[Ylva A]

Er man i Ierapetra.
Det här är några tankar som jag hade skrivit ner för 7 år sedan. Det känns som om det fortfarande gäller.

Om betydelsen av ett gemensamt språk
Ännu en månad av våra liv har passerat. Ännu en månadsrapport kommer till er, släktingar och vänner, från den sydligaste delen av Europa, södra Kreta. De jag ska skriva om, känner ni redan till. Nikos, den charmige slarvern med alkoholproblem och hans hustru Effi, vilka jag känner sedan länge. Pelagia och Georgios, våra närmaste grannar i byn, som bor bara 5 m bort. Manolis och Nifiko, det åldriga lantbrukarparet, som vi brukar samspråka med nästan varje dag. Maria, Effis systerdotterdotter, 16 år gammal, som är en mycket ambitiös skolelev. En förutsättning för dessa våra grekiska kontakter är naturligtvis språket. Utan ett gemensamt språk kan livet i ett annat land bli ganska torftigt och trist.

Hur började det? Vid en underbar semesterresa till ön Ikaria 1991 blev promenaden alltför lång (för min hustru). Den lilla byn, som vi skulle besöka, hade stängt sin taverna. En vänlig familj bjöd oss på både vatten och kaffe, trots att de få ord vi hade gemensamt var: taverna, taxi och football (som dock heter podósfairo på grekiska). Inte mycket att bygga en konversation på. Vårt beslut kom omedelbart: vi måste börja läsa grekiska. Tack och lov är ordet taxi internationellt, så vi kunde ta oss tillbaka till hotellet!

Jag hade tre nackdelar vid de kvällskurser som följde i vår hemstad. Jag var man, naturvetare och över 50. Men skam den som ger sig. Två år senare, 1993, ställdes vi inför vårt första svåra prov. Vi hade tillsammans rest till Kreta och via Nikos fått ett tips om ett hus, som var till salu. En, som vi tyckte, gammal svartklädd kvinna ”översköljde” oss med grekiska ord och vi förstod ingenting. Kvinnan var Pelagia. Nu 13 år senare, kan vi efter husköp och trogna grekstudier, förstå det mesta av det hon säger. Tack och lov har jag min 8 år yngre hustru, som är kvinna och sekreterare. Hon sköter det mesta av snacket och så hjälps vi åt med förståelsen. Pelagia verkar också mycket yngre, nu när vi förstår henne. Tiden verkar ibland stå still.

Mina kontakter med Nikos sträcker sig 20 år tillbaka i tiden. Under en 2 veckors semester, där orden ”Europas sydligaste stad” betydde mycket, besökte jag under fotbolls-VM, hans egen kafenio, varje kväll. När gästerna hade gått, såg vi nattmatcherna tillsammans, pratade och drack öl. Språket var engelska. Nikos hade tillsammans med mor och syskon emigrerat till Australien, för att få ett bättre liv. Han insåg snabbt, att han måste lära sig engelska, bl.a. för att inte bli utnyttjad som billig arbetskraft. De grekiska immigranterna bodde tätt och många kvinnor nöjde sig med modersmålet. Så även Effi, som fick hemlängtan och påverkade Nikos, så de återvände till Kreta. När vi nu träffar Nikos, vill han gärna träna sin engelska, medan vi gärna vill tala grekiska. Så nu blandar vi språken. Kaféet är numera stängt, Nikos och Effi har separerat, men är fortfarande gifta. Nikos har under årens lopp hjälpt oss med praktiska saker och många vänner har vi fått tack vare honom.

För c:a 8 år sedan mötte jag för första gången lantbrukaren Manolis under en av mina morgonpromenader. Han brukade då sitta på en åsna. För varje år som gått, har vi pratat mer och mer, allteftersom våra grekiska språkkunskaper ökat. Han är stolt över att vara vår greklärare, eftersom jag tidigare har varit lärare. Han brukar ofta citera rimmade kortverser, maidináda, ibland inlärda sedan skoltiden, ibland diktade av honom själv. Borta är nu fjolårets ryggproblem och han rör sig trots sina 78 år som en ung man. Vi odlar vitlök tillsammans och ibland hjälper vi honom med trädgårdsarbetet. Allt i grönsaksväg skänker han till oss, när han har överskott. I år arbetar han bara fram till kl. 14 och vilar resten av dagen. Hans åsikt är att det är orättvist, att hustrun Nifiko måste jobba hela dagen. Hon håller med, men accepterar sin kvinnoroll. Tråkigt nog är det hennes tur att ha ont i ryggen. Ibland träffas vi och äter och pratar tillsammans. Manolis gillar EU, eftersom det är bättre att vara sams och att kunna samtala med andra nationers medborgare.

Maria har vi känt sedan hon var 5 år. Eftersom hon alltid varit intresserad av studier och av sin pappa fått reda på vikten av att kunna språk, har vi fått vara engelska språklärare. I Grekland tar man privatlektioner för att bli duktig. I den ”vanliga” skolan läser och översätter man texter och konverserar inte. Det gör vi däremot med henne. Hon går även i privatskola.

Vi har också gått på kvällsskola i Ierapetra. Vi var 50-talet övervintrare (tyskar, holländare, engelsmän och 3 svenskar), som ville lära oss mer grekiska med 3 språklärares hjälp. Kurserna är gratis och betalas av kommunen. Vi började på nivå 2 med en entusiastisk manlig 55-åring som lärare. Nivån var låg för oss, veckans dagar o.d. Vi blev då djärva nog att byta till den högsta nivån.

Där kunde alla (12 kvinnor och en ung man) prata grekiska tämligen flytande! Den kvinnliga pedagogen kände alla sedan år tillbaka. Jag och min fru kände oss som nybörjare! Här gick kvinnorna, som var gifta med greker sedan många år tillbaka och nu kunde träffa landsmän, samtidigt som de förbättrade språkkunskaperna. Texten vi skulle läsa och översätta hette ”Igelkotten och mullvaden”, en gammal grekisk sägen. Orden ingår inte i vår vanliga grekiska vokabulär. Vi överlämnar dem till Bodil Malmsten för vidare behandling nere i Finistere (hon har ju dem i trädgården där). Vi själva passar bättre på nivå 2. Alltid lär vi oss något. Med ålderns visdom anar vi, vad vi klarar! Vi umgås med grekiska familjer och hittills har inte någon som nämnt vare sig mullvad eller igelkott.

För några månader sedan fick jag för första gången på 40 år tandvärk. Värken tilltog för varje dag, men eftersom vi under hösten varit på en tandläkares bröllop, tog vi hjälp av Nikos, hans granne. Dagen efter satt jag i brudgummens tandläkarstol i en mycket modern mottagning. Röntgenbilder kunde omedelbart kollas via dator. Det var varbildning under en guldplomb. Ville jag inte titta på röntgenbilderna, kunde jag se TV i monitorn bredvid stolen. Nästa dag fick jag återkomma för vidare behandling. Då blev det rengörning runt tanden + recept på antibiotika för att häva varbildningen. Förbättringen kändes genast. När jag efter några dagar ringde upp, för att berätta om resultatet och frågade hur mycket det kostade, blev svaret: ”Ingenting”! Det var 40 minuters jobb och 2 röntgenbilder tagna, så jag insisterade! ”Det var väl inget jobb”, svarade Georgios. ”Vi ses”. Jag hade vid alla tre tillfällen pratat grekiska med Georgios och förstått (det mesta). Och med sug, spatel och spegel i munnen behövde jag bara säga ”nä” = ja och ”oxi” = nej, dvs. det vanliga hos tandläkaren. Håll med om att språket är en vågbrytare mellan människor. Men ibland har jag svårt att fatta den fantastiska grekiska filoxenian = vänligheten. Till Georgios ska jag återkomma vid tandproblem, men först ska jag testa om det blir kostnadsfri lagning, då jag kommer till Sverige. Men då får jag säga ”ja” och ”nej”.

Språkkunskaper gäller även inom det naturvetenskapliga området. Förstår man inte heller matematikens, kemins eller fysikens olika språk, har man inga förutsättningar för att kunna kommunicera. Men man kan kanske flyttas upp på en högre nivå, om man övar mer! Jag var ju fysik - och kemilärare en gång i tiden och brukade starta basårsundervisningen i fysik med att prata några meningar på grekiska. Sedan ställde jag frågan: ”Är det någon som förstod”?
Vid ett tillfälle hände det osannolika. ”Jag förstod allt”, sa Stefanos från Tessaloniki. Men han var den förste som slutade. Han hittade inte fysikens språk, eftersom jag talade svenska.

Vilka underbara människor vi har fått träffa tack vare våra språkkunskaper! Att få uppleva medelhavsmänniskans värme och generositet är en gåva i livet! Utan problem skulle jag kunna fylla 10 sidor med text kring detta. Jag är lycklig, att jag fattade rätt beslut vid rätt tillfälle, dvs. att köpa hus på Kreta. Mitt valspråk är: Lev i nuet, men planera för det./Jannis