaka i Sougia. Efter att ha duschat gick han till en taverna och drack sex flaskor fanta och 1½ liter vatten! Sedan sov han gott.
Svara med citat