När jag skriver om
Rum med utsikt läser jag alltid igenom vad jag skrev då det begav sig. När jag kollade vad vi gjorde på Amorgos läste jag bland annat om vad vi gjorde det sista dagen på Amorgos, och det var lite känslosamt. Jag skrev så här och använde nedanstående bild:
”Tack Amorgos! Tack för att du finns!
Vilken ljuvlig sista balkongmorgon vi hade i morse. Det var magiskt. Vi kunde inte slita oss. I nästan tre timmar satt vi och tittade ut över havet.
Det var som om Amorgos bestämt sig för att visa sig från sin bästa sida. För att vi ska komma ihåg, som om ön talade till oss: så här ser jag ut, se mig, minns mig och kom tillbaka till mig.
Tack Amorgos. Tack för att du finns. Tack för tavlan du gav oss i morse. Vi lovar att komma tillbaka!”