Visa ett inlägg
  #1  
Gammal 2019-06-05, 16:06
Netwolfs avatar
Netwolf Netwolf är inte uppkopplad
 
Reg.datum: jul 2005
Ort: Göteborg
Inlägg: 11 652
Standard En fantastisk historia!

Snubblade över en helt fantastisk historia från Paros under andra världskriget. Varsågod. Helgens långläsning.

Det var ju så att Paros var ockuperat av Italienarna och sen vid deras kapitulation 1943, så övertog tyskarna ön. De upptäckte då att Paros låg strategiskt till, för att bygga ett flygfält, då det kunde täcka en stor del av övärlden. Valet föll på en plats i närheten av Piso Livadi, där ett flygfält ansågs lämpligt.

Den tyske kommendanten på ön, Major Graf von Merenberg, var dock en ovanlig man. Han var kultiverad och höll hårt på gamla militära traditioner som självdisciplin, ärlighet, mod och humant bemötande av civilbefolkningen.
Han föraktade även nazisterna och dess brutala metoder. Ja, så mycket att han ställdes inför en miltärtribunal två ggr. En för att han inte heilade och en för att ha slagit ned en högt uppsatt nazist. Därför var han persona non grata för nazisterna. Hans bakgrund som f d Luftwaffe-pilot gjorde dock honom synnerligen lämpad för att leda arbetet med en flygplats och därav hans placering.
Merenbergs far kom f ö från en gammal tysk adlig militärsläkt. Hans mor var däremot från Rysssland (släkt till siste tsaren) och det är hela nyckeln till historen.

Det här med flygplats på Paros, var ju inget som tilltalade Britterna, om man så säger. Så 1944 genomförde de en sabotageattack mot flygplatsen m h a pariska motståndsmän. Flera tyskar och allierade dödades i striderna. En av moståndsmännen togs levande och förhördes, men han avslöjade ingenting och hängdes sedemera. Som en hämnd för att tyska soldater hade dödats, beslutade tyskarna att 125 öbor på Paros/Antiparos, skulle skjutas. Byäldste i varje by fick själva välja ut offren.
Parosborna protesterade förtvivlat, men Merenberg svarade att han inte kunde göra ngt, då orden kom direkt från Hitler. Oavsett vad han tyckte, var han tvungen att lyda order.

Nu var goda råd dyra. Hur skulle de kunna räddas? På ngt sätt var man tvungen att förhindra detta och få tyskarna att ändra beslutet. Lokala representanter, med abbotten för Longovarda-klosteret i spetsen, gjorde en diskret trevare hos Merenbergs sekreterare, men det officiella svaret var att Merenberg knappast skulle ändra sig. Men, han gav dem ett tips lite undercover. Istället för ett officiellt besök, så kanske man kunde bjuda in honom till klostret, vilket sekreteraren trodde han skulle uppskatta. Ett samtal där skulle bli mer informellt och lättpratat än på det tyska högkvarteret.
Dessutom hade en officiell förhandling med borgmästare och andra politiska representanter, setts som högförräderi av nazistledningen. Att han däremot besökte ett kloster och hade ett samtal med abbotten, var inget som såg som något konstigt. Merenberg var som sagt en bildad och kultiverad man som uppskattade god konst, arkitektur och musik. Och en sak till. Hans mor var ju rysk-ortodox, vilket skulle få stor betydelse...

Sagt och gjort. Abbotten förspillde ingen tid och skickade en inbjudan. Merenberg anlände redan nästa morgon. Han var till en början stram och avvaktande. Munkarna behandlade dock tyskarna med sedvanlig grekisk gästfrihet och erbjöd dem rundvandring bland ikongalleriet och biblioteket. Det avslutades sen med en måltid bestående av ost, oliver, fikon, vin och grillat lamm (trots att man normalt inte åt kött).
Nu hade Merenberg tinat upp och tackade abotten för den gästfrihet som de visat dom. Han uttryckte sin beundran för deras asketiska liv, självdisciplin och vänlighet, samt prisade det stillsamma lugnet i klostret. Han visade även sin uppskattning i hur de bad bön under måltiden och var oerhört fascinerad över den starka religiösa övertygelsen hos munkarna. Bit för bit blev han vänligare inställd och mer människan Merenberg och mindre militären. I slutet av besöket hade abbotten och Merenberg blivit riktigt goda vänner.

Efter kaffet och sötsaker, skulle så avtackning ske i receptionen. Där hängde flera tavlor och ikoner och det var nu som ett mirakel inträffade. Merenberg stannade framför en tavla och begrundade den ingående. Tavlan av en kuststad, hade lämnats där av två ryska munkar efter ryska revolutionen och ingen på klostret vissta vad den föreställde. Sen sa Merenberg till de förbluffade munkarna.
"Detta är min mors hemstad Jalta" (som f ö grundades av grekiska imiigranter). Han fortsatte påtagligt rörd "Ni kan aldrig ana vilken känsla det är att se detta. Här upplevde jag min barndoms somrar. Min lyckligaste tid i livet!". Förmodligen hade han under denna tid besökt ortodoxa kyrkor vid familjehögtider, med sin mor och mormor och var säkert väl bevandrad i religionen.

Abbotens uppdrag var ju att förmå Merenberg att skona de dödsdömda och nu ansåg han tiden mogen att ta upp det. Merenberg tackade hjärtligt för besöket och gästfriheten och undrade om det var något som han kunde göra för dem. Abotten bad alla att lämna honom ensam med Merenberg och frågade sen om han lovade att hålla sitt ord, oavsett vad önskningen var. Merenberg sträckte fram sin hand och lovade dyrt och heligt. Därefter bad abotten om att de dödsdömda skulle skonas.
Merenberg mörknade och sa att det var omöjligt. Han hade gärna gjort det, men det var inte han som bestämde det. Skulle han göra det, skulle han själv bli avrättad.

Abbotten gav sig dock inte och sa till Merenberg att han måste hålla sitt löfte. Han hade ju givit sitt ord i detta kloster. Abbotten med tårar i ögonen och en mycket rörd kommendant stirrade på varann. I klostrets ortodoxa miljö, ikonerna på väggarna och sen tavlan som ekade från hans lyckliga barndom. De diskuterade fram och tillbaka och i sitt inre vägde Merenberg mellan att som soldat ordervägrar man inte och som officer skonar man civila.
Till sist gav han med sig, då abbotten i sin tur lovade att inga fler sabotage skulle ske på ön.
Merenberg lämnade sedan klostret och han höll sitt löfte. De 125 skonades och inga ytterligare replessarier utfördes. Merenberg blev sedemera avsatt, men märkligt nog inte arkebuserad. Förmodligen för att det var i slutet av kriget och den tyska administrationen var i upplösning.

Alltså att ingen gjort en film på det här...

Hela storyn, kan ni läsa om här.

/Netwolf
Svara med citat